BITTE ASSARMO: Julen med Hongkong-influensan

Nu är det jul igen. Hur gammal jag än blir har jag alltid samma pirrande känsla så här på julafton. Barndomens mysstämning och trygghet har för evigt förankrats inom mig, och då kan inte ens pandemier och restriktioner förstöra julstämningen. Jag älskar julen, helt enkelt, och det har jag alltid gjort.

En av de bästa jularna i mitt liv var julen 1969. Varför? För att jag fick dockskåpsbelysning det året. Själva dockskåpet – ett klassiskt Lundby – hade jag fått julen dessförinnan och det var min mest älskade leksak. När jag öppnade paketet med lamporna och transformatorn blev jag så lycklig att jag höll på att svimma.

Just den julen firade vi hemma i lägenheten i Karlskoga, mamma och pappa och jag och min bror. I normala fall åkte vi alltid till morfar och moster i Kristinehamn, men just detta år rasade Hongkonginfluensan och både morfar och Britta låg däckade. De hade insjuknat ett par veckor innan jul och även om de blivit något bättre dagen före julafton så var de långtifrån friska.

Det kändes inget vidare, tyckte jag. Dels var julfirandet så starkt förknippat just med mammas föräldrahem, dels var jag orolig över att morfar och Britta blivit sjuka. På TV och radio rapporterades det ständigt om Hongkong, som var en allvarlig influensa som startat 1968 och som kom med en andra våg vintern 1969-70. Den slog också hårdast mot gamla och sjukliga och morfar var över 80 år.

Mina föräldrar lugnade mig. De förklarade att mormor hade överlevt spanska sjukan, med betydligt högre dödlighet, och att morfar själv blivit fullt återställd efter att ha drabbats av Asiaten i slutet av 1950-talet. Dessutom var han väldigt frisk för sin ålder. Det kändes tryggt att mina föräldrar var sakliga och balanserade och till sist blev det ändå en alldeles underbar julafton. Dockskåpsbelysningen gjorde förstås sitt till, det ska villigt erkännas.

På julaftons kväll, efter julmat och julklappsutdelning, gick vi en promenad i vintermörkret. Det var en mild kväll, termometern visade 9 plusgrader, och någon snö syntes inte till. Det kom överhuvudtaget inte mycket snö den vintern, och så var det under flera år, i alla fall i den delen av Värmland där vi bodde.

När juldagen kom ringde morfar och berättade att han och Britta piggnat till. Kunde vi inte fira resten av julen tillsammans?

Det kunde vi förstås – vi ville ju inget hellre. Det där med distansering var liksom inte uppfunnet ännu. Så vi packade ner den julmat vi hade kvar och tog bussen till Kristinehamn. Någon bil hade vi inte, men det gjorde ingenting för vi var vana vid att resa kollektivt. De futtiga två milen tog inte heller särskilt lång tid att åka, knappast längre tid än promenaden från närmaste busshållplats till byn där morfar och moster bodde, så vi var framme innan det började skymma.

Väl där blev det till att ta in julgranen som morfar huggit i god tid, men som blivit stående på förstutrappen när de insjuknade. Det blev julafton igen när mamma och pappa hade satt i ljusen och jag fick börja hänga i de fina gamla julgransprydnaderna.

Vad vi gjorde resten av den julen minns jag inte. Men det spelar inte så stor roll. Kärleken, värmen och tryggheten minns jag desto bättre. Och den bor inom mig även idag, många år senare.

Bitte Assarmo