Det tragiska mordet på den framgångsrike gangsterrapparen Nils ”Einár” Grönberg ger mig en anledning att åter ta upp frågan om blattar och svennar.

På TikTok, YouTube, Instagram med flera plattformar förekommer en populär kortfilmsgenre. En amatörskådespelare, oftast en ung man, spelar växelvis blatte och svenne. De två rollerna ställs inför olika situationer och reagerar enligt ett för målgruppen förutsägbart mönster. (Exempel här och här)

Utan undantag skildras blattetypen som macho, cool och lite farlig – en alfahanne, medan svennetypen skildras som töntig och tråkig – en ”sojapojke”. Blatten pratar mustig rinkebysvenska medan svennen pratar korrekt och stel svenska. Blatten är hård och kriminell, medan svennen är mjuk och skötsam. Blatten skiter i plugget, svennen är plugghäst och så vidare.

Med andra ord har svennighet för många ungdomar blivit synonymt med anständiga medelklassvärderingar, helt enkelt hyfs och flit, medan blattighet har blivit synonymt med ett asocialt och destruktivt beteende, som samtidigt är ”respektingivande” (dominant). Svennen är småborgare, blatten gangster.

Dessa komiska kortfilmer avslöjar något om hierarkin på landets skolgårdar. I ett feminiserat samhälle som utmålat vita cis-mäns maskulinitet som ”toxisk” kan man förstå att vissa ”vita pojkar” lockas av blattekulturen i Orten med dess bling-bling och ogenerade machismo.

Därtill matas de unga svennarna med ”white guilt”, det vill säga en etnomasochism som innebär att de ska skämmas för fädernas synder, samtidigt som de inte får vara stolta över fädernas bedrifter. För ortenfolket råder det omvända: de uppmuntras att vara stolta över sina ursprungsländers kultur, sin identitet, sin religion och sina traditioner, samtidigt som man skyller det dåliga förfäderna gjort på den vite mannens kolonialism och imperialism. Detta kallas att fira mångfalden (celebrate diversity).

I en intervju för SVT (10/11 2015) förklarar rapparen Ibrahima Erik Banda att ”suedi” (ett arabiskt lånord till rinkebysvenskan som betyder ”svensk”) var ett ord man använde för att kränka svennar: ”Suedi var ett skällsord när jag växte upp”.

Han och hans vänner, förklarar han, ville inte ses som svennar, utan som blattar.

”Man kunde vara turk eller kurd, men var alltid nåt annat än svensk. Det var väldigt svårt att säga ’nä men jag är svensk’. Då hade folk runtomkring skrattat och sagt ’vaddå svensk, tror du dom ser dig som svensk eller?’”

I en sociologisk studie av Petra Åkesson, ”Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott” (Lunds universitet, 2005), citeras blattegangsters som förklarar varför de gör som de gör mot ”svennarna”:

”När vi är ute på stan och rånar, så krigar vi, vi krigar mot svenskarna!”

”Makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter”

”…svenskarna gör ingenting och de ger oss bara sakerna, de är så mesiga”.

Svennarna som skäms för sin töntiga sojasvenskhet och vill ha del i blattarnas coolhet och bling-bling kan börja imitera deras beteende och sätt att prata. Nu uppstår fenomenet med pojkar från den välmående vita byråkratklassens villakvarter som uppträder i rollen som blattegangsters. När ridderligheten, de klassiska mansidealen, försetts med ”trigger warnings”, återstår alternativet att bli adidasriddare.

Gangsterrapparen Einár växte upp i den svenniga Enskededalen i Stockholm. Han ändrade uttalet på sitt mellannamn – som han gjorde till artistnamn – från Einar till det blatteklingande Eynaar.

Dessa pojkar, som i folkmun ibland kallas ”hobbyblattar”, är en i USA sedan länge känd typ, där kallad ”wigger” (white n*r). Och det är inte det enda fenomenet i Det Nya Sverige som har föregåtts av amerikanska motsvarigheter: orten har ju sin förebild i ”the hood”, de svarta storstadsgettona. Och på samma sätt som svennighet är töntigt i Sverige så är ”whiteness” mesigt i USA.

I USA blir svarta killar som gör läxorna, klär sig vårdat och talar proper engelska, klandrade för att ”uppföra sig som vita” (acting white). I Sverige blir de duktiga och välartikulerade blattarna på samma sätt beskyllda för att ”spela svennar”. Barack Obama tog upp problemet i ett tal år 2004 då han sa: ”children can’t achieve unless we raise their expectations and turn off the television sets and eradicate the slander that says a black youth with a book is acting white.”

