Sedan ett tag tillbaka pågår en debatt om gangsterrappens påverkan på lyssnarna. Debatten har fått ny aktualitet efter mordet på rapparen Einár. Kritikerna menar att musiken inspirerar lyssnarna att anamma en kriminell livsstil, medan apologeterna menar att musiken endast skildrar en verklighet, utan att påverka den.

Debatten anknyter till den större frågan om konstens förmåga att påverka. Kan konsten förändra vårt sätt att tänka och handla?

Den marxistiska kulturkritiken svarar jakande. Karl Marx ord om filosoferna, som bara har ”tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den” gäller även om författarna, musikerna och konstnärerna. Konsten har en betydelsefull roll att spela i klasskampen.

Gangsterrappen som medborgarjournalistik

I Sydsvenskan hävdar dock musikkritikern Gabriel Zetterström att ortenfolkets lyriska texter bara är passiva ”vittnesmål och berättelser om samhället” utan någon som helst aktiv del i denna berättelse. Den ska ses som en slags konsekvensneutral medborgarjournalistik på vers. Därför, menar han, ska gangsterrappen hållas helt utanför en diskussion om brottslighet.

På Aftonbladets ledarsida instämmer Lotta Ilona Häyrynen: gangsterrappen är harmlös eftersom den bara skildrar vardagen i Orten. Rapparna observerar, gangstrarna agerar.

Och Jenny Högström skriver i Aftonbladets kulturdel att ”gangsterrappen säger något väsentligt om ett samtida kapitalistiskt samhälle och konflikten mellan lönearbete och kapital i dag”.

En annan kritiker, Johan Lindqvist, menar att frågan om man ”blir kriminell av att lyssna” på gangsterrappen är ”korkad”.

Jag tror att gangsterrappens apologeter spelar dumma. De har sannolikt läst humaniora på universitetet, till exempel litteratur- eller konstvetenskap, och vet därför att konst kan ha en kraftfull påverkan på människor.

Vit makt och gangstermakt

Om så inte var fallet, hur kommer det sig att Sveriges Radio inte spelar vit makt-musik? Tanken att musik skulle kunna påverka unga lyssnare är ju ”korkad”.

Nej, jag tror att Sveriges Radio inte spelar vit makt-musik eftersom de är medvetna om att denna musik inte bara skildrar vit makt-anhängarnas vardag, utan att den faktiskt kan förändra lyssnarnas sätt att tänka och handla.

Den skattefinansierade så kallade ”antirasistiska” tidskriften Expo är mycket mån om att varna för vit makt-musikens spridning. Varför skulle de vara det om musik inte kan påverka?

I Expo citeras Lisa Kaati på Totalförsvarets forskningsinstitut som säger att vit makt-musiken ”riskerar att leda till en radikaliseringsprocess”.

Om rasistisk musik kan göra folk till rasister, borde väl gangstermusik kunna göra folk till gangsters?

På den amerikanska motsvarigheten till Expo, Southern Poverty Law Centers, hemsida finns en artikel om ”hatmusikens” farliga påverkan. Denna musik, förklarar man, är ett kraftfullt redskap för att rekrytera ungdomar till vit makt-rörelsen:

”Hate music has been a powerful vehicle for recruiting young people into the white power movement internationally since its emergence within the racist skinhead scene.”

Det finns massor av liknande artiklar skrivna av forskare, journalister och aktivister. Jag tänker att om vit makt-musik kan rekrytera ungdomar till vit makt-rörelsen, borde då inte gangstermusiken kunna rekrytera till gangstermaktgängen?

Jag hittar en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) från 1999 ”om den roll som musiken spelar för tillväxten av den svenska rasideologiska undergroundkulturen”.

Ur förordet:

”Skriften kan med behållning läsas av alla som arbetar inom rättsväsendet eller inom andra verksamheter som försöker motverka rasism och brott med rasistiska inslag. Den bör också intressera politiker och samhällsdebattörer samt företrädare för musikindustrin.”

Det finns sålunda enligt BRÅ en koppling mellan musik och ideologi och mellan musik och kriminalitet.

Men enligt gangsterrapsapologeten Johan Lindqvist är det ”korkat” att göra en sådan koppling eftersom musik inte kan påverka människors värderingar, livsstil och handlingar. Eller menar han det bara är gangsterrappen som saknar en sådan förmåga?

Jag undrar varför det inte finns någon BRÅ-rapport om gangsterrap.

Konst skapas inte i ett socialt vakuum. Apologeterna har rätt i att rapparna skildrar verkligheten för en social grupp, men de har fel i att den inte samtidigt påverkar denna verklighet. De har fel i att musik, och annan konst, inte inspirerar människors livsstil.

