ANDERS LEION: Exit – voice 

1970 publicerades Albert O. Hirschmans bok Exit, voice and loyalty. Den visade hur dessa begrepp, av vilka de två första, lite klumpigt, kan översättas med Rösta med fötterna – upphäva sin röst – hur de är användbara för att tydliggöra genomgripande val i ett samhälle. 

Susanne Nyström gav, omedvetet, en illustration av detta begreppspar i DN i torsdags (20/1). 

Hon gav exempel på hur tre opinionsbildare förordat olika former av exit: Per Gudmundsson (Bulletin 22.01-18) tyckte inte att ett kyrkorum skulle invaderas av tiggare och andra vinddrivna existenser, en representant för Villaägarna Riksförbund (SvD 21-09-15) ansåg det vara olyckligt att i befintliga villaområden bygga höghus och PM Nilsson (DI 20-11-30) försvarade föräldrar som ansåg sig böra välja en friskola framför en illa fungerande kommunal skola. 

Allt detta är exempel på exit: man drar sig undan, man avskiljer sig för att slippa ifrån ett problem, något obehagligt eller besvärligt. 

Detta ansåg Susanne Nyström vara klandervärt: (De) ”Ringar in ett problem utan att föreslå en generell lösning. I stället snitslar trion ut banor så att medelklassen inte ska behöva beblanda sig med andra, och ironiskt nog är det därför deras rop bör tas på allvar… de sätter fingret på saker som behöver fixas.” 

Men hon presenterar inte någon lösning. Hon nöjer sig, som så många andra, med att posera med sin rättfärdighet. 

Och hon är inte ensam, hon är en av många. Hur kommer det sig? Det beror förstås på att de, lika lite som någon annan, har någon lösning. 

När den kommunala skolan fungerade väl hade inte friskolorna några advokater. De behövdes inte. 

När människorna trivdes i sina – förvisso olika – bostadsområden var inte någon rädd för att trängas ut av nyinflyttade. 

När tiggeri endast åberopades på gamla, föråldrade skyltar mot bettleri i trappuppgångarna belamrades inte något kyrkorum av tiggare. Alla var välkomna, ingen störde.   

Det återstår ett begrepp. Det samhälle som bara kan erbjuda exit som lösning får inte heller någon lojalitet. Då har stora delar av medborgarna slutat söka efter en lösning som omfattar alla. Då kommer problemen – antingen Susanne Nyström inser det eller inte – bara att bli värre. 

Där är vi nu. 

Jag tror inte Susanne Nyström är cynisk. Hon har bara haft lite otur när hon försökt tänka. 

Anders Leion