Om man inte kommer på något att skriva om kan man alltid förutsäga framtiden. När framtiden kommer är det i alla fall ingen som kommer ihåg ens spådomar. Men här kommer en prognos som jag gärna satsar en tusenlapp på även till dåliga odds. Den handlar om vad Magdalena Andersson tänker göra om hon får sitta några år som statsminister. Hon har nämligen visat sina kort sedan lång tid tillbaka.

Som jag påpekat till leda har politiker bara två verktyg i sin verktygslåda nämligen budgetpengar och lagstiftningsmakt. Så fort ett problem presenterar sig för politikerna tar de fram sina två redskap och försöker använda dem bäst det går. Av detta kan man förstå att när de samhälleliga problemen tornar upp sig så sprätter politikerna iväg allt fler budgetmiljarder och skickar ständigt förnyade lagförslag till riksdagen. Det kanske inte hjälper men som bekant ser alla problem ut som en spik för den som bara har en hammare. Om miljarderna inte får effekt är det bara att öka dosen med fler miljarder.

Men miljarderna ska hämtas någonstans om man inte nöjer sig med att trycka fler sedlar. Bruk av sedelpressarna kan låta som en praktisk lösning men har nackdelen att ganska snart – särskilt för en udda och obetydlig valuta som den svenska kronan – leda till inflation.

Närmast till hands efter sedelpressarna ligger därför att höja skatterna. Det har sedan demokratin slog igenom varit svenska politikers standardlösning. Men efter det att Astrid Lindgren år 1976 publicerade sin saga Pomperipossa i Monismanien om det förödande skattetrycket i Sverige, vilket anses ha lett till att socialdemokraterna förlorade ett mer än halvsekellångt monopol på regeringsmakten, har politikerna knappt vågat nudda detta hjälpmedel. Med ett skattetryck på nära 45 procent av bruttonationalprodukten ligger vi ändå fjärden högst i världen.

Lik förbannat kommer Andersson att behöva fler miljarder att sprätta iväg så vad ska hon ta sig till? Det har hon sagt i flera år och gjorde det återigen för en vecka sedan, nu tillsammans med finansmarknadsminister Åsa Lindhagen från miljöpartiet. Hon tänker låna pengar, sätta Sverige i pant och öka statsskulden. Självklart uttrycker hon inte sina avsikter på detta brutala sätt eftersom det kunde störa känsliga sinnen. Det artiga sättet att framföra samma sak är att säga sig vilja slopa överskottsmålet, det vill säga kravet att de offentliga inkomsterna ska överstiga de offentliga utgifterna med ett visst antal BNP-procent.

Bakgrunden är att Sverige i början av 1990-talet befann sig i en svår ekonomisk kris och att regeringen för att öka omvärldens förtroende för kronan inrättade ett ”finanspolitiskt ramverk” där överskottsmålet ingick.

Till en början var överskottsmålet två BNP-procent vilket betyder att staten varje år skulle betala av motsvarande två procent av BNP på statsskulden. Detta kändes förstås betungande för politiker som hela tiden behövde sprätta ut nya miljarder. Två procent av BNP är ändå hundra miljarder kronor per år. Därför föll det sig naturligt för politiker, särskilt finansministern som har i uppdrag att plocka fram de pengar som kollegorna vill göra av med, att sänka överskottsmålet. Detta har också gradvis skett. Målet ligger nu på en tredjedels BNP-procent vilket är ungefär sexton miljarder om året, inte så mycket kanske om vi ska ha tiotusen fler poliser och varje barnaföderska ska ha en personlig barnmorska, men ändå ingen föraktlig summa när alla klutar måste sättas till.

Nu vill alltså Magdalena Andersson slopa överskottsmålet och med tanke på att hon kommer att behöva pengarna och att hon har flaggat för detta i åtskilliga år kommer det att bli så om hon blir statsminister. Det betyder att regeringen kommer att sluta spara pengar och i stället öka statsskulden.

Härmed öppnar sig ett Schlaraffenland för utgiftssugna politiker. Den svenska statsskulden ligger lågt internationellt sett på ungefär fyrtio procent av BNP mot uppemot hundra procent även för respektabla länder som Singapore, Belgien, Frankrike och Spanien för att inte tala om skuldvärldsmästaren Japan på 240 procent. Om Sverige lånade upp sig till exempelvis sextio procent skulle det troligen inte leda till några höjda ögonbryn. Tjugo extra BNP-procent, tusen miljarder kronor, för regeringen att leka med under en mandatperiod eller två är inte kattskit.

Det kommer att ske.