PATRIK ENGELLAU: Journalistiken bekymrar mig

Det är alltid med ett mått av obehag som jag läser morgontidningarna och ser de statliga nyhetsprogrammen på teve eftersom jag alltför ofta inte begriper vad som skrivs och sägs. Jag menar inte att publiken presenteras svåra ord och komplicerad grammatik utan att narrativet så sällan håller. Ofta frågar frugan i stolen bredvid vad ett Rapport-reportage vi just sett handlade om och jag tvingas erkänna att inte heller jag har förstått.

Det intryck som brukar kvarstå är att några medborgare är kränkta eller förfördelade och att det framförs krav att politiker ska ta till krafttag och tillskjuta mer pengar till något. Detta är i själva verket standardmanus. En sexåring har flytt från ett HVB-hem och drunknat i en bäck vilket beror på att Inspektionen för Vård och Omsorg inte har tillräckligt med resurser för att inspektera alla HVB-hem. En ungefär femtonåring som fotograferas med utsuddat ansikte måste sova på gatan för att hon hamnat mellan två byråkratiska stolar, LPT och LVM, vilket uttyds ”lagen om psykiatrisk tvångsvård” respektive ”lagen om vård av missbrukare i vissa fall”, och att det därför inte funnits resurser att ta hand om henne. Mer resurser betyder fler personal och högre löner vilket är precis vad apparaterna önskar sig.

Det luriga med sådana berättelser är att de på ytan kan se ut som djärv och samhällskritisk journalistik för att de tycks anlägga ett vågat underifrånperspektiv på samhällets makthavare, alltså politikerna och välfärdsadministratörerna (ju högre placerade, desto bättre). I själva verket är det tvärtom. De befattningshavare som ser ut att få kritik får i verkligheten draghjälp i sin strävan att maximera omsättningen. De budgetar de har räcker uppenbarligen inte till för att de ska kunna göra ett godtagbart jobb så därför måste de ha mer resurser. För ett tag sedan hävdade jag att det är en byråkratisk järnlag för en anslagsfinansierad organisation att alltid lämna en del av jobbet ogjort för att kunna peka på skäl att få mer pengar. En lagom lång kö av otillfredsställda klienter är en välsignelse.

Just nu verkar det vara kaos på landets förlossningsavdelningar, särskilt på Södersjukhuset i Stockholm. Barnmorskor ”larmar om en ohållbar arbetssituation” och ”massuppsägningarna har avlöst varandra under hösten”. En upphetsad ledare inom Vårdförbundet förklarar att ”nu orkar man inte längre, man håller det inte ihop det”. ”På flera håll larmas om ohållbara arbetsförhållanden”, ”barnmorskestudenter i Göteborg har startat ett uppror”.

Det är alltså barnmorskorna själva som trappar upp en mångårig kamp för högre löner genom att peka på vad de anser vara en ”ohållbar situation”. Här lämnas jag i sticket av journalisterna. Huruvida det i verkligheten kan bedömas föreligga en ohållbar situation undersöks inte. Tvingas kvinnor föda i hemmet? Ordnar taxibolagen akutförlossning? Det enda man får se i teve är sorgsna barnmorskor i tomma korridorer.

Ett tecken på att barnmorskorna har rätt i sina klagomål är att Lena Hallengren enligt programmet har skjutit till 7,6 miljarder kronor till barnmorskor och kvinnors hälsa under fem år vilket betyder ungefär en miljon kronor i extrapengar per barnmorska. Skulle inte det räcka? Så fort man försöker foga ihop de berättelser som journalisterna berättar så blir man förvirrad.

Men så kastas oväntat in upplysningar som verkar matnyttiga för den som hungrar efter information. Antalet feta mammor har fördubblats på tjugo år. Vidare har mammorna blivit äldre. De utlandsfödda kvinnorna som drabbas av mer komplikationer ”har blivit fler”. Om detta duger som förklaring till en ökad arbetsbörda vet man inte – har det inte samtidigt blivit fler personal? – men tittaren känner sig överraskande välinformerad.

Jag ringer min vän den cyniske gamle förlossningsläkaren. Han säger att jo, sådär är det väl, dessutom är personalen nu för tiden mer bekväm av sig. Förut var yrket ett kall. Barnmorskeprofessionen gav prestige och stolthet. Barnmorskorna stannade kvar på avdelningen tills barnet var färdigfött. Nu måste de i stället gå och hämta sina egna barn på dagis för att inte råka ut för orosanmälningar. De känner sig säkert kränkta, åsidosatta och allmänt illa behandlade enligt den förhärskande samhällsuppfattningen.

Patrik Engellau