Gästskribent TOMAS STACEWICZ: Aliens – Återkomsten

Aliens (1986) tar vid där Alien (1979) slutade och inleds med att livbåten ‘Narcissus’ med de enda överlevande från bogserskeppet ‘Nostromo’, flygofficeren Ripley och skeppskatten Jones, hittas av ett bärgningsskepp 57 år efter tilldragelserna i den första filmen. Eftersom Ripley har legat i djup kryosömn under alla dessa år så är hennes upplevelse av händelserna på ‘Nostromo’ som att de bara hade skett för någon dag sedan.

Traumatiserad som hon är av sina erfarenheter och med anledning av att hon har utlöst självförstörelsemekanismen på bogserskeppet förlorar hon även sin flygstatus och tvingas att arbeta som truckförare på rymdstationen ‘Gateway’. Trots att företaget Weiland-Yutani är högst skeptiska till Ripleys berättelse om ett utomjordiskt monster så skickas en expedition ändå ut från rymdkolonin Hadley’s Hope på LV 426 för att undersöka platsen som hon har angivit för det övergivna utomjordiska rymdskeppet ”Juggernaut”. Kort tid därefter förlorar man all kontakt med kolonin. Ripley får nu ett erbjudande om att återfå sin flygstatus under förutsättningen att hon följer med som expertrådgivare ombord på det militära trupptransportskeppet ‘U.S.S. Sulaco’ tillsammans med en pluton ”Colonial Marines” för att undersöka vad som har hänt på LV 426. Motvilligt går hon med på detta, något hon bittert kommer få ångra…

Aliens från 1986 är den första av en serie av uppföljare till originalfilmen Alien från 1979 och som sådan inledde filmen den så framgångsrika Alien-franchisen och lade grunden till spin-off franchisen ‘Alien vs. Predator’. Det skulle sålunda ta Brandywine Productions och producenterna Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill sju år att ro iväg projektet om en värdig uppföljare, en tanke som redan fanns hos producenterna strax efter premiären av originalfilmen. Men på grund av konflikter inom 20th Century Fox fick producenterna inget grönt ljus förrän 1983 och rekryterade då James Cameron som tilltänkt regissör efter att ha läst hans manuskrip ‘The Terminator’, vilket villigt tog sig an detta uppdrag redan under förproduktionen till filmen Terminator (1984) eftersom han var ett hängivet fan av originalet. Man ville skapa en annorlunda film jämfört med Alien som ju var en renodlad skräckfilm förlagd till rymden. Istället ville man berätta historien som ett klassiskt action- och krigsdrama, tydligen inspirerat av Vietnamkriget. Det mesta av manuskripet till Aliens skrev Cameron under tiden som han spelade in Terminator, hela tiden med det framtida filmprojektet i bakhuvudet. Och i kölvattnet på framgångarna med Terminator beslutade sig 20th Century Fox att slutgiltigt godkänna Cameron som regissör. Resten är historia.

Slutresultatet blev ju en av de bästa uppföljarna någonsin. Till skillnad från originalfilmen läggs betoningen som sagt på intensiv action istället för på pur skräck, även om här finns inslag av terror och fruktan. Det är dock ett klockrent hantverk och utgör James Camerons hittills bästa eller åtminstone allra mest underhållande film. Handlingen fungerar bra och skådespelarna gör sina roller på ett minst sagt ypperligt sätt, även om den dokumentära och naturliga känslan från Alien inte infaller sig på samma sätt; skådespeleriet utgörs nu av ett mer traditionellt inrepeterat slag, dock helt fullgott och sällan överspelat. Sigourney Weaver upprepar här sin roll som Ellen Ripley på ett näst intill lika imponerande vis som i originalet och gör det starkaste intrycket i hela ensemblen. Hennes rollkaraktär upplevs ha mognat en hel del och visar en mer mångfacetterad bild. Även Michael Biehn (känd från Terminator) gör en minnesvärd insats som den behärskade Korpral Hicks; den kamratliga relation som utvecklas mellan Ripley och Hicks ger filmen ett nödvändigt hjärta mitt i all action och domedagsstämning. Också birollsinnehavarna gör sitt jobb mer än väl, såsom Paul Reiser i rollen som den girige företagsrepresentanten Burke, Lance Henriksen som androiden Bishop, William Hope som ”fänrik fjun” Gorman, Al Matthews som den erfarne sergeanten Apone, Jenette Goldstein som den stenhårda marinkårssoldaten Vasquez och Bill Paxton som hennes kaxige kårkamrat Hudson.

