BITTE ASSARMO: Problemet med överprivilegierade kvinnliga journalister

För en tid sedan publicerade Expressen en mycket närgången artikel om den flicka som varit försvunnen i januari och som nu kommit tillbaka till sin familj i Linköping. Artikeln var skriven av Alexandra Pascalidou, som anlitades av Expressen redan då flickan försvann i vintras, och den var så indiskret att tidningen nu plockat bort den från webben med en urskuldande text. Men Pascalidou själv tar inget ansvar för sitt felsteg. Istället valde hon att på sitt Instagramkonto hänga ut den privatperson som uppmärksammat den integritetskränkande publiceringen, med namn och bild och anklagelser om rasism.

Trots att Expressen nu avpublicerat artikeln, och anonymiserat flickan och familjen i tidigare texter, har Alexandra Pascalidou behållit länken till artikeln på sitt Twitterkonto, med både namn och bild på flickan.

”Om nu Expressen sent omsider tagit bort namn och bild på flickan, kanske du också borde göra det i ditt flöde. Det var inte särskilt ansvarsfullt eller hänsynsfullt att exponera flickan så mycket i en svår situation”, skriver en twittrare.

Men Pascalidou ser inga problem med sitt agerande, tvärtom. Hon lägger istället upp länkar till artiklar om familjer som ska utvisas, för att rättfärdiga sin egen snaskiga text om en dysfunktionell familj i kris illustrerad med bilder där hon själv poserar med familjemedlemmarna.

