Mina föräldrar skaffade TV 1959, vilket var i grevens tid. 1960 började Kalle Anka sändas klockan tre på julafton. Alla jular därefter blev Kalle Anka och hans vänner lika centrala för oss barn på julen som tomten och julklapparna.

Men allt gott kommer med ett pris. Mina föräldrar höll inga problematiserande samtal med oss efter Kalle, där de bad oss reflektera över vad vi nyss hade sett. Det blev aldrig någon dialog om alla negativa skildringar och/eller oacceptabel behandling av människor eller kulturer som programmet innehåller.

Stereotyperna som vi beskådade varje julafton var naturligtvis lika fel då som de är nu. Men eftersom det inom min familj aldrig fördes några fördjupande samtal om hur exkluderande de till synes harmlösa tecknade skildringarna är fick de skadliga effekterna fritt spelrum.

Denna rasistiska och exkluderande propaganda tilläts att en gång om året, under en hel timme, okommenterat påverka mitt oskyldiga och öppna barnasinne. Vilket gav att en felaktig värdegrund kunde slå rot i min själ.

Detta är naturligtvis inte hela förklaringen till varför jag blev så alltigenom anti-PK som jag är i dag. Men Kalle Anka har säkerligen spelat en väsentlig roll.

För detta kan jag klandra mina föräldrar, som aldrig tog upp saken till seriös diskussion med oss barn på julafton. Vilket de naturligtvis borde ha gjort.

Men mest klandrar jag The Walt Disney Company som inte redan då sände med en varningstext till sin undermåliga och exkluderande produkt. Nu, sent omsider, varnar Disney och hoppas att programmet ”ska inspirera till samtal så att vi skapar en mer inkluderande framtid tillsammans”.

Jaha?! Och det kommer de med först nu, 61 år efteråt? För lite, för sent!

SVT svarar här. Disneys förklaringar till varningstexten bör få pris som årets absolut bästa och mest avancerade PK-svammel.