Lika mycket som Alien är en film om människor som kastas in i en desperat situation och antingen visar upp sina bästa eller sämsta sidor så är Aliens det också i förhållande till sin action. Återigen hamnar människan och inte monstren i fokus. Även här hamnar Ripleys karaktär i epicentrum som en motor i handlingen och för att ge den en nödvändig värme mitt i all stridighet och fasa, och för att överföra ett register av känslor till publiken; det är genom identifikationen med henne som vi får uppleva strapatserna och kvalet, men också kärleken i filmen. Ett viktigt underliggande tema i filmen är moderskapet. Dels visas detta genom att marinkårssoldaterna vid sin genomsökning av kolonistaden, som uppvisar spår efter en slutstrid mellan xenomorfer och kolonisatörer, påträffar en enda överlevande – en nio år gammal flicka som kallar sig ”Newt” (säkert spelat här med glimten i ögat av Carrie Henn); Ripley tar sig nu an henne och de utvecklar något av en moder- och dotterrelation som känns genuin rakt ut från duken. Tydligen utvecklade Weaver och Henn en tillgiven och nära relation under inspelningen vilket säkert bidrar till det autentiska slutresultatet.

Detta moderliga tema uttrycks även genom introduktionen av en xenomorfernas drottning – James Camerons lösning på mysteriet kring facehugger-äggens ursprung; likt en insekt lägger drottningen äggen i ett gigantiskt bo som har byggts upp av drönar-xenomorferna genom stelnat sekret. Och i filmen möter vi alltså inte en individ utan ett helt samhälle av xenomorfer som styrs av en drottning. Detta tilltag möjliggjordes då Ridley Scott valde att klippa bort en ursprunglig sekvens i Alien där en helt annan förklaring till äggens genes presenteras som i princip utesluter en äggläggande drottning. Så när man tittar på Alien: The Director’s Cut, versionen som har återinsatt en hel del tidigare bortklippt material, så uppstår ett tydligt kontinuitetsbrott. Ty den ursprungliga tanken, redan på manusnivå hos den ursprungliga författaren Dan O’Bannon, var att xenomorfens offer genomgick en sakta metamorfos och kroppslig upplösning för att förvandlas till ägg. Förvisso kan man genom rationalisering tänka sig att organismen i sin livscykel kan använda sig av alternativa vägar för att skapa det första steget när nöden så kräver. Men det troliga är att Cameron endast kände till det som vi alla andra hade sett i den ursprungliga bioversionen från 1979 vilket gav honom fria händer att ge en förklaring till det som alla hade funderat på sedan de såg filmen för första gången: Vem var det som hade lagt ut alla dessa ägg i det första förlista rymdskeppet? Lösningen är definitivt kreativ och innovativ och faktiskt mer trovärdig i jämförelse med den ursprungliga förklaringen.

James Camerons manuskript är alltså väl avvägt och tar franchisen vidare i en logiskt och hållbar riktning. Även hans regi är säker, både i scenuppbyggnaden och av skådespelarna, även om fokus här ligger på att berätta en historia i ett snabbt tempo och inte göra några större karaktärsfördjupningar. Trots detta känns karaktärerna överlag tämligen verkliga, med några smärre inslag av karikatyrer eller stereotyper, såsom menige Hudson (charmigt överspelat av Bill Paxton) och den stentuffa pojkflickan Vasquez (coolt spelat av Jenette Goldstein). Som gammal rollspelare är det dock just sådana karaktärer man blir förälskad i på grund av deras excentricitet. Det är karaktärer man lider med och sörjer när de möter sitt våldsamma och hemska öde. Fotot signerat Adrian Biddle är likaså stilsäkert, inspelat i Camerons favoritformat 1.85:1 vilket här ger en något mindre bredbildsupplevelse jämfört med bildförhållandet 2.35:1 i Alien. Kinematografin är inte lika mörk och olycksbådande vacker som i originaltet; det är mer upplyst och mer avslöjande typiskt för en actionfilm. Fast dess råare form passar berättelsen bättre. Produktionsdesignen är klanderfri och är ganska trogen originalfilmen i de fall där respektive storyline överlappar. Till sin hjälp har man anlitat den konceptuelle designern Ron Cobb vilket var med även under föregångaren och bl.a. tillsammans med Cameron deltog i framställningen av landsättningsfarkosten av typen UD-4L ”Cheyenne” och hela kolonin på LV 426. Även den legendariske konceptuelle konstnären Syd Mead (känd från Blade Runner) rekryterades för att bl.a. rita utsidan och insidan av rymdskeppet ‘U.S.S. Sulaco’.