Medeltidens riddare och adidasriddarna

I en artikel från 1959 om medeltidens höviska diktning, konstaterar den franske experten på medeltidens litteratur, Jean Frappier, att diktningen speglar en social verklighet:

”Det är under 1100-talet som det höviska idealet föds och utbreder sig i Frankrike. Det innefattar ett socialt och ett litterärt faktum i oupplöslig förening; och det motsvarar en vändpunkt i civilisationen, en ny livsstil.”

Men diktningen, som ju framfördes till musik, påverkar också verkligheten genom att framhäva ideal:

”Det säger sig självt, att ett socialt och litterärt faktum såväl här som vid andra tillfällen påverkar varandra ömsesidigt: den höviska verkligheten har framkallat ett uttrycksbehov och tjänar som en spegel, vari den kan beskåda sig; den poetiska bilden har fått värde som modell, den har format regler för uppträdandet och lyft upp latenta, ibland högst motsägelsefulla aspirationer till en allt klarare medvetenhet.”

Adidasriddarnas barder, gangsterrapparna, och de medeltida riddarnas trubadurer, har inte många drag gemensamt förutom just detta: båda konstformerna speglar den sociala verklighet i vilken de uppstått, och påverkar denna verklighet genom att förhärliga en typ, ett ideal och en livsstil.

Adidasriddarnas trubadurer hyllar deras bragder; mord och rån med mera.

I nedanstående målning av John William Waterhouse (1849-1917) ser vi en riddare som tillämpar trubadurlyrikens ideal om ”hövisk kärlek” i praktiken:

Det här är självklarheter. Som sagt, gangsterrappens apologeter talar mot bättre vetande.

Pröva att googla på ”this song changed my life” så hittar du massvis med vittnesmål om hur sånger har förändrat människors livsåskådning och livsöde.

Det vita villakvarteret och den ”rasifierade” orten. Alliansen mellan byråkratklassen och klientklassen

Hur ska man förklara kulturetablissemangets envisa försvar av denna musikstil? Hur ska man förstå det till synes besynnerliga samförståndet mellan den vita ideologiproducerande byråkratklassen i sina monokulturella villakvarter och det ”rasifierade” gängen i de mångkulturella förorterna?

En förklaring finns i dagens text av Patrik Engellau:

”Mariatorgsbornas första reaktion på mordet på rapparen Einár är att förhärliga utanförskapskulturen och inskärpa att gangsterrapparna är offer för det svenska förtrycket. Hur kan kulturetablissemanget komma fram till ett så förryckt perspektiv? Det är självklart, min käre Watson. Kulturetablissemanget är för sin försörjning beroende av politikerväldet och gör allt det kan för att slicka den hand som föder dem. När de förklarar att gangsterrapparna är oskyldiga offer så förklarar de i samma andetag att dessa trubadurer i brottets tjänst måste omhändertas och få bidrag och terapi av det välfärdsindustriella komplexet och bli en värderad del av komplexets klientel. Därmed framstår komplexets existensberättigande som glasklart formulerat för alla som orkar lyssna. Ve den som talar illa om komplexets klienter ty den ifrågasätter hela apparatens raison d´être och därmed även politikerväldet. Det är en sorts majestätsbrott.”

Låt oss titta på vad en representant för den ideologiproducerande delen av politikerväldets byråkratklass har att säga. Torbjörn Forkby vid Göteborgs universitet forskar om gängkultur och gängkriminalitet. I en studie från 2016 menar han att det är ”segregationen” som är orsaken till gängkriminaliteten och att lösningen är att ”satsa på socialt arbete”.

Alltså: skulden till gängkriminaliteten vilar på svensson, eftersom han med sin rasism skapat ett orättvist samhälle. Lösningen är att politikerväldet ökar utsugningen av svensson för att överföra resurser från svensson till ortenfolket. På så vis kan det välfärdsindustriella komplexet öka sin omsättning och därmed indirekt säkra Torbjörn Forkys uppehälle.

Riddaren av den sorgliga skepnaden

Den som inte tror att adidasriddarnas poesi kan inspirera unga män till att bli adidasriddare bör läsa Cervantes roman Don Quijote.

Den fattige adelsmannen Don Quijote har förläst sig på riddarromaner och drar ut i världen för att leva som sina romanhjältar. Han ser verkligheten genom dikten och gör därför felaktiga val. Han blir en tragisk figur: riddaren av den sorgliga skepnaden.

Don Quijote är en påhittad figur och hans handlande är överdrivet – det är en parodi – men den beskriver ett verkligt fenomen, nämligen att människor påverkas av konst, berättelser och poesi och att detta ibland kan få olyckliga konsekvenser.

Einár är ett samtida exempel på en som både påverkades och påverkade.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.