När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är ett attraktivt och ganska centralt beläget bostadsområde i Stockholm fågelvägen ungefär två och en halv kilometer från Mariatorget. Hammarby Sjöstad är nästan lika trendigt som Mariatorget. Här bor det politiskt korrekta människor som ofta röstar på miljöpartiet. Området är, skulle jag bedöma, ett tillhåll för de grupper vars tänkande styr Sverige.

Att detta mord borde vara epokgörande beror på att gängvåldet tidigare hållit sig i utanförskapsområden – i ”orten” – där det för det mesta inte bott några politiskt korrekta medelklassare. Jo, för två år sedan blev en 31-årig läkare och mamma dödad i Ribersborg i Malmö men Malmö är ändå Malmö och ganska långt bort från Mariatorget. Om man bor på Mariatorget så är mord så långt bort inte riktigt på allvar. De beror bara på sådant som att skåningarna är rasister.

Mariatorgsbornas första reaktion på mordet på rapparen Einár är att förhärliga utanförskapskulturen och inskärpa att gangsterrapparna är offer för det svenska förtrycket. Hur kan kulturetablissemanget komma fram till ett så förryckt perspektiv? Det är självklart, min käre Watson. Kulturetablissemanget är för sin försörjning beroende av politikerväldet och gör allt det kan för att slicka den hand som föder dem. När de förklarar att gangsterrapparna är oskyldiga offer så förklarar de i samma andetag att dessa trubadurer i brottets tjänst måste omhändertas och få bidrag och terapi av det välfärdsindustriella komplexet och bli en värderad del av komplexets klientel. Därmed framstår komplexets existensberättigande som glasklart formulerat för alla som orkar lyssna. Ve den som talar illa om komplexets klienter ty den ifrågasätter hela apparatens raison d´être och därmed även politikerväldet. Det är en sorts majestätsbrott.

Men vad blir Mariatorgsbornas nästa reaktion nu när problemen kommit så nära inpå knuten? Ska de tåla att brottsligheten kryper ännu närmare och affärerna i tunnelbanan utsättas för återkommande rån och barnen inte kunna släppas ensamma utanför hemmet? Frågor som länge varit teoretiska hotar nu att bli akuta.

Att ett medelklassområde är drabbat väcker genast uppmärksamhet. Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius skriver att ”flera har påpekat att det brutala mordet i Hammarby sjöstad innebär ett slags krock mellan skilda världar: ett välmående medelklassområde och dödligt våld kopplat till gäng som formats i utsatta områden”. Några idéer om motåtgärder har hon knappast. Jo, apropå att lösa grundproblemen påpekar hon att ”UNICEF, FN:s barnorganisation, är en av många som har påpekat att det behövs kollektiv handling för att freda barn från falsk och missvisande information på nätet”. Men UNICEF ”menar att de insatser som görs inte är tillräckligt koordinerade”. Ska jag förstå att mer koordinerade kollektiva insatser från några myndigheter kan vara lösningen på mordproblematiken i medelklassområdena?

Även för Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är mordet i medelklassområdet söndagens huvudfråga. Morden i utanförskapsområdena blir inte lösta (och naturligtvis än mindre förebyggda):

Bara ett enda av de 17 mord som begåtts sedan 2018 under den pågående konflikten i Järvaområdet har lösts.

Så får det inte fortsätta, fortsätter Wolodarski:

Men kanske kommer mordet på Einár att öka engagemanget mot det dödliga våldet och lyfta frågan över de utsatta förorterna.

Det gäller dock, menar Wolodarski, att inse att ”det är mycket vi fortfarande inte vet… Vi måste orka tänka flera saker samtidigt medan det skjuts.” Vi måste till exempel orka tänka på att det ”dödliga våldet per 100 000 invånare är fortfarande lägre än i början av 1990-talet” samt att ”den ekonomiska utvecklingen i de utsatta områdena påtagligt har förbättrats under 2000-talet”.

Teorin om att Sverige skulle börja ta brottsligheten på allvar när gängmorden flyttar in i de ”välmående medelklassområdena” verkar inte fungera. Det är inte bara brottsligheten i orten som man inte behöver bry sig om utan även den kriminalitet som drabbar medelklassen själv.