PATRIK ENGELLAU: Evolution

Allt det jag inte begriper kan jag, tror jag, restlöst lägga i två högar. Den ena högen består av sådant jag inte fattar för att jag inte läst på eller inte tränat tillräckligt, till exempel Einsteins relativitetsteorier eller femkortsöppning i bridge. (I ärlighetens namn bör jag framhålla att jag knappt kan någon annan bridgeöppning heller.) I den andra högen ligger sådant som ingen begriper och därför inte jag heller. Där finns till exempel frågan om livets uppkomst.

Just frågan om livets uppkomst är knepig eftersom det, vad jag har märkt, saknas en allmänt accepterad uppfattning om till vilken hög den egentligen hör. Själv menar jag alltså att saken tillhör det ovetbara och det beror på att jag genom åren frågat ganska många människor utan att få någon rätsida på det hela. Det finns sådana som säger att svaret kan hittas i Bibeln men när jag frågar om de verkligen tror på den berättelsen så börjar de normalt flacka med blicken. Och om de inte flackar kommer de ändå inte längre än till att upprepa de avgörande orden i Första Mosebok. Men att ut- eller innantill lära sig ett stycke skriven text uppfyller inte mina krav på förståelse.

Hur självdeklarerade troende hanterar problemet är emellertid inte så viktigt eftersom de, i varje fall i vårt land, är så få. Det är intressantare att studera hur normalbildade människor förhåller sig till frågan. De flesta av dem som jag har stött på vill ge intrycket att de har ganska bra pejl på förhållandena. Livet eller åtminstone materien uppkom genom Big Bang och lite senare satte evolutionen igång med hjälp av Darwins naturliga urval.

Då brukar jag erkänna ett pinsamt faktum, nämligen att jag inte förstår dessa förklaringar. Jo, jag kan gå med på att arterna säkert förändras genom det naturliga urvalet. Att en fink med särskilt formad näbb kan vara skickligare på att öppna någon viss nöt och därför hittar mer mat och kan föröka sig bättre än andra mindre lyckligt skapade finkar kan jag acceptera. Det hade människan på känn redan före Darwin eftersom det var på så vis man förädlade äpplen och hästar och hundar. Man lät de individer som hade attraktiva egenskaper föröka sig och struntade i de andra. Det kallas avel och var för övrigt den metod som Gud använde i Gamla Testamentet när han ville förbättra människorna. Han tog helt enkelt livet av folk han inte gillade och lät de andra leva och föröka sig, det framgår på ett stort antal ställen.

Sedan säger jag att de övriga inblandade tankenötterna, till exempel hur Big Bang ska ha fungerat och hur det naturliga urvalet inte bara skulle kunna förklara en del finkars krokiga näbbar utan också hur det av enkla organismer kunde uppstå komplicerade fungerade varelser som leoparder och myror, övergår mitt förstånd. Det är knappt så jag tror på det. Eller, i ärlighetens namn, jag tror inte på det.

Sådana kommentarer tycker folk i allmänhet inte om.

Eller, säger jag till människan jag talar med, så kanske du kan förklara det hela för mig, till exempel hur det naturliga urvalet skulle kunna skapa oändligt komplicerade varelser med utgångspunkt i några urdjur (som förstås också är märkvärdiga skapelser om man jämför med det hårda oorganiska material som uppstod ur Big Bang). Det skulle ju kräva oändliga mutationer som plötsligt och oväntat i samverkan med andra lika oväntade mutationer i närheten skulle kunna bilda något tidigare okänt och livskraftigt. Tänk dig ett hjärta. Det kan inte fungera annat än ihop med en massa andra organ. Det är osannolikt att hela paketet skulle uppstå på en gång och fungera från första dagen. Men om alla pusselbitarna inte uppstår samtidigt, hur ska livet och det naturliga urvalet se till att de tills vidare otillräckliga pusselbitarna som är på plats överlever generation efter generation till dess att de ytterligare mutationer som krävs för systemets funktionalitet äntligen inträffar och pusselbitarna därigenom får en mening? Vad ska ett hjärta syssla med innan det uppstått ett blodomlopp?

Då brukar folk säga att även om de själva inte är inlästa på alla detaljer så finns det böcker där allt förklaras och att det vore nyttigt för mig om jag studerade i stället för att bara ställa frågor. Så kanske det är. Jag placerar många frågor där samtiden redan anser sig ha fullgoda svar – bara man letar upp dem! – i högen för det ovetbara i stället för i högen som är märkt ”Läs på!”. Klimatfrågan är ett exempel. Jag har läst på så mycket jag orkar och är ändå inte övertygad om att det finns ett överhängande klimathot. Däremot finns det ett uppenbart hot att starka grupper – politikerväldet närmare bestämt – vill utnyttja frågan för att skaffa sig mer makt.

Patrik Engellau