PATRIK ENGELLAU: Vem är rädd för socialen?

Motpol 对立: Detta är socialtjänsten

Häromdagen fick jag ett brev från en läsare som satte fingret på en sak som många observerat men inte alla formulerat:

Jag råkade igår lyssna på Sveriges Radio om hur polisen och det sociala tar hand om minderåriga brottslingar/snattare/småkriminella. En hel del har uppenbarligen förändrats. 

Nu överlämnar polisen buset så gott som omedelbart till det sociala som med sina ”sociala” attityder ska försöka få ungdomarna in på den rätta vägen etc. Kontakt tas ibland med anhöriga. Frågan är: hur avskräckande är detta egentligen? Polisen verkar ha abdikerat från en viktig roll. Vem är rädd för socialen?

Jag minns för ett tjugotal år sedan då en av mina döttrar hade fifflat med sitt leg för att kunna komma in på någon nattklubb (inte ovanligt). Hon blev synad av vakten och åkte dit. Inte så kul.

Som förälder blev jag tillsammans med dottern blev uppkallad till polishuset. Polisen förklarade att urkundsförfalskning är ett allvarligt brott. Både jag och dottern fick en avhyvling. Vi fick skämmas och känna att lagens väktare hade ordentligt med pondus. Det hela var rätt otrevligt.

Det moderna västerländska samhället uppstod ungefär på 1500-talet – tänk Gustav Vasa som tidig företrädare för en ny tid – när en enhetlig och våldsam centralmakt tog kontrollen över landet från ett antal stridande stormän av den typ som i Afghanistan brukar kallas krigsherrar eller klanhövdingar. (OK, svenskarna var redan då mer civiliserade men det förhindrar inte att det centraliserade våldsmonopolet var en epokgörande samhällsinnovation.) Gustav Vasa satte upprorsmannen Nils Dackes huvud på en påle som emblem över sin suveränitet och hundra år senare skrev Thomas Hobbes sin bok Leviathan som en hyllning till den nya tidens framåtblickande och nyttiga furstevåld. När staten höll ordning behövde vanligt folk inte oroa sig för andras våld och brottslighet utan kunde koncentrera sig på sitt jobb. Näringarna blomstrade och produktivkrafterna gav allt rikligare skördar.

Nästa steg i utvecklingen kom för hundra år sedan med demokratin. Det fastställdes att samhället åsidosatt kvinnorna, halva väljarkåren som dittills inte haft så mycket att säga till om i politiken, och nu skulle befrias från sitt förtryck och tjäna egna pengar. I praktiken betydde det jobb i den framväxande välfärdsstaten som kom att bli en av kvinnor dominerad pendang till den råa, maskulina statliga våldsapparaten.

Snart utvecklades en maktkamp mellan den kvinnostyrda socialsekreterarstaten och det ursprungliga våldsmonopolet Leviathan som drevs av mer manliga värderingar, det vill säga med en förkärlek för att banka buset i skallen snarare än att gulla med det och trösta det på det moderliga viset.

Under de senaste decennierna har socialtjänstens värderingar sopat banan med Leviathans. Den som talat privat med poliser, särskilt yngre poliser, slås ibland av hur hjärntvättat feministiska de framstår. De har varit på jämställdhetskurser och vet precis att formulera sig enligt det etablerade språkliga regelverket. I den konkreta verkligheten iscensätter sig denna mentala förändring – som inte bara gäller i förhållandet mellan polisen och socialen utan generellt i nationen – precis på det viset som brevskrivaren redovisar (och rikspolischefen själv framfört vilket jag tjatat om till exempel här).

Jag har just läst en bok om den värld i norra Stockholm vars brottslighet varken socialen eller polisen får bukt med, nämligen Tills alla dör av Diamant Salihu. Jag kan inte rekommendera boken eftersom de unga värstingarnas beteende och psykologi inte görs mer begripligt (om man inte helhjärtat tror på det där om utsatta områden, trångboddhet, fattigdom, underbemannad socialtjänst och svag familjesammanhållning). Men boken framhåller ett budskap med eftertryck: värstingarna själva har inte har ett dugg respekt för Socialen men deras föräldrar är livrädda. Barnen har nämligen lärt sig sedan mycket unga år att de kan ta kontrollen över sina föräldrar genom att hota dem just med socialen som med kraften av Barnkonventionen i ryggen snabbt kan bryta ned föräldrarnas auktoritet och därmed tro sig göra en samhällelig välgärning eftersom de sätter barnens intressen, som socialsekreterarna själva ser det, i första rummet.

Dessutom vill jag gärna, som brevskrivaren, bryta en lans för skammen som socialpolitiskt verktyg och uppfostringsteknik. Tidigare fanns två slags incitament för mänskligt beteende, dels morötterna, dels piskorna. Morötterna var sådant som uppmuntran och belöning. Piskorna var obehagliga saker som pliktkänsla, straff och skamvrår, uppfostringsmetoder som mammorna förr i tiden lät papporna ta hand om. Såklart att den typen av påtryckningar avlägsnas från den samhälleligt godkända mängden av korrektionsmedel när socialsekreterarens milda anda uppfyller staten. Salihu beskriver övertygande ett antal fall där socialtjänsten prövar den ena insatsen efter den andra utan att kunna påverka vanartiga barn och till slut ger upp och i vanmakt skickar barnen tillbaka till mamma (som också misslyckas).

Patrik Engellau