BIRGITTA SPARF: När den totala egoismen visar sitt ansikte

Om man kan flytta till ett avlägset okänt land och där blir serverad absolut allt på ett silverfat, så gott som utan några krav på egen insats, så formas individens handlingssätt, mentalitet och tänkande i väldigt stor utsträckning efter dessa nya förutsättningar.

Om man därtill lägger diametrala kulturella skillnader i synen på statens betydelse och religionens makt över individen blir effekterna påtagliga.

Störst blir dessa effekter när vi, alltså våra politiker, upplåter vårt territorium och hela vårt välfärdssystem till stora mängder människor som tillåts flytta hit från avlägsna, odemokratiska, dysfunktionella, osäkra, fattiga, klanbaserade, islamiska och ständigt krigs- och konfliktdrabbade länder i Mellanöstern och Afrika. De så kallade MENA-länderna.

Sveriges befolkning ökade mellan åren 2000 till 2019 från 8,8 miljoner till 10,2 miljoner (SCB). En stor, snabb och dramatisk demografisk förändring som till absolut största delen skett genom invandring från just MENA-länder.

Man kan tydligt se anmärkningsvärda skillnader i reaktionerna bland svenskar och invandrare från MENA-länderna, när vi nu i ett akut läge tar emot stora mängder krigsflyktingar, alltså kvinnor och barn från Ukraina. Vilket är vårt närområde med endast Polen mellan oss och det vansinniga anfallskriget, startat av en fullkomligt galen rysk despot.

Än en gång vill jag påpeka att jag betraktar alla infödda och invandrare som integrerats, assimilerats och värnar Sverige som svenskar.

Vi har nu infört EU:s massflyktsdirektiv, i motsats till vad som fram till februari 2022 gällt för Sveriges ”flyktingmottagning”. Vilken tidigare till största delen varit inriktad på mottagande av yngre stridsdugliga män från MENA-länder.

Vilka antingen sänts hit av sina familjer/klaner för att bana väg för resten av familjen in i Sverige. Eller bestått av familjefäder som lämnat fru och barn bakom sig i krigszoner eller eländiga flyktingläger för att i första hand säkra sitt eget skydd och sin egen trygghet.

Nu, när strömmen av flyktingar förändrats och därmed även det svenska folkets vilja att ställa upp och hjälpa till, framstår de kulturella skillnaderna tydligare än någonsin.

Mängder av upprörda röster höjs som hävdar att när svenskarna nu visar sin starka vilja att hjälpa flyktingarna från Ukraina så läggs svenskarnas utbredda rasism i öppen dager, eftersom ukrainarna till stor del ser ut och lever som vi. De har till och med samma hud-, ögon- och hårfärg som vi, vilket i sig blir till starka och obestridliga bevis för vår djupgående rasism.

Det intressanta här är att en majoritet av de som hävdar detta, cirka 95 procent enligt min helt ovetenskapliga undersökning, själva är invandrare från MENA-länderna, eller ättlingar till dessa.

De besitter medieplattformar i våra största dags- och kvällstidningar som både du och jag saknar och bara kan drömma om. De är sedan länge, trots sin starka mediala ställning, etablerade skattefinansierade offerskapspredikanter, med stort genomslag i offentligheten.

Det faktum att kvinnor och barn från Ukraina nu erbjuds fria resor med färjorna från Polen, fria resor med SJ vart som helst i Sverige, med SL runt om i Storstockholm eller fritt inträde på Leos Lekland får dem att krevera av ren avundsjuka och missklädsam snålhet och missunnsamhet.

De som fått flytta hit från MENA-länderna och fått absolut allt gratis här i Sverige. De som getts samtliga ekonomiska och akademiska möjligheter i vårt land samt uppnått våra främsta offentliga plattformar, skriker nu i högan sky om rasism, diskriminering, särbehandling och orättvisor. De är kränkta, som aldrig förr.

Jag erkänner villigt att jag har väldigt svårt att se logiken i allt detta.

Detta är ingenting annat än pinsamt och vämjeligt att se. Samtidigt är det väldigt avslöjande för hur majoriteten av de som vi hittills har tagit emot tänker om oss och hur de ser på sig själva, inte minst i förhållande till andra behövande flyktingar.

Den totala egoismen visar nu sitt rätta och mycket fula ansikte.

Birgitta Sparf