Gästskribent NEDSTRÖMS KULTUR: Superhjältinnorna som utkämpar kvinnokampen

Nedströms Kultur är en podd som i huvudsak pratar om film. Är det något som varit återkommande under vår första säsong så är det observationer av ett kvinnligt berättigande till hjälterollen. Ett falskt självberättigande att få spela förstafiolen genom att antingen överta den symboliska manteln från en man – eller genom att den kvinnliga bikaraktären överglänser och utmanövrerar den manliga huvudrollen.

Nedströms Kulturs allra första avsnitt handlade faktiskt om teveserien Loki där Marvel-versionen av halvguden Loki snabbt reducerades till en kärlekskrank klantskalle som svansade efter den egentliga huvudpersonen Sylvie.

Feministisk fanförnedring

Det är sällan så att den kvinnliga karaktären bara övertar rollen. Till processen hör ett visst tillvägagångssätt och en viss attityd. Det räcker inte att mannen bara överlämnar till kvinnan (för det är ju faktiskt hennes tur nu) utan som i fallet Loki tillkommer en dimension av förnedring.

Hjälten ska göras till ett skämt. En osäker och snubblande driftkucku som åker på spö. Hjältinnan å sin sida saknar brister och bidrar som regel till att urholka publikens tidigare bild av hjälten – antingen genom att med lätthet besegra honom i strid eller bara verbalt håna honom.

Varför skulle man behöva håna någon man så lätt överglänser? Kanske finns det en gnagande medvetenhet om att det uppblåsta självberättigandet egentligen är oförtjänt. I förlängningen blir det en förnedring av den egna publiken. Marvel-fans investerade drösvis med tid och energi på Avengers-filmerna och alla dit tillhörande solofilmer under ett drygt decennium. Bara för att se alla sina hjältar blekna i jämförelse med den övermäktiga Captain Marvel som svepte in i elfte timmen. Thor, åskgud och arvtagare till Asgård, blev i slutänden en självömkande fetknopp som självmant lämnade över kungakronan till en bisexuell negress.

I teveserien Batwoman övertogs Bruce Waynes fladdermusgrotta och alla tekniska hjälpmedel av hans kusin Kate som hånflinande konstatera: Nu kommer Batkostymen att bli perfekt – för att den äntligen bärs av en kvinna!

Polariserande progressivism

Exemplen på den här sortens filmer är många: Star Wars, Game of Thrones, Terminator, Enola Holmes, Oceans Eleven, Ghostbusters (2016), He-Man, Dr Who, Men in Black. I vissa av dessa filmer byter man ut alla hjältarna mot hjältinnor och i andra låter man den kvinnliga bikaraktären ta den egentliga huvudrollen.

Intressant nog döljs detta ofta i själva trailern t.ex när det gäller Loki eller nu senast He-Man. Även i de fall där det inte inneburit ett ekonomiskt bakslag för filmbolaget finns ett utbrett missnöje bland fansen eller allra minst en djupt polariserad debatt. En polarisering som, oavsett vilken sida man tar, borde anses malplacerad i filmfranchiser som traditionellt varit till för att sälja actionfigurer och samlarprylar till småungar och nördiga tonåringar. Det borde inte ligga i ett kapitalistiskt vinstintresse att spä på polariseringen. I synnerhet inte när marknadsandelarna kontinuerligt minskar till förmån för gaming och konkurrensen hårdnar streamingtjänster emellan.

Ändå tuffar den progressiva agendan vidare – en pyrrhusseger i kulturkriget tycks gång på gång trumfa vinstintresset för filmmogulerna ifråga. I No Time to Die (Daniel Craigs final som James Bond) har agent 007 övertagits av en svart kvinna som inte bara överglänser Bond, utan också konstant hånar honom som vit och man. En läcka från filmbolaget skvallrar om att Indiana Jones kommer att ersättas av en kvinna i den kommande femte filmen. Och så vidare.

Kanonmat i kulturkriget

Återupplivningsförsöket av åttiotalsfenomenet He-Man visar att det inte är främst barn och tonåringar som är den drivande kraften i den här sortens franchise. Det är i stället medelålders män med konsumtionskapital och en djup nostalgi till sin uppväxts hjältar och monster.