De håller alltså varandra nere för att bevara sin blattighet respektive svartighet (blackness).

Föräldrarna till dessa ”wiggers”, de ”gammelsvenska” byråkraterna i sina monokulturella villakvarter, hyser ofta själva någon slags beundran för ortengrabbarna. Särskilt fascinerad är man av ortens förnämsta skalder, gangsterrapparna, vilka skildrar den hårda verkligheten i dessa utsatta områden. Det är, menar man, stor konst: rimmade berättelser som ”man bör lyssna till” eftersom de hjälper oss att förstå ”vad de har varit med om”. 

Den vita byråkratklassen, och särskilt den ideologiproducerande delen (kultur, media, utbildning), präglad som den är av 68-vänsterns tredje världen-romantik, tycks se förorterna som små fattiga u-länder på svensk mark i behov av bistånd. Stokely Carmichael (1941-1998), en av Svarta Pantrarnas grundare, och dess främste ideolog, presenterade just denna tanke när han talade i universitetsaulan i Uppsala den 28 november 1967. Tidigare samma år hade Carmichael gett ut boken Black Power – The Politics of Liberation of America, där slagordet Black Power myntades.

Upsala Nya Tidning rapporterade om mötet under rubriken ”Ghetton kolonier på USA:s mark”:

”USA nöjer sig inte med kolonier utanför sina gränser. Det har också fräckheten att ha kolonier innanför dem, nämligen i form av dessa utnyttjade negerghetton.”

Ortengrabbarna må vara lite väl fräcka, men som ”naturbarn” eller ”vildar”, är de lika lite som invånarna i u-länderna ansvariga för sitt beteende och sina handlingar. Ju värre ortengrabbarna uppför sig, desto mer ska ”gammelsvenskarna” skämmas, eftersom det är deras förtryck och rasism som är orsaken, precis som västvärldens kolonialistiska exploatering är orsaken till u-ländernas underutveckling.

Politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexets kadrer och byråkrater tolererar inte att man talar nedsättande om ortengrabbarna. Nej, de är offer som det är synd om och den töntiga och bleksiktiga svennemedelklassen ska hålla käften och betala för ett allt större bistånd till dessa ”u-länder på svensk mark”. För att administrera biståndet krävs så klart ett ständigt växande välfärdsindustriellt komplex fyllt av avlönade goda samariter eller ”biståndsarbetare”.

Medelklassare som ifrågasätter ordningen riskerar att stämplas som ”rasister”.

Den amerikanske akademikern Ethan Hein – han undervisar i musikpedagogik vid New York University – förklarar i en recension av dokumentären ”Blacking Up: Hip-Hop’s Remix of Race and Identity, a documentary about the wigger phenomenon” (2010) varför han som vit attraheras av den svarta gettokulturens musik:

”For me, hip-hop is so cool because a release from the stifling pressures of bourgeois professionalism. Hip-hop gives uptight, repressed people like me a way to access and validate our more aggressive side, to give vent to anti-authoritarian urges, to use improper language, and to give attention and validation to bodily pleasures. I can say confidently that my inner life would be severely impoverished without hip-hop, and so would my cultural and social lives.”

Vad Ethan Hein säger är att han i sin inrutade småborgerliga tillvaro genom den aggressiva rappen kan släppa sina hämningar och bejaka ”vilden inom sig”.

I filmens och litteraturens värld möter vi en ganska vanlig schablon: ”Mighty Whitey”. En vit man kommer till en primitiv kultur, till exempel en stam i Afrika. Han ”goes native” genom att lära sig infödingarnas språk och seder. Han hjälper dem genom att dela med sig av sina europeiska kunskaper och sin ”magiska” teknologi. Hjälten stiger i aktning och avancerar snabbt till ställningen som stammens verklige hövding.

Exempel: Kevin Kostner som ”Mighty Whitey” i filmen Dances with Wolves (1990).

Berättelserna brukar sluta lyckligt – den vite mannen får den bruna ”prinsessan” – men han måste också övervinna hinder på vägen. ”Mighty Whitey” väcker någon eller några av infödingarnas avund, ofta en alfahanne som tidigare befunnit sig i centrum men blivit åsidosatt. Rivalen försöker att skada, döda eller driva bort Mighty Whitey för att återerövra sin ställning.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.