ANDERS LEION: Våga se skolan! 

Skolan debatteras ständigt. Antagligen sker det därför att så många är missnöjda. Det är litet svårare att göra klart missnöjets orsaker. Debatten är så yvig och osaklig. 

Friskolereformen genomfördes för exakt 30 år sedan. Målet var att ”öka variationen av skolor, skapa konkurrens mellan skolorna och skapa incitament för kostnadseffektivitet genom att ge elever och föräldrar möjlighet att välja skola och samtidigt ge de fristående skolorna samma resurser per elev som i de kommunala skolorna. Det var även ämnat att öka antalet skolor med särskild pedagogik eller med konfessionell inriktning. Nedläggningshotade glesbygdsskolor var menade att få en andra chans med ett nytt privat huvudmannaskap. Marknadskrafterna skulle också tvinga skolorna att ta större hänsyn till elevers och föräldrars behov.” (Wikipedia). 

Anders O Björkman har i SvD gjort en personlig summering av resultatet. Friskolornas riksförbund har gjort en fyllig redovisning av friskolornas utveckling och av tillståndet idag.   

Mycket av debatten handlar om vinstdrivande friskolor. Vinsten uttryckt som vinstsumma i procent av omsättningen, marginalen, är 4,5 procent. Det är lågt jämfört med andra tjänsteföretag. Ändå är det just vinsten som debatteras mest. Varför? 

Därför att det är enkelt och ofarligt. Det är särskilt ofarligt därför att inte ens kritikerna av vinsten räknar med att kunna avskaffa den. Det är också ofarligt i en mer allvarlig mening: man slipper debattera skolans egentliga problem. Vilka är de? De är, bland annat: 

Elevernas och föräldrarnas alltför starka ställning i förhållande till läraren. 

Betygsinflationen. 

Skolpengen som styr alltför mycket. 

Föräldrarnas alltför stora inflytande grundlades redan under tiden före friskolereformen. Jag har personlig erfarenhet av deras ökade makt. 

Jag har två kullar barn. Den första kullen gick i en skola som jag delvis kände igen från min egen skoltid. Den andra gick i en skola som hade fått ännu bråkigare elever, visst, men framförallt oförskämda och orimligt krävande föräldrar. Det var en plåga att gå på föräldramötena och tvingas stå ut med föräldrarnas orimliga krav och, ofta, rena otidigheter. Deras krav var dessutom ofta grundade i ren okunskap. Jag slutade gå på mötena. Dessa okunniga och krävande föräldrar uppträdde alltså, av okänd anledning, före skolreformen. (Anledningen är kanske inte direkt okänd, snarare förnekad. Det är en del av den kulturella förändring som började under sextiotalet). 

Så kom friskolorna. De fick en peng för varje elev som de lyckades skriva in. Samtidigt fortsatte varje lärare att sätta betyg på sina egna elever. Naturligtvis kunde de inte motstå frestelsen att sättas generösa betyg. På så sätt fick de nöjda föräldrar och fler elever, var och en medförande skolpeng.  

Nettoresultatet har blivit allt okunnigare elever med allt bättre betyg i förhållande till sina bristande kunskaper. Alla drivs med i utvecklingen, också de kommunala skolorna. De måste försöka behålla sina elever så att de inte förloras till generösare friskolor. 

Skolornas problem och deras bristande prestationer beror på mycket. Det finns de som därför önskar sig en genomgripande skolreform. Jag tror det vore olyckligt. Det skulle leda till intensifierade strider och, sannolikt, till ett resultat som ingen vore riktigt nöjd med. Bråket skulle fortsätta. 

Ta små steg istället. Börja med att angripa betygsinflationen. Låt inte den undervisande läraren sätta sina egna levers betyg. Det får lärare utanför berörd skola göra.   

Drivkraften att sänka kostnaderna för att på så sätt öka vinsten underlättas av möjligheten att sätta glädjebetyg. Därigenom döljs de undermåliga kunskaper som är en följd av en överdriven kostnadsjakt. Men också om glädjebetygen avskaffades finns denna drivkraft kvar. Den kan då fortsätta att verka genom att till exempel minska elevernas utrymme för rast, skolgården, genom användandet av undermåliga lokaler för gymnastik och nedläggning av bibliotek, et cetera. Endast en gräns för vinstuttaget skulle vara verkligt effektiv. Ändå finns det skäl att föra bort vinsten ur debatten. Sätt en högsta gräns för vinstnivån – säg, fem procents marginal. De som inte vill bedriva skolverksamhet under de villkoren fåt väl sälja sina skolor. 

Därefter kan de verkliga problemen angripas, sedan man undanröjt de negativa Potemkinkulisserna, framförallt den medvetet okunniga debatten om vinsten. Problemen är, bland annat: 

De genomsnittligt sjunkande skolresultaten. 

Den minskade läs- och skrivfärdigheten. 

Våldet mellan elever och elevernas våld mot lärarna. 

Den minskade effektiva undervisningstiden orsakad av bristande ordning. 

De allt fler hemmasittarna – de som inte står ut med skolmiljön. 

Jämlikhetsideologins resultat: den allt större skillnaden i skolan mellan begåvade och obegåvade elever och den därav följande misstämningen och förljugenheten – för att dölja orsaken. Återinför nivågruppering och avskiljning. 

De allt större skillnaderna mellan skolor i olika områden. 

Pojkarnas allt sämre prestationer 

Det kommer då att visa sig att dessa frågor inte kan angripas om man inte, steg för steg, återinför den skola jag själv en gång gick i. Men man behöver inte tala högt om saken. Man slipper såra alla godhjärtade virrhjärnor som tror att dagens skola är den enda tänkbara. Man smyger in varje förändring, varje gång sakligt, inte ideologiskt, motiverad.  

Tyvärr tror jag ändå att också detta enkla program är omöjligt att genomföra. Numera styrs skolvärlden av kvinnor och kvinnliga värderingar. (Inom grundskolan utgör de kvinnliga lärarna 76 procent). De kan inte frigöra sig från sin utvecklingsbiologiskt orsakade kortsiktighet (på lång sikt är barnet redan dött) och rädsla för disciplin och raka krav. 

Kanske blir bekymrade föräldrars enda möjlighet också i framtiden att flytta till Åland eller något annat grannland med rätt för föräldrarna att ordna hemundervisning. 

(Jag tycker inte att Sverige skall ge föräldrarna denna rätt. Vi har för många invandrare. De skulle fly skolan för att kunna främja sina ålderdomliga idéer. Också skolan är fast i invandringens grepp.) 

Anders Leion