Gissningsvis beskriver många sig själva som opolitiska, men deras världsbild är garanterat marinerad i liberalism, feminism och självdestruktiva idéer om ”Allas Lika Värde” vilket absolut inte är ett opolitiskt begrepp. Att fullt ut ansluta sig till samtidens rådande idékomplex gör att man saknar verktygen att förstå verkligheten omkring sig. Man står obeväpnad mitt i ett fullskaligt kulturkrig. Detta leder till att dessa fans checkar ut från den politiska sfären. Samtidigt växer deras frustration när det politiska och progressiva pockar hål på deras populärkulturella bubbla och tränger sig in.

Dessa fans är i en ständigt förlorande förhandlingsposition: ”Okej, jag går med på att Asgårds befolkning ser ut som Rio de Janioros men gör åtminstone inte Thor till en pajas. Okej, Thor är något av en pajas men han är fortfarande kungen av multikulturella Asgård! Okej, Thor lämnade över tronen, men…”

Världen därute må förändras till oigenkännlighet, men förstör inte min barndomsbild av Luke Skywalker. Många av dessa fans försäkrar dig om att de egentligen är feminister. De har egentligen inte några problem med att kvinnor övertar manteln eller lasersvärdet från en man. Problemet är att det inte gjordes på rätt sätt. Captain Marvel hade inte förtjänat sin plats bland de mäktigaste hjältarna. Det är overkligt att en tonårstjej är bättre än Han Solo på att reparera rymdskeppet Milleniumfalken.

Men frågan är om det är populärkulturen som speglar verkligheten eller tvärtom, när det kommer till feminism och kvinnlig representation.

In kommer Kawesa

Det mest feministiska partiet i Sverige heter Feministiskt Initiativ. Ett parti som startades av Gudrun Schyman under perioden hon tickade skattepengar som politisk vilde. Som ledare för Vänsterpartiet gjorde Schyman sig skyldig till ett antal skandaler, bland annat svartanställd dagmamma, pissa ner sig på en kändispremiär, rumla upp en kvarts miljon på riksdagens kort och vägra att redovisa ett enda kvitto. Schyman påstod själv att hon dömdes hårdare för att hon ”är kvinna” och sina fyllespel förklarade hon genom att ”lådvin är en kvinnofälla”.

I ungefär sex månader år 2017 var Victoria Kawesa partiledare för Feministiskt Initiativ och därmed den första Ugandiska att leda ett politiskt parti i Sverige. Kawesa avgick hastigt och lustigt för att bara månader senare dömas för plagiat. I förhör med polisen förklarade Kawesa sitt plagiat så här: ”att man ändrar på ett ord där eller där är liksom inget som jag, som är, förändrar det här. Och det här är, ingenting här har något med, vad ska man säga, ingenting här är någonting som, vad ska man säga. Alltså det här är ingenting som är originellt från någon. Förstår du?”

I oktober 2018 dömdes Victoria Kawesa om igen, denna gång för misshandel. Kawesa slog och sparkade en svensk man efter att denne hindrat henne från att tjuvåka tunnelbana. Kawesa skrev innan domen ett uppmärksammat facebookinlägg där hon hävdade att det var hon som utsatts för misshandel av mannen som hon också hängde ut som rasist.

Tunnelbanans kameror visade i stället hur det var Kawesa som gick till rasande anfall efter att svensken satt P för det ugandiska plankningsförsöket. Kawesa anklagade då polisen för att också vara rasister som trodde mer på kamerorna än på en svart kvinna.

Bimbos och Batikhäxor

Trots att feministiska makthavare ofta hävdar att de blir hårdare dömda ”bara för att de är kvinnor” så visar verkligheten något annat. Kvinnor anses berättigade till makten och härligheten, men står sällan redo att ta det fulla ansvaret. Tvärtom hjälper media till med att sopa kvinnoskandaler under mattan.

En politiker som Mona Sahlin var en maktfaktor inom Socialdemokraterna under decennier och aspirerade till och med på statsministerposten, trots en skriande brist på kompetens och ett ständigt ekonomiskt fifflande. Miljöpartisterna Åsa Romson och Isabella Löwin skyllde på sina män när de avslöjdes med giftig färg och dieselbilar.

I skrivande stund har Annika Strandhäll skyllt sina skulder hos kronofogden på den sambo som begått självmord. Om vi blickar utanför rikets gränser så är det inte så längesedan det kallades historiskt att utse Ursula von der Leyen till EU-kommissionens första kvinnliga ledare. Men samma Ursula höll tidigare i år en presskonferens om att två män satte sig på stolar medan hon fick sitta på en soffa under ett turkiskt toppmöte.

-Jag kände mig sårad. Jag kände mig ensam, som kvinna och som europé, förklarade von der Leyen med gråten i halsen. De låga förväntningarna som följer på inkvoterade bimbos och batikhäxor märks även utanför partipolitiken. Se exempelvis på de som dömts för uthängningar av män i metoo-hysterin; de har fortfarande inte kommit över att förtalslagen även gäller kvinnor.

I debattprogrammet Sverige Möts (23/11 2021) diskuterade man gangsterrap. Medan det var både högt och lågt i debatten så var det bara gettogroupien Nattalie Ström Bunpuckdee som fick frikort att haspla ur sig grova personangrepp och skrika ut diverse förolämpningar medan andra pratade. Alla inblandade agerade ungefär som vuxna gör när ett ouppfostrat barn kladdar med maten vid middagsbordet: genom att ignorera det hela och hoppas att någon annan ska säga ifrån.

Offer på jämställdhetens altare

Den verkliga katastrofen är den som följer på de ständigt sänkta kraven inom polis, räddningstjänst och militär. I en video som blev viral ser man en ensam, normalbyggd utlänning, vända upp och ner på tre svenska poliskvinnor vid en flyktingförläggning. Poliskvinnorna står till sist handfallna medan mannen kastar sten mot deras radiobil.

I fallet Karen Gebreab gick två kvinnliga kriminalvårdare in i en cell. Fången tog ifrån den ena vårdaren hennes batong och använde den för att slå ihjäl Karen Gebreab – medan kollegan sprang därifrån och skrek i panik efter manlig förstärkning.

I fallet Eric Torell tömde en poliskvinna hela sitt magasin i panik mot en ung man med Downs Syndrom. En annan poliskvinna böjde knä för en mobb som kallade henne gris och mördare.

Man offrar villigt Sveriges säkerhet och trygghet på jämställdhetens altare. I polisens piketbuss blandas män och kvinnor, men inte i innebandyturneringen mot brandkåren. Historien visar på kvinnor som kämpat sig fram till en position trots omöjliga odds och svåra motgångar. Detsamma gäller historiens män. Det är sällan som någon har fått allting serverat utan kamp och ambitiös strävan.

I fallen med härskare som sägs ha lekt bort sina dagar i lyx och ansvarslöshet finns alltid en makt bakom den formella makten som egentligen styr och ställer. I kungliga hov liksom i senater har det funnits gott om giftiga bägare och vässade dolkar, både bildligt och bokstavligt. Makten har alltid ett pris och måste alltid förtjänas. Makt förutsätter styrka och vilja. Med makt följer ansvar.

Verklighetens spegel

Många nördiga och nostalgiska fans verkar inte förstå vad som hände med deras superhjältar och stjärnkryssare – varför blev alla fantastiska äventyrsberättelser bara jobbig jämlikhetspropaganda?

Bland de fans som spydde galla över Ghostbusters under sensommaren 2016 fanns många som stöttade Hilary Clintons presidentkampanj samma höst. Hennes ingång till toppolitiken var att gifta sig med Bill Clinton. På senare år har Michelle Obama på fullt allvar lyfts fram som en tänkbar presidentkandidat efter att ha varit First Lady i hela åtta år.

Författaren Philip K. Dick sade en gång: “Reality is that which, when you stop believing in it, does not go away.” Och vad är väl kultur, populärkultur och fantasifulla filmer, annat än reflektioner av den verklighet vi lever i?

Skribenterna Sudden och Wincent är poddpratare på Nedströms Kultur.

Gästskribent