PATRIK ENGELLAU: Att återställa ordningen

Att talibanerna plötsligt tog makten i Afghanistan i augusti 2021 blev ett svårt dilemma för Svenska Afghanistankommittén och många andra organisationer som sysslade med bistånd och humanitär aktivism. De biståndspengar som försörjde dem frös plötsligt inne eftersom de krigförande och biståndsfinansierande västländerna inte kunde tåla tanken att hjälpa en terroristregim som just slagit dem i krig.

Hur skulle då alla dessa hjälporganisationer klara sig? Vad skulle de statliga biståndsmaskinerierna i givarländerna ta sig för? Sida hade förlorat sitt största mottagarland. Hur skulle aktivisterna för mänskliga rättigheter hantera bortfallet av ett betydelsefullt verksamhetsfält?

Enligt osäkra och dessutom tio år gamla siffror erhöll Afghanistan runt femtio miljarder kronor om året i bistånd. Det motsvarar en procent av Sveriges bruttonationalprodukt. För att omsätta så mycket pengar behövs en jätteapparat med många anställda som ska försörjas med biståndsanslagen. Bara Svenska Afghanistankommittén hade 6 000 anställda (varav de flesta afghaner men afghaner bryr sig lika mycket om sina löner som svenskar).

Kabul föll den 15 augusti. Några dagar senare åt jag lunch med en vän och vårt samtal kom naturligt nog att röra sig om dramatiken kring Afghanistan. Min vän frågade hur lång tid jag trodde det skulle ta för den samlade västerländska biståndsapparaten att reparera skadorna och dra igång den afghanska verksamheten igen. Tja, svarade jag, å ena sidan var förlusten mot talibanerna en skymf för västerlandet och dessutom fortsätter talibanerna att håna västerlandets värderingar exempelvis genom att stänga flickskolor, å den andra sidan finns det folk som svälter och lider i Afghanistan och framför allt finns en biståndsapparat som står och frustar av stampar av lust att dra igång sin rörelse igen.

Men tror du att hjälpapparaten kan överse med att talibanerna bryter så målmedvetet mot exempelvis kvinnors rättigheter? frågade vännen. Svår fråga, svarade jag, men när det står mellan den egna verksamhetens överlevnad och kvinnors rättigheter i Afghanistan tror jag att den egna verksamheten kommer i första hand. Förresten skulle kvinnorna inte få det bättre om man la ned biståndet. Vi får väl se vad som händer.

Redan sex dagar efter Kabuls fall skrev Afghanistankommitténs generalsekreterare en debattartikel i Aftonbladet. Han förklarade att landets offentliga sektor skulle kollapsa inom några veckor om biståndet inte kommer igång. Miljoner människor riskerar att dö om det saknas pengar. ”Självklart vill omvärlden varken finansiera eller legitimera talibanerna. Men att stoppa kollapsen och rädda liv utan att talibanerna indirekt kan dra nytta av det är omöjligt… Vi måste hålla huvudet kallt”. Innebörden är att talibanerna kommer att gynnas av biståndet men att givarländerna måste bita i det sura äpplet.

Nu har det gått nästan ett halvår. Vad slags diplomati som förts i bakgrunden är okänt men det har alltså lett till att Norge bjudit in en grupp talibanska regeringsledamöter till statsförhandlingar om bistånd i Oslo. Det kan inte vara annat än det första tecknet på att biståndsförbindelserna ska återknytas.

Talibanerna hade med sig Anas Haqqani (bilden) som ingår i det ökända Haqqani-nätverket av terrorister. Han är nu polisanmäld i Norge för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Detta framstår som en storartad och medveten provokation. Talibanerna måste ha vetat vad de gjorde när de tog med sig Haqqani. De måste ha begripit att han skulle upptäckas och att hans närvaro skulle uppfattas som en nesa. Det ger ett perspektiv på frågan vem som är mest angelägen att återuppta förbindelserna, Norge och det övriga västerlandet eller talibanerna. För mig framstår talibanernas beteende som ett dramatiskt sätt att säga ”ok, ni får ge oss bistånd om ni vill, men tro inte att ni kan styra oss”. Den som är mest sugen på att hjälpa afghanerna är i så fall västerlandet, enkannerligen de västerländska hjälpapparaterna och människorättsaktivisterna. Norrmännen är så angelägna om detta att de betalar för att en notorisk terrorist genom sin närvaro i Oslo ska förolämpa västerlandet.

Sveriges biståndsminister Matilda Ernkrans trasslar genast in sig i ett motsägelsefullt resonemang för att slippa ta ställning för annat än goda saker. Å ena sidan vill hon vara ”väldigt tydlig med” att Sverige inte stödjer ”den självutnämnda talibanregeringen” (alltså den som kommit till makten genom att slå Sverige och andra länder i krig). Å andra sidan ”överger vi inte den afghanska befolkningen” utan gör ”stora insatser”, inte minst det ”humanitära stödet”. På den punkten är Afghanistankommitténs generalsekreterare alltså mer klarsynt. Man kan inte hjälpa Afghanistan utan att talibanerna drar nytta av det.

Patrik Engellau