I ett reportage i tidningen Se från 1957 (#24) presenteras hur den svenska polisen agerade mot desperata kriminella som var beredda att använda sina eldvapen; stulna vapen som användes av ”den undre världen”. Dåtidens ”undre värld” var tämligen harmlös jämfört med den gängkriminalitet som florerar i det svenska samhället idag, där det till och med viftas med vapen i gangsterrap-videos. Det var också långt innan man kunde ana sig till närvaron av sådana ligor som ”Militärligan”  och ”Maskeradligan”, vilka med sin rånar-räder i landet paralyserade det svenska samhället under flera år.  

Vad gäller de senare så deltog jag som reporter på SVT 1988 i en helikopterjakt på ligans ledare efter att de rymt från Norrköpingsanstalten (de greps tre veckor senare i en lägenhet i Gävle). Jag minns det genanta i att polisen satte upp vägspärrar på måfå ute på landsbygden samtidigt som de frågade oss i teve-teamet. ”Är det två eller tre som har rymt?”. Hur skulle man rapportera om en sådan brist på orientering från det inre våldsmonopolet? Men i slutet av 1950-talet handlade det inte om organiserade och sammansvetsade ligor, utan om enstaka ”revolvermän” som utgjorde hot mot den allmänna ordningen och som till och med resulterade i ett polismord. 

”En krigsskadad individ, en farlig och förtvivlad människa” kallade tidningen ”polisdråparen”, finländaren Lauri Gröndahl (bilden), som utlöste ”den största jakten i svensk kriminalhistoria” efter att denne hade skjutit ihjäl polismannen Carl Jansson i Råneå. Reaktionerna efter denna händelse var rena motsatsen till vår samtids ”lågaffektiva bemötande” av kriminella. Media krävde tillsammans med polisfacket under parollen ”Nu får det vara nog!” ett bättre skydd för polismän som är ”för mycket farligt villebråd med för små chanser till skydd på de jakter som är deras jobb.” 

Kravet som ställdes till regeringen handlade om ökade möjligheter för poliser att inte bara i självförsvar få bruka sitt tjänstevapen, utan även om statlig ersättning till anhöriga där polisman hade drabbats av allvarlig eller dödlig skada i tjänsten. Detta skedde under en brytningstid inom yrket: ”1957 antogs de första kvinnliga poliserna i Stockholm. I januari året därpå började de sin ordningspolistjänst. Kvinnorna hade samma arbetsuppgifter som de manliga poliserna, men var utrustade med batong i stället för sabel”, berättar Polismuseet i Stockholm. 

I stor utsträckning låg tyngdpunkten på de faror som kunde uppkomma i samband med jakten på unga, desperata biltjuvar, vilka kunde bli våldsamma vid ett gripande. Polisledningens uppmaning då var, till skillnad från dagens terapeutiska insatser, att öppet instruera poliserna på fältet att ingripa och ”avvisitera” misstänkta gärningsmän på plats. Polisfacket tog också avstånd från ett agerande som kunde betecknas som ”hänsynsfullt”.  

Det var inte så man skulle agera mot kriminella personer, som hade en våldspotential (även om ordet inte var uppfunnet då). Här krävdes hårdhet och fasthet i tjänsteutövningen. Även om en intervjuad polisman, som själv blivit skjuten av en 19-årig ”billånare” invände: ”Egentligen gillar jag inte något vidare att gå omkring med pistol. Besvärliga killar ska man ge en rejäl snyting istället. Det är mycket renhårigare.”  

Brottsbekämpningen i 1950-talets etniskt homogena Sverige, skedde närmast i en samhällsidyll jämfört med den internationellt organiserade gängkriminalitet och slentrianmässiga våldsbrottslighet som är vardag i våra ”utanförskapsområden” runt 70 år senare. 1955 anmäldes enligt Brå knappt 10 000 ”brott mot liv och hälsa” jämfört med drygt 90 000 idag, varav de med dödlig utgång ökat från 59 fall till 433. Då ska man samtidigt ha i åtanke att man idag kan rädda ojämförligt fler liv. Totalt anmäldes nästan 1,6 miljoner brott förra året jämfört med knappt 250 000 för 1955. 

Dåtidens poliser ansåg att den patrullerade närvaron på gatan var viktig för att kunna upprätthålla såväl allmänhetens som de småkriminellas respekt. Idag är förhållandet det motsatta; det är de tunga kriminella klanerna som kräver respekt. Ordningsmakten vet att passa sig för att ge sig in i områden där ”aina” (turkiskt slang, uttryck för ”snut”) är avskydda och gatstenarna haglar. Till och med vår förre (s)tatsminister uttryckte att det kan bli aktuellt att sätta in militär mot de gängkriminella.  Detta trots att hans parti, likt en drunknande som håller fast vid sin livboj, hävdar att det är socio-ekonomiska faktorer, bristande integration och svensk strukturell rasism som skapar utanförskap och kriminalitet. 

Den svenska polisledningen 1957 hade ett betydligt mindre katastrofalt scenario att orientera sig i. Det fanns inte heller någon politisk korrekthet som lamslog kåren. För att åtnjuta respekt ville man efterlikna London Metropolitan Police, där enligt Svenska polisförbundet ”de uppskattade och respekterade ’bobbies’ kan gå ned i den undre världen beväpnad med endast en batong. Ingen anfaller en polisman i England.”