GUNNAR SANDELIN: Hur feminismen kapades – en varning från 1994 

Västvärlden hade kunnat se annorlunda ut idag, inbillar jag mig, om vi bara hade lyssnat till några centrala visselblåsare under de senaste 50 åren. Då hade vi kanske kunnat slippa den självdestruktiva och anti-civilisatoriska utveckling, som fått fäste inom media, akademi, myndigheter och politik.  

Då hade kanske propagandan för PK-ism, woke, radikalfeminism och mångkultur bromsats, istället för att aktivistiskt kunna marschera genom institutionerna, kapa vårt samhälle och förminska våra själar. Begrepp som ”Humanitär stormakt” och ”Världens första feministiska regering” hade sannolikt fått ett löjes skimmer över sig, jämfört med den svajiga självrättfärdighet som de präglas av i dag.  

Jag har tidigare skrivit här på sajten om några av dessa unika röster. Den brittiska korrespondenten i Skandinavien Roland Huntford med sin rapport från 1971 The New Totalitarians (Det Blinda Sverige). Den amerikanske filosofiprofessorn Allan Bloom, varnade 1987 med sin bok The Closing of the American Mind oss för det klassiska kunskapsförfallet och för det som sedermera skulle explodera i sin tiofaldiga potens: dagens wokeism. 

En annan portalfigur i sammanhanget, givetvis förbisedd i Sverige och liksom Bloom inte översatt till svenska, är den amerikanska filosofiprofessorn Christina Hoff Sommers. 1994 skrev hon en bok som tidigt gjorde upp med den radikala könsmaktfeminismen: Who Stole Feminism? med undertiteln How Women Have Betrayed Women.

Hon menade att militanta feminister hade kapat kvinnors strävan efter jämställdhet och rättvisa. Istället drev de tidigt en konfrontativ, krigisk och vad hon kallar ”genusbaserad” feminism, fylld av manshat. Det var ”en feminism utan nåd”, som kom att ta över de akademiska institutionerna.

 För att Christina Hoff Sommers tillbakavisade feminismens aggressiva, kollektiva skuldbeläggande av männen, drogs hon givetvis ned i den akademiska smutsen. Det var någonting som hon inte hade förväntat sig, och någonting som jag kan känna igen mig i när jag skrev en DN Debattartikel 2008 om medias mörkande av migrationens negativa konsekvenser. Förgäves hoppades jag att fakta skulle kunna förändra agendajournalistikens mobbing av visselblåsare. Hoff Sommers var uthållig och stod på sig. Idag är hon en respekterad senior röst i USA, men knappast ett namn som kommer över våra ledande feministers läppar.  

Christina Hoff Sommers hävdar numera att genderstudierna vid de amerikanska lärosätena har gjort kvinnliga studenter paranoida vad gäller relationer till män. De är unga, och arga på hela världen samt låter sig stimuleras av extrema känsloyttringar, som raseri. Det ökar den mentala ohälsan i samhället, när krigiska kvinnor kommer ut i arbetslivet. De förstör arbetsplatserna med sin dogmatiska retorik som skrämmer folk till tystnad. Samtidigt som de utser sig själva till offerkoftor.  (Se en intervju här)

Christina Hoff Sommers understryker att riktiga framsteg är till glädje för människor, men det förstår inte dagens skoningslösa hard-core-feminister, som drivs av en vilja att straffa alla oliktänkande. Hon jämför dem med 1950-talet då Joseph McCarthy blev ordförande i senatens permanenta undersökningsutskott och bedrev en brutal jakt på både verkliga och inbillade kommunister och kommunistsympatisörer. 

Det finns stor risk för att denna fientlighet mot allt maskulint mer och mer kommer att genomsyra samhället, till priset av stora skador för det gemensamma. Hoff Sommers har skrivit om detta i en bok som heter The War Against Boys (inga av hennes böcker finns på svenska) Idag kan barn i Staterna gå omkring med t-shirts där det står ”Girls rule. Boys drool.” (”Flickor regerar. Pojkar dreglar”).  

Christina Hoff Sommers har blivit kallad ”white supremacist” av sina meningsmotståndare, radikalfeministerna. De har dehumaniserat henne och gjort henne till en projektionsyta för sin avsky. ”They don´t even want to look at me”, sade hon efter en debatt, där hon hånats av sin motståndare, med sina supportrar i publiken 

Så vad är det som har gjort Christina Hoff Sommers till en sådan måltavla för antagonister under nästan tre decennier? En orsak är kanske att hon på sin blogg The Factual Feminist har kallat den intersektionella feminismen för en ”konspirationsteori byggd på mobbning, immun mot all kritik. Den idealiserar offerstatus och förökar sig genom delning, splittrar en nation och undviker reella problem.” Det är en njutning att lyssna till henne här. 

Men jag tror att den djupare orsaken sannolikt ligger i bokens undertitel How Women Have Betrayed Women. På samma sätt som personer med invandrarbakgrund, när de framför åsikter som inte tilltalar vänsterns mångkulturivrare, kan kallas för ”Onkel Toms” eller ”houseniggers”. De anses ha förrått sin egen in-grupp. 

Vår modiga författarinna steg på ett liknande vis ut ur narrativets ram för 27 år sedan. Redan 1994 vände hon sig mot dem som var i majoritet i hennes akademiska omgivning och som uppfattade sig själva som frontsoldater, vilka slogs för rättvisa för sitt eget kön. Det gör man inte ostraffat. 

Gunnar Sandelin