BITTE ASSARMO: Vad är typiskt svenskt?

Den frågan kom upp i mitt flöde på Facebook nyligen och svaren lät inte vänta på sig. ”Naiv och blåögd” skrev någon, ”gnälla och alltid va missnöjd” skrev en annan. En tredje konstaterade att typiskt svenskt är ”när allt är galet” och ytterligare en kommenterade med ”konformitet i kvadrat. Tyvärr…”

Tyvärr? Nja, det är jag faktiskt inte så säker på. Jag tror nämligen inte alls att folk som skriver så här om sig själva och sitt land beklagar särskilt mycket – snarare frossar de i elände och försöker överträffa varandra i hur illa ställt det är med det svenska folket. På vilket sätt är de då bättre än alla de politiker och mediepersoner som ständigt går på i ullstrumporna om hur lite vi har att vara stolta över?

När jag får frågan om vad som är typiskt svenskt så bortser jag från det ”moderna svenska”, det vill säga den postmoderna mentalitet som gjort att våra folkvalda fattat en rad beslut som fått till resultat att välfärdsstaten börjat monteras ner och det tidigare så homogena Sverige alltmer har delats upp i flera olika parallellsamhällen. Detta är ändå bara en parentes historiskt sett. Visst, en hel drös svenskar idag, särskilt folk med mäktiga politiska och massmediala plattformar till sitt förfogande, är totalt insnöade när det gäller sunt förnuft men de är inte representativa för Sverige och för det typiskt svenska. Deras tid må vara här och nu men bortom deras snäva värld lever människor ungefär så som de alltid har gjort.

Jag ser det på mina vänner och deras vänner, jag ser det på mina grannar och mina bekanta, jag ser det hos deras barn. Det är lätt att tro att hela den unga generationen består av utseendefixerade influencers som tillbringar all sin vakna tid med att dra in kinderna och pluta med läpparna på selfies, men när man tittar sig omkring i verkligheten ser man att det är långt fler unga som lever så som vi själva och våra föräldrar gjorde. Som arbetar och gör rätt för sig, skapar kärleksfulla hem åt sina barn, engagerar sig i skola och barnens fritid. De varken gnäller eller klagar, de lever sina liv och gör det bästa av dem.

Därför präglas inte heller det verkliga Sverige, det vi hittar bortom de tre sammanväxta statsmakternas insnöade lilla värld, av konformitet i större utsträckning än andra länder. Här finns utrymme för allt och lite till. Folk kan, med vissa undantag, se ut precis som de vill och vågar göra det också. De kan underhålla sig med allt från Let’s Dance och Mello till fantasieggande lajv i skog och mark. Och oavsett sexuell läggning kan de gifta sig med i stort sett vem de vill, utan att någon bryr sig nämnvärt. I min vänkrets finns allt detta och mycket mer.

Samma sak gäller vad vi äter. Allt från svensk husmanskost till rawfood och vegankost finns representerat här, och de allra flesta kan välja att äta precis den mat de föredrar. Politikerna kan propagera för insektsätande hur mycket de vill, men svensken i gemen bryr sig föga. Det mesta i det här landet sker långt bortanför Rosenbad och de fina ledarsidorna.

Inte heller är naivitet och blåögdhet något typiskt svenskt, om man använder ett vidare och bredare perspektiv. Det typiskt svenska är tvärtom realism, strävsamhet, flit och målmedvetenhet. Vi såg det hos dem som utvandrade från hungersnöd och missväxt från mitten av 1800-talet och framåt och vi såg det, faktiskt i ännu större utsträckning, hos dem som stannade kvar och byggde upp ett välfungerande land.

Men Sverige var en nation av innovativa och humanitära beslut långt före modern tid. Se bara på de fridslagar som instiftades på 1200-talet och fastslogs i Alsnö stadga 1280. Kvinnofrid. Kyrkofrid. Hemfrid. Tingsfrid. Lagar som syftade till att kriminalisera övervåld och förgripelser mot den personliga säkerheten och som bidragit till att svenska män och kvinnor tillhör världens mest jämställda.

Hur allt detta – och så mycket, mycket mer som jag inte ens skrivit här – kan sammanfattas som ”allt som är galet”, det övergår mitt förstånd.

Bitte Assarmo