BITTE ASSARMO: Myten om det svenska överflödet

Inför julen flödar sociala medier över av mer eller mindre uttalade krav på att man ska dela med sig. Det är Stadsmissionen, kyrkornas välgörenhetsorganisationer och många, många fler som vill hjälpa behövande inför storhelgen, och den som ska hjälpa är du. Bli månadsgivare, swisha ett engångsbelopp – inga belopp är för stora – skänk en slant hit och skänk en slant dit så att julen blir lika god för alla som den är för dig.

Att julen inte alls är så särskilt god för alla svenskar spelar ingen roll. Om välgörenhetsorganisationerna får välja har alla svenskar mer än de behöver och bör kunna dela med sig av överflödet.

På Facebook läser jag följande rader i flödet hos Christofer Catilan:

”Jag ser hela tiden diverse vädjanden om hjälp i medieflödet, att man ska ge av överskottet, att man ska förgylla julen med att ge bort sin klappar till något annat och bättre som ändamål. Vi lever med andra ord självförnekelsens tidevarv: vi är ingenting och andra och behövande är allt.

Och jag räknade så där lite på skoj vad alla dessa små gåvor till alldeles behjärtansvärt välmenande ändamål skulle göra. Om jag så tog alla vädjanden på allvar hade jag inte råd med att leva längre. Vilka ska jag välja? Det är just det som är det svåra. Det blir inte rättvist oavsett hur än jag skulle moralisera.

Den enda rättvisan är att jag väljer bort alltsammans. Jag tycks inte längre orka tänka på någon annan/några andra som jag inte ens känner. Det blir hål i min givmildhet men jag får ingenting i retur. Självbelöningens aura förstås men den värmer inte så länge tills nästa gåvobehövande är på tur.”

Så här tror jag att allt fler reagerar på de ständiga uppmaningarna att ge. Även om det finns gott om stenrika svenskar idag, så är det också ett faktum att klyftorna ökar. Att man har ett arbete, sköter sig och betalar skatt som man ska är ingen garanti för att man har något överflöd, inte ens för att man alltid har det man behöver. För den som har ett ”vanligt” jobb blir marginalerna allt mindre och inkomsterna äts upp av dyra och ständigt ökande boendekostnader, elpriser, priser på drivmedel och så vidare.

Bara under pandemitiden har dessutom matkostnaderna stigit väsentligt. Hur mycket ska jag låta vara osagt, för jag har inte sett några officiella siffror, däremot handlar jag ju själv mat och jag ser ju hur priserna skjuter i höjden. En vara som kostade 19.90 för ett år sen kan kosta 22.90 idag. Det blir många kronors skillnad för en varukorg, och sånt kan försvåra livet för många.

Så medan välgörenhetsorganisationerna ständigt pratar om det överflöd som de inbillar sig – och försöker inbilla oss – råder i Sverige är det många som inte har råd att ge bort någonting alls av det de har. Att då komma med skuldbeläggande argument som ”titta där och där, i den och den delen av världen, där är folk minsann fattiga, levnadsstandarden är si och så låg, och så gnäller svenskarna över att ge bort några futtiga hundralappar” gör inte att våra utgifter blir mindre. Dessutom betalar vi, med våra skattepengar, världens högsta bistånd. Räknas inte det?

Fler borde önska sig något de inte behöver och ge bort det till människor som behöver det bättre, tycker Röda Korset. Som om det skulle vara något fel i att önska sig något man inte behöver och behålla det själv, liksom. Det är inte gemene man i Sverige som är orsak till att människor lider i andra delar av världen – skulden ligger främst hos dem som styr och ställer i de länderna.

Det finns förstås organisationer som inte bara blickar ut över världens elände utan även hjälper fattiga svenskar. All heder åt dem. Men detta eviga skuldbeläggande, myten om att alla svenskar har det så enastående bra, det står mig upp i halsen. Jag känner massor med människor som knappt får det att gå runt som det är, inte minst fattigpensionärer som nödgas gå till gratisluncher i kyrkan och hos andra organisationer under julen för att de inte har råd att handla julmat – vad är det tänkt att de ska dela med sig av och till vem?

Jag säger inte att man ska vara snål. Klart man ska ge om man har någon särskild hjärtefråga, och om man har råd. Jag brukar själv ge lite pengar till olika ändamål som jag gillar och tror på, inte bara till jul utan ganska regelbundet. Men jag sätter alltid, och utan undantag, min egen familj främst. Är det någon i min närmaste krets som behöver något så är det där jag lägger pengarna, även till jul. Det kommer jag alltid att göra. Och det skäms jag inte ett dugg över.

Bitte Assarmo