Gästskribent ANN KRISTIN SANDLUND: Minnen av jular som gått

Jag tänker så väldigt mycket, hela tiden. Just nu tänker jag på jularna. Jag vill tacka min mormor, och andra äldre släktingar, som aldrig gav upp, utan höll ut och ordnade jul, oavsett omständigheterna.

Norrland var mycket fattigt, faktum är att jag träffade en kollega på folkhögskolan som hade flyttat ut i den gröna vågen under 60-talet, från Stockholm, och hade hamnat i Stenviksstrand, av alla ställen. Det är en av de byar som är mina dagars ursprung, nämligen min farmors gård.

Han berättade att det var som att komma tillbaks till 30-talet. Jag förvånades över att han tyckte att vi var så väldigt fattiga. Det var inte min upplevelse. Min barndom på 60-talet är fylld av rikedom och ljusa minnen.

I varje gård födde man upp en gris, som slaktades till Lucia, och även om julklapparna var enkla, så fick jag tio paket (minst) varje jul. Hälften var nyttiga, mjuka klappar, som mormors hemstickade koftor, vantar och raggsockor. Hälften var leksaker, dockor, ritpapper och pennor, och alltid en bok från farmor och farfar. Jag minns en gul och brun kofta från mormor, en jättestor docka från farbror Svante, och Kulla-Gullaboken från farmor och farfar.

Men hela december var en ljusfest. Jag minns Proletärstjärnan, den orangea pappersstjärnan som lyste i fönstret, och adventsljusstaken, både den elektriska och den som var smyckad med mossa och lingonris, där vi tände ett nytt ljus varje söndag.

Jag minns lussebullarna, pepparkakorna och kaffet. Ingenstans bakar man och äter kakor som i Ångermanland.

Jag minns granen, som jag och mormor skidade och hämtade i vår egen skog. Den kläddes med de mest utsökta juveler och gnistrande diamantband, och fick ljus i varje gren. Ingen drottning var någonsin så vacker som vår julgran. Jag har haft julgran varje år, oavsett hur jag har bott.

Jag minns det överflödande julbordet, att alla samlades i stugan vid Fjällsjöälven.

Mormor, de tre döttrarna med familjer, och ibland ännu fler. Jag minns att farmor var tomte ett år, när jag insåg att tomten var en underbar lek, som även vuxna lekte. Jag har ju alltid varit barnet som säger att kejsaren är naken, så jag ropade förtjust ”men det är ju farmor!”.

Då blev jag tystad och bannad, men det hjälpte inte då, och inte nu heller. Man är som man är.

Ingen var påtagligt full, som jag kan minnas. I alla fall inte förrän efter att vi barn hade somnat. Förekom det bråk och hade vi familjestrider? O ja, gissa om! Jag vet inte om det beror på att jag är ett maskrosbarn, men jag tror att mina syskon skulle ha ungefär

samma upplevelser. Inget var perfekt, men vi fick allt vi behövde, vi fick inte en massa stryk, även om det var både smällar och luggande. Det var så barn fostrades då.

Ja, det förekom både fylla och bråk, men det skrämde aldrig mig. Ingen var farlig, mest såg de ut som små barn, de kunde varken gå eller prata ordentligt. Mest var det gubbar som söp, men det fanns tanter som också gillade poker och grogg. Ofta var de väldigt generösa, och man fick både femtioöringar och kronor om man hade tur.

Jag gillade alltid att cirkla runt de vuxna och spana in vad de gjorde. Vuxenvärlden fanns som ett Narnia, bakom garderobsväggen. Jag älskade att kliva ut från min barnavärld, genom garderoben, och komma ut till de vuxna. Sedan kunde jag sitta under köksbordet med min docka, ihop med hunden, och lyssna på de vuxnas prat och skratt.

Jag var säker på att det fanns både mat, värme, kläder och kärlek varje dag. Jag vilade helt trygg i den förvissningen. Jag krävde inte mer än så. Men jag såg som sagt också de kriser och alla de brister som de vuxna hade, när jag gjorde mina turer till Narnia.

