Ekonomiska krascher i världsskala förekommer ganska ofta. Själv kan du säkert komma på tre eller fyra stycken sedan du började räkna dem. Nu har vi ytterligare en bubbla som dagligen pumpas upp med offentliga medel vilket leder till att tillgångsvärden, läs fastigheter och aktier, hela tiden stiger i pris.

Varenda gång en krasch närmar sig finns det insatta bedömare som förklarar att just den aktuella bubblan inte kommer att spricka för att det är annorlunda den här gången. Dagens modernaste teori heter New Monetary Theory och förklarar att politikerna numera kan trycka hur mycket pengar som helst utan att det får sådana trista följdeffekter som det hittills fått under några tusen år.

Inom den nationalekonomiska världen är det nya och annorlunda alltid bättre än man hade kunnat förvänta sig. Tidigare har lånebubblor alltid gått åt pipan men den här gången, sa man år 2008, är vi säkrade eftersom lånen garanterats av svarta amerikanska socialfall och skuldsedlarna rivits i småbitar och utfördelats över världen så att ingen kommer att hitta dem.

När det gäller miljö och samhälle är det nya och annorlunda alltid sämre än man hade kunnat förvänta sig. Världens undergång för miljöns skull inom en tioårsperiod har av FN återkommande förkunnats i minst femtio år. Den första gången var vad jag minns i samband med miljökonferensen i Stockholm år 1972 (men det finns alldeles säkert föregångare). Det förklarades i en deklaration från konferensen att miljöfrågan just då blivit så akut att “förändringar i naturmiljön som orsakats av människan har blivit ett akut problem såväl för utvecklade länder som för utvecklingsländer och att dessa problem endast kan lösas genom internationellt samarbete”.

Så har det låtit sedan dess. Det internationella samarbetet har förkroppsligats i ett stort antal miljöbyråkratier som årligen samlar ihop tiotusentals statsanställda miljöpersoner, senast i Glasgow, för att de ska förklara för varandra och för pressen att läget är mer oroväckande än någonsin och att kraftfulla och målmedvetna åtgärder aldrig varit så nödvändiga som just nu eftersom undergången kommer om tio år (den bedömningen har vad jag kunnat se aldrig förändrats; antagligen har skickliga samhällsvetare räknat ut att tio år är den optimala skrämselperioden, alltså den som vid varje tillfälle lockar fram mest pengar).

Men världen och mänskligheten har i verkligheten envisats med att klara sig bättre och bättre enligt alla kända mått, exempelvis BNP per capita, livslängd, minskad barnadödlighet, förbättrad hälsovård och minskande analfabetism.

Att de dystra profetiorna inte slår in beror antagligen på att världssamfundet, fram till de senaste åren, använt alla sina resurser till att bygga storslagna byråkratier med tillhörande kontorsbyggnader och internationella kongresser och på det viset inte lyckats störa den internationella kapitalistiska produktionsapparaten. Den så kallade Romklubbens rapport Tillväxtens gränser från 1972 är ett exempel. Romklubben var en tidig variant av World Economic Forum som samlar världsledande politiker, företagsledare och andra viktiga personer som är överens om att de själva har svar på de frågor världen borde ställa sig.

Romklubben undersökte de vanliga variablerna: industrialisering, miljöförstöring, livsmedelsproduktion och så vidare. På varje punkt gick det illa. Framför allt höll de icke förnyelsebara råvarorna på att tryta. Kromet skulle ta slut om 95 år. Syret i Östersjön hade redan näst intill försvunnit och inget ”vattenliv kan längre existera”. Livsmedlen tar slut och folk dör. Jordbruksmarkens bördighet avtar. Oljan tar slut. Hela problemet är den exponentiella tillväxten.

Inget av detta inträffade. Till och med av de icke förnybara råvarorna såsom olja hittade man mer än man någonsin kunnat hoppas på (för femtio år sedan var oron att det fanns för lite, inte för mycket, olja).

Jag tror att alltså att skälet till att profetior som Tillväxtens gränser aldrig förverkligades var att mänskligheten struntade i deras rekommendationer. Konsekvensen av detta blev den vanliga, nämligen att den mänskliga skaparkraften och marknadsekonomin löste problemen. Men den här gången fruktar jag att det blir annorlunda. Sedan ett par år har miljöpessimisterna fått klorna inte bara i schwabisterna i Davos och FN-byråkraterna på sina konferenser utan också i politiker i de länder som faktiskt har makt att styra över nationella statsbudgetar och regelverk. De har aldrig tidigare tagit alarmisternas varningar på allvar vilket har varit tur för världen.

Det riskerar att bli annorlunda den här gången.