James Cameron är känd för att vara aktiv i den kreativa designen av sina filmer och Aliens är alltså inget undantag. Det är en mycket typisk Cameron-film i detta avseendet. Det är också något han tacksamt nog har återvänt till med sitt senaste altster Avatar (2009) där både hårdvarudesignen och presentationen av den militära personalen ganska mycket för tankarna tillbaka till Aliens. Men även xenomorfen har som sagt blivit utvecklat i Aliens, ej blott utseendemässigt. Man får en mer helhetlig förståelse för monstrets livscykel och att det egentligen är ett flockdjur, liksom ett termit- eller myrsamhälle med sin äggläggande drottning. Runt drottningen samlas en hel hord med drönare och soldater, att skydda och hämta ”värdar” för hennes ägginnehåll, ”ansiktskramarna”. Detta är ett mycket innovativt grepp, helt och hållet signerat James Cameron, vilket genast har blivit till en dogm i Alien-världen. Och faktum är att det var Cameron (igen!) som utformade den unika designen av drottningen; en mäktig och förvuxen version av H. R. Gigers ursprungliga skapelse. Det var också i Aliens som den exotiska beteckningen ”xenomorf” och namnet på den mörka planetoiden ”LV 426” myntades för allra första gången, som återigen har blivit norm bland fansen och för franchisen. Xenomorfdrönarna i filmen är dock trogna Gigers ursprunliga design, minus den genomskinliga kupolen som nu blottar skallens räfflade form.

Det är dock ett helt nytt lag med tekniker i specialeffekts-teamet som står bakom filmens monster, inte minst Stan Winston och hans team som låg bakom robotarna i Terminator och som ett år efter Aliens skulle designa det utomjordiska rovdjuret i Predator, hans mest klassiska skapelse. Det var också Stan Winstons team som stod bakom de mer artikulerade ”facehugger”-effekterna samt konstruktionen och handhavandet av en helskalemodell av xenomorf-drottningen. Winston arbetade också som ”Second Unit Director” i Aliens, vilket innebär att han fick ansvara över mycket av scenerna som involverar actionsekvenser där xenomorferna figurerar. Det var också i Aliens som Alec Gillis och Tom Woodruff Jr. tog över ansvaret med de utomjordiska gummidräkterna och all den mekanik som rör drönar-xenomorfen, med Woodruff i dräkten, något de har gjort i Alien- och Alien vs. Predator-franchiserna sedan dess. Överhuvudtaget är känslan att Aliens imponerar mer över Alien när det kommer till de praktiska specialeffekterna, inte minst på grund av drottningen och horden av drönare som rör sig mycket mer hastigt, kryper över väggar och tak, och kastar sig från vägg till vägg mot och över protagonisterna.