Kvinnorna var de som bestämde i Narnia. De var noga med sina revir, och blev det starka spänningar så var det för att kvinnor hävdade revir. I synnerhet var det kamp mellan de äldre och de yngre, när matriarker detroniserades, och maktförhållanden förändrades. Jag är fortfarande helt säker på att det är kvinnor som bestämmer det viktigaste i världen. Det är ingen lek, kan jag lova.

Männen hade ett eget land, där de bestämde, och det hette ”jobbet”, dit de gick. Det verkade ligga i Stockholm, förutom farfars, eftersom han var chef över vägförvaltningen i Ramsele, och hade en räknemaskin. Män hade inte alls lika stor makt över hus, hem och barn. Dessutom fick de inte bestämma över pengarna. Det gjorde kvinnorna, och pengarna skulle gå till barnen.

Jag vet att jag har hört den sortens diskussioner. Jag minns när mormor Magnhild berättade om morfar Johan, som var en rekorderlig man, men som en gång hade spelat bort trehundra kronor på poker. Det glömdes nog aldrig bort, tror jag. Jag har aldrig träffat morfar Johan , men han fanns i min värld varje dag.

Farfar Nisse fanns i min värld tills jag fyllde 18 år, när han plötsligt gick bort i en hjärtattack. Han skickade alltid en plogbil först av alla till vår väg, så att jag slapp gå till stora vägen i djupsnö.

Men ofta var det ändå djupsnö, för den faller rikligt och ofta i hemlandet. När snön faller i Ångermanland är det kallt och den är lätt som fjun. Jag gick i kolsvart mörker, med gnistrande snö som virvlade som diamanter runt mina knän. Jag lärde mig då att det fanns inget som var farligt, på riktigt. Jag minns att jag var rädd, men jag minns också att jag andades lugnt och stillade mitt pickande hjärta och plötsligt var det varmt och lugnt i bröstet. Den förmågan har jag. Stilla dig, oroliga lilla hjärta. Andas djupt bara.

Jag har inte glömt det som var riktigt smärtsamt och svårt. Jag valde ju att växa upp med mormor, i den lilla stugan vid Fjällsjöälven. Det innebar att jag valde bort mina bröder och kusiner, för de fick lov att följa med sina föräldrar. Men mig får ingen bestämma över, så jag blev kvar.

Jag är likadan än. Över mig bestämmer ingen. Men det hade ett pris. Varje gång vi barn skildes åt, gick jag sönder.

Jag minns att när alla hade rest, då var det som att hela världen förvandlades till is. Allt blev kallt och genomskinligt. Vedspisen frös till, och den knastrande brasan kallnade plötsligt. De glada trasmattorna miste sin färg och låg som gråvit lump. Hundens klor knäppte på isen. Jag frös till is.

Jag var djupfryst minst två gånger per år, efter julen, i januari, och i augusti, efter två månader av sagolik sommar. Länge fick jag påtagliga dippar just i januari, och augusti, även som vuxen. Jag vandrade med den svarta hunden, som Winston Churchill kallade det tillståndet.

Men sedan tinade jag upp, och jag lagade mig igen. Hela jag är ett lapptäcke. Lapp vid lapp av minnen och upplevelser, somliga vackra rosentyg och bitar av spetsar, somliga tunga bitar av midnattsblå sammet och slitna arbetsbyxor. Nu ligger täcket utbrett så jag kan se det i närapå sin helhet. Några nya bitar tillkommer varje år, och jag vet inte när den sista sätts på plats ännu.

I dagens läge verkar alla ha så mycket krav på allt och alla. Jag har aldrig haft annat än ett krav: säg mig sanningen. Jag blir sjuk av lögner, och jag blir sjuk av tystnad. Människor som går och tiger, och ruvar på saker, gör mig rent fysiskt sjuk. Det sätter sig som värkande metallklor i min kropp. Jag tar mycket hellre ett stort, befriande bråk, än isande tystnad. Jag blöder hellre, än fryser till is.

Julen innebär att väldigt mycket blir svårt, för väldigt många. Ibland är det svårt för mig också. Då hämtar jag värme i det som var sant, den kärlek som var på riktigt, den som strålar likt en vedspis och inte går att släcka, den eld som tinar upp all is och som ger trasmattorna färg igen.

Ann Kristin Sandlund