PATRIK ENGELLAU: Varför är konstnärer PK-ister?

En god vän hade hamnat i ett sällskap med konstnärer. De var trevliga och vänliga människor allihop, sa han, men de var benhårt politiskt korrekta. Till exempel tyckte de mycket om invandrare, särskilt muslimer, verkade det. Vännen undrade vad det kunde bero på. Och kom nu inte för tusende gången med dina teorier om det välfärdsindustriella komplexet! sa han och såg strängt på mig.

Skam den som ger sig, tänkte jag, och förberedde mig att dra historien en tusenförsta gång om det skulle behövas. Ju oftare jag förklarar desto bättre begriper jag. Jag börjar vid det här laget kunna min teori utantill och blir för var gång desto mer begeistrad över dess förklaringskraft.

Över lag försörjer sig konstnärer på offentliga pengar, alltså pengar som i sista hand kontrolleras av politiker. En del konstnärer säljer tavlor till kommuner, andra får offentliga stipendier, andra åter jobbar deltid som bibliotekarier och så vidare.

En allmän regel är att människan, liksom hunden, inte gärna biter den hand som föder henne utan tvärtom hellre slickar den. Att konstnärer därför som kollektiv har en tendens att gilla politiker och villigt går deras ärenden är ett naturligt grundantagande och skulle bli det överraskningsfria svaret om frågan ställdes i en mer vetenskaplig undersökning. 

Men vad eftersträvar då politiker? Jo, samma sak som andra människor, således pengar, makt och ära. För politiker uppträder strävan efter pengar och makt i en yrkesspecifik form, nämligen som en ständig traktan efter att kontrollera större budgetar ty mer pengar ger mer makt.

Här kommer en komplikation eftersom demokratiska ledare har svårt att skaffa sig större budget genom att liksom Kung John skicka ut Sheriffen av Nottingham att röva vad han lyckades hitta hos det skattebetryckta folket. Demokratiska ledare måste ha legitimitet vilket betyder att de måste göra saker som folket eller i varje fall en majoritet av folket kan tåla.

Folk vill olika saker. Amerikaner verkar gilla att kriga och därför har amerikanska politiker av tradition ägnat stor energi åt att kriga. Svenskar är snälla och solidariska och därför har svenska politiker specialiserat sig på att hjälpa folk som det är synd om och detta i så imponerande utsträckning att de utnämnt sitt land till humanitär stormakt. Godheten är deras kännetecken och deras stolthet. Svenska politiker vinner inte sin ära på slagfälten utan på socialkontoren.

De svenska politikerna, framför allt de ledande, är en mycket liten grupp människor, i varje fall inte mer än några tusen människor. De kan därför inte personligen producera så mycket godhet som krävs för att bygga och fortsatt förtjäna äretiteln humanitär stormakt. För detta slitgöra i godhetens fabriker har de anlitat hundratusentals anställda inom vad jag kallat det välfärdsindustriella komplexet. Dessa försörjs i ännu högre grad än konstnärerna ur offentliga budgetar och har därför ännu större anledning att komma ihåg vems händer de ska slicka.  

Men till saken! Varför gillar konstnärer muslimer? Skribenten Per Gudmundson på Bulletin redovisar i en krönika två vetenskapliga studier som har den tilltalande egenskapen att de kommer fram till saker som man förutsåg redan innan de genomfördes och att de sålunda bekräftar ens fördomar (vilket är nog så mycket behagligare än motsatsen).

Invandrare skiljer sig från infödda svenskar på många sätt. Ett av dessa är att de genomsnittligt har lägre inkomster vilket enligt det svenska synsättet gör dem till idealiska objekt för humanitära insatser som ger ytterligare glans åt stormakten. Bara det är skäl för politikerna att välkomna dem. Människor gillar att göra sådant som de är bra på vare sig det handlar om att spela golf eller att ta hand om svaga människor som det är synd om.

I en demokrati kan man förvänta sig att fattigare människor gärna röstar på partier som lovar att genomföra skattehöjningar, särskilt på rika människor, och använda de extra pengarna för ändamål som tilltalar välfärdssystemets trognaste klienter som normalt tillhör de fattigaste.

De två vetenskapliga studier som Gudmundson åberopar visar att det ligger till på just det viset. Den ena studien visar vad som hände när kommunal rösträtt år 1975 infördes även för icke-medborgare. Det ledde till att skatterna höjdes i just de kommuner som hade tillräckligt många nyanlända för att det skulle kunna påverka valresultatet. Den andra studien visade att ”utformningen på de offentliga tjänsterna förändrades”. Det blev högre offentliga utgifter för skola, dagis och fritids – sådant som särskilt konsumeras av invandrare – i kommuner med hög andel invandrare.

Välfärdsstaten är politikernas stolthet och skälet både till att de kan framställa sitt rike som en humanitär stormakt och till att de får skäl att begära ökande budgetar. En stor invandring gör denna hantering försvarlig och angelägen. Därför gillar politiker invandring.

Att även konstnärer gillar invandrare följer av principen att min väns vän är min vän.

Patrik Engellau