Även om filmen utvecklar sig till en högoktanig popcorn-action under filmens andra del så utgör dess första halva en god kontrast av gradvis stegring av spänningen i filmen som når sin utlösning ungefär halvvägs in i filmen och i synnerhet under dess sista tredjedel (tredje akt). Vad som i synnerhet ger filmen dess nödvändiga tyngd är de inledande scenerna där marinkårssoldaterna skall säkra basen på LV 426 och när mysteriet med spökstaden som möter expeditionen får sin gradvisa förklaring. Men även efter den första hisnande och fartfyllda, tillika skrämmande, sammandrabbningen med xenomorferna ges det utrymmer till eftertanke i filmen, och även tid för spänning och skräck. Det är också här vi inser att människorna inte har en chans mot xenomorferna i en öppen konfrontation, oavsett hur mycket vapen och hårdvara marinkårssoldaterna har tagit med sig. Som en återspegling av Vietnamkriget påminner filmen oss om att en högteknologisk armé inte har en chans mot en primitiv och hänsynslös motståndare. Det är under den sista halvtimmen av filmen, när vi som tittare får följa med i Ripleys personliga hämndräd mot xenomorferna och mot alla odds, som filmen nu helt övergår till att bli en ren actionfilm, ehuru med stor finess och känsla för detaljerna. Det är också dessa avslutande sekvenser som har givit Ripley epitetet ”Rambolina”.

Samtidigt är det också denna sista halvtimma som kanske drar ner filmens intryck något då mycket som sker där är en upprepning (eller om man vill omtolka det lite mer positivt: en hyllning) till originalfilmen. I alla fall kan man uppleva detta så första gången man ser filmen, ty det går inte komma ifrån det faktum att den helt enkelt inte är lika originell som Alien och inte heller riktigt lika originell som James Camerons övriga filmer från samma tidsperiod. Även om James Horners musik är effektiv och fungerar mycket väl till filmens action-tema är den inte riktigt lika stämningsfylld som Jerry Goldsmiths ledmotiv i Alien. Man känner också igen Goldsmiths musikstycken i smärre och större delar här och var i filmen, i synnerhet under den sista halvtimmen då hela partier av Goldsmiths soundtrack har återanvänts, en detalj som tar bort originaliteten ännu mer. Samtidigt som det också erinrar om att filmen utgör en del av en franchise. Detta sammantaget hindrar dock inte filmen att nå full pott i betyget då jag ändå tycker att den utgör ett tekniskt mästerverk till hantverket. Och Aliens är i det stora hela långt ifrån en upprepning av den första filmen. Liksom tidigare har sagts så tillhör Aliens ju en helt annan genre och bryter ny mark för franchisen. Istället för ett ensamt monster möter människan en hel utomjordisk armada. Det är en krigsfilm som är satt i en framtida kontext. Det är också detta som gör filmen så unik i förhållande till originalfilmen och de senare uppföljarna. Slutscenerna är också klart publikfriande – men fungerar! Man formligen vill ställa sig upp i extas och skrika ut sina ovationer över Ripley och hur hon står upp för och försvarar hela mänsklighetens heder mot xenomorfernas drottning under slutstriden. Man kan inte heller överskatta filmens kulturella signifikans vilket närmast matchar originalfilmen som den mest influensrika i filmserien. Den har nog varit plagierad lika mycket som Alien.

Något annat som jag reagerar över efter att ha sett filmen så många gånger är att första hälften av filmen faktiskt känns ganska mycket som ett dataspel, när man får följa med marinkårssoldaterna längs korridorerna under sin jakt på xenomorferna. Eller egentligen måste förhållandet vara det omvända, att många ”shoot-them-up” spel som har kommit på spelmarknaden under 1990-talet och därefter istället har hämtat sin inspiration från just James Camerons Aliens. Ett av de allra tidigaste spelen i denna genre var också ‘Alien vs. Predator’, vilket jag spelade ett tag när spelet kom 1993 i vilket man får spela en ”Colonial Marine” som med sina kamrater jagar efter xenomorfer i miljöer som hämtade från filmen och då och då stöter på någon ensam ”predator”; spelet känns mer som baserat på filmen Aliens. Samtidigt är det just denna första hälft av filmen som erbjuder mest nervkittlande underhållning och det som har fastnat mest av allt efter alla dessa år, och som fortfarande håller flera decennier senare både till sin action, spänning och dramaturgi. Jag har under alla dessa år varit speciellt förtjust i bordningsscener till rymden och detta är det närmaste en bordning man kan komma i Alien-franchisen.

Tomas Stacewicz är filmkritiker på Cinecracy

Tomas Stacewicz