Just nu svämmar de sociala medierna över av tårar som fälls över den 19-årige rapparen Nils Einár Grönberg som sköts i Hammarby Sjöstad häromkvällen. Och det är klart det är fruktansvärt när en ung människa mördas, oavsett om han eller hon haft kriminella kontakter eller inte. Men att våldet skulle vara allas ansvar, som det nu påstås från alla möjliga och omöjliga håll, är givetvis en lögn. Det är varken ditt eller mitt ansvar att kriminella begår brott.

Den svenska hiphopscenen är den mest kriminella i världen, USA inräknat. Det finns sannolikt inte en enda rappare i Sverige som inte har anknytning till ett kriminellt nätverk. Ändå hyllas de i parti och minut, inte minst av skattefinansierade public service, för sina texter, för sitt djup, för sin relevans.

Public service förstärker deras offermentalitet, men också deras hybris, genom att ständigt lyfta fram deras påstådda utsatthet, till och med när det handlar om rappare som tjänar miljoner men ändå väljer att fortsätta leva ett kriminellt liv. Det är fullkomligt ofattbart och totalt oansvarigt.

Vi ser samma tendens även i nyhetsrapporteringen. Ideligen målar man upp en bild av de kriminella som särskilt utsatta – trots att det är de kriminella som utsätter andra för fara.

”Det är våra barn som dör. Jag känner hopplöshet i det här samhället. Politikerna satsar på fel områden.” sa en man i Tensta som intervjuades av SVT i samband med mordet på Einár.

”Vad skulle behövas för att det ska bli bättre?” frågar reportern milt och vänligt och svaret blir:

”Lyssna på folk. Styr inte uppifrån.”

Styr inte uppifrån? Vad vill han ha istället för folkvalda? Klanvälde?

”Lyssna på folk. Titta på vad de behöver.”

Vad de behöver? Ärligt talat, vad tonåringar behöver är föräldrar som tar ansvar och ser till att hålla dem i schack. Och kom inte och säg att det är så svårt bara för att man bor i ett ”utsatt” område. Vadå ”utsatt”, förresten? Varför skulle en Stockholmsförort vara mer utsatt än glesbygdsområden, till exempel?

Just nu visar SVT en dokumentär som heter Våra barn dör. Den handlar om föräldrarna i Järva. Föräldrar vars barn inte bara dör, utan också mördar. Och vi förväntas inte bara begråta och ömka dem, vi förväntas också känna skuld. Som om det vore vi, du och jag, som är orsak till att deras barn dör.

Skuldbeläggandet går som en röd tråd genom hela dokumentären, som uppges ge en ”fördjupande bild” av skjutningarna. Men särskilt fördjupande är den inte. Visserligen säger någon av Järvaföräldrarna att de har misslyckats, men misslyckandet är inte i första hand deras, för föräldrarna kan ju inte förväntas göra hela jobbet med att fostra barnen.

Den stora skulden ligger istället hos det omgivande samhället, hos de etniska svenskarna. De som har lämnat Järvafältet och därmed gjort det svårare för invandrarna att lära sig svenska. De som alla har jobb och som tjänar så bra så att de kan flytta vart de vill (jo tjena). Själva kan de inte flytta för de tjänar inte ”400 000 om året” och att de inte har jobb är något som ”måste lyftas” politiskt.

Frånvarande fäder, fattigdom, identitetslöshet och ”mellanförskap” (nytt modeord på gång?) bland unga, som inte känner sig som svenskar, anges också som skäl till att invandrartäta områden drabbats hårdare av våld. Även detta beskrivs som samhällets, ditt och mitt fel. Något som de berörda inte själva kunnat styra eller ta ansvar för. Men man behöver bara gå ut från tunnelbanan och sätta sin fot på Rinkeby torg för att se att majoriteten av föräldrarna i området har valt att behålla kulturen från sitt hemland, detta trots att de säger sig ha flytt därifrån. Det är en kultur som är väsensskild från den svenska. Hur kan de då förvänta sig att deras barn kunna känna sig som en del av det svenska samhället?

Jag väntar på de relevanta frågorna. Den utlovade fördjupningen. Vad har föräldrarna gjort för att barnen ska bli en del av det svenska samhället? På vilket sätt har de själva anpassat sig till rådande kultur? Har de överhuvudtaget velat att barnen ska vara en del av det svenska samhället? Vad gjorde de när barnen började stanna ute sent på kvällarna, skolka från skolan, begå brott? Hur agerar de när barnen kommer hem och gömmer vapen eller knark i hemmet?

Men de frågorna kommer inte. Istället avslutas programmet med ett unisont krav från Järva, understött av SVT. Ett krav på alla oss som tagit och tar vårt föräldraansvar att även ta ansvar för Järvaföräldrarnas barn.

Det är något jag aldrig kommer att gå med på. Föräldrarna i Järva bär själva det yttersta ansvaret för att deras barn valt ett kriminellt liv där de mördar både varandra och andra. Innan de inser det kommer ingenting att förändras, oavsett hur mycket samhällsstöd de får.