Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Fenomenet är känt även inom företagsekonomin påstår han. När företag växer kan de börja utnyttja stordriftsfördelar vilket leder till att produktiviteten ökar. Men så småningom blir det bara stordriftsnackdelar av tillväxten och då sjunker produktiviteten. Så är det på svenska sjukhus menar kompisen.

Så kan det vara. Det kan stämma med vad jag själv iakttagit under långa studier av anslagsfinansierade organisationers drivkrafter och funktionssätt. Även jag har upptäckt järnlagar, närmare bestämt två stycken.

Den första järnlagen säger att anslagsfinansierade organisationer har en grundläggande drift som är att maximera omsättningen. Det är analogt med privata företags strävan efter vinstmaximering. Varför privata företag vill maximera vinsten är lätt att förstå. Byråkratiernas omsättningsmaximering är inte lika självförklarande men den som jobbar där inser snart att ett stabilt ökande intäktsflöde åt alla lycka bär. Det kanske blir löneförhöjning för just dig eller möjligen en nyinrättad chefsposition. Det kan bli gratis fruktkorg i fikarummet eller fler internkonferenser på kursgårdar med bra mat (och dans efter middagen), kanske till och med internationella kongresser.

Hur stor budget en byråkrati ska få bestäms av politiker. Hur ska en politiker bestämma detta med tanke på att det finns många enskilda byråkratier som allihop vill maximera anslaget för sig själva? En enskild byråkrati måste övertyga politikerna om att pengarna gör mest nytta just där.

Det säkraste sättet att visa på behov av de egna tjänsterna är att skapa en kö. Det är inget svårt att skapa en kö för exempelvis en ortopedklinik. Det är bara ett begränsa antalet vårdbesök. Det finns ingen som kommer och kontrollräknar antalet patientbesök hos ortopederna. Av detta kan vi härleda den andra järnlagen som säger att hur mycket pengar det anslagsfinansierade organet än får kommer det aldrig att vara så oförsiktigt att det använder de nya pengarna till att beta av sin kö. Om det inte finns någon kö har byråkratin inte längre något vägande argument för ökade anslag nästa gång det blir tilldelning. I så fall skulle byråkratin själv ha brutit mot den första järnlagen som påbjuder omsättningsmaximering.

Jag vill påstå att dessa två järnlagar, som är fullt förenliga med min kompis läkarens egen järnlag, gäller för alla anslagsfinansierade organisationer. Av detta kan man förstå att extrapengar som en byråkrati får för att lösa det problem den är satt att sköta är bortkastade. Att producera så mycket att alla patienter eller andra slags klienter är nöjda är att skjuta sig i foten eftersom man gjort sig av med motiven för ökad tilldelning.

Den som förstått detta inser hur missriktat det är med politiska paroller av typ ”Bygg bort bostadskön!”. (Föralldel, fastighetsägarna, till exempel allmännyttan, kan förstås instämma i kravet eftersom det handlar om att ge dem större anslag.)