Om två jämna fotbollslag spelar mot varandra och det ena vill vinna men inte det andra så vinner det som vill vinna. Med det vill jag poängtera att psykologiska förhållanden är viktiga, ofta avgörande när grupper av människor står mot varandra.

Inte minst gäller detta förstås i krig. Jag kan ha blivit förvirrad av propaganda och falska nyheter men jag har fått uppfattningen att det psykologiska har särskild betydelse i det pågående rysk-ukrainska kriget. Den bild jag har är att de ryska soldaterna helst vill åka hem medan ukrainarna är upptända av en lidelsefull stridslust som till och med verkar på avstånd så att utrikesukrainare reser hem för att kunna vara med och slåss (vilket förstås inte betyder att ukrainarna kommer att vinna).

Jag brukar hävda att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda, nämligen lagstiftningsrätten och budgeten, således regler och pengar. Denna brist på användbara styrinstrument tror jag är särskilt påfallande i Sverige. Vilket problem som ledande politiker än ställs inför tar de fram statsbudgeten och ”skjuter till” några miljarder, till exempel en ”kömiljard” eller några ”barnmorskemiljarder”. Det går förstås åt andra hållet också. Politikerna styr Sveriges öden inte bara genom att ge ut skattepengar utan också genom att höja sina skatteintäkter, till exempel den nu aktuella ”beredskapsskatten”. Det är som om politikerna trodde att tusenlapparna skulle kriga åt oss. Med två procent av BNP till militären blir vi oövervinnerliga. Och härskar de inte med statsbudgeten så tillsätter de en kommitté med uppgift att tänka ut några nya lagar som ska skickas ut mot en fiende och vinna krig åt oss.

Debatten om det svenska försvaret är liksom nästan alla andra politiska debatter, en byråkratisk debatt. Byråkratiska debatter är sådana som bara sysslar med lagar och budgetar för det är sådant byråkrater sysslar med. Våra politiker har blivit byråkrater vilket kanske inträffade i och med partistödet som gjorde dem till statsanställda. De skjuter till några miljarder i stället i hopp om att någon annan ska göra jobbet.

Men de försvarspolitiska diskussionerna nuddar inte vid den avgörande frågan, nämligen om svenskar får mer lust att gå i krig om försvarsanslaget ökar någon halv BNP-procent. Skulle svenska folket över huvud taget kunna tänka sig att gå ut i krig? Om man frågade politikerna skulle de troligen säga absolut, vi måste ju försvara demokratin. Men argumentet känns inte så starkt. I mina öron låter det mer som att vilja bevara politikerväldet. Det är svårt att arbeta upp sådan krigsvilja att man vill gå ut i fält och kanske dö för rätten att styras av sådana som Anders Ygeman, Annika Strandhäll och Morgan Johansson.

Men fosterlandet då? Vill man inte dö för Sverige? Så var det nog förr i tiden när fosterlandet och dess symboler, till exempel kungen, flottan och nationalsången, ansågs närmast heliga. Då var vapenvägran inte bara ett brott utan även en skam. Om man dog i strid blev man kanske nedskyfflad i en massgrav men föräldrarna fick i alla fall ett hedersamt brev från arméchefen där det förklarades hur hjältemodigt man stridit. Eller så dog man inte utan fick medalj för Tapperhet i fält som högtidligen fästes på ens bröst av översten och man sedan visade för sina stjärnögda barnbarn. För många var kriget stort eftersom det erbjöd rika chanser att vinna ära, en typ av incitament som numera bara driver musikartister och idrottsstjärnor och då för det mesta endast tillfälligt.

Vår tid har förintat idén om det heliga fosterlandet som det kan vara värt att kriga för. Kan du minnas när du själv senast sjöng Nationalsången? Kungssången nänns jag inte ens fråga om. Framstående ledare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har tvärtom ansträngt sig för att förklara att det finns något särskilt svenskt, än mindre något särskilt svenskt som man bör våga livet för.

Men friheten då, är inte den värd att slåss för? När man tänker på dem som satsade allt för att fly från förtrycket i Östtyskland och Sovjetunionen så får man en tankeställare men det var trots allt inte mer än tvåhundratusen östtyskar om året som tog chansen innan muren byggdes för att stoppa ofoget.

Och ändå krigar ukrainarna med ofattbart mod och stor entusiasm. Det har troligen med det mentala att göra. Folkmordet Holodomor där Stalin i början av trettiotalet svälte ihjäl omkring tre miljoner ukrainare lever fortfarande kvar i landets kultur. Många hatar ryssar. Fosterlandskärleken finns kvar och även längtan efter att göra ärofulla insatser för landet. Till skillnad från många svenskar ser de med vördnad på sitt fosterland.

Och framför allt har president Volodymyr Zelenskyj ett hemligt vapen i sin politiska verktygslåda som saknas hos våra politiker: statsmannaskap i bemärkelsen förmågan att få människorna att lyssna på honom och känna tillit. Churchill hade den gåvan. Kanske hade västmakterna inte vunnit andra världskriget om de fått Lena Hallengren i stället för Churchill till engelsk premiärminister. Skådespelaren Zelenskyj är rikt utrustad med denna ledarskapstalang. När USA föreslår att han ska evakueras undan striderna avvisar han förslaget med förakt och ber i stället om mer vapen och ett flygfritt luftrum ovanför Ukraina. Varje dag gör han en tiominuters video där han uppmuntrar sitt folk för att stålsätta dem inför kommande prövningar.

Någon sådan ledare finns inte i svensk politik. Här finns bara byråkrater som skjuter till miljarder och hittar på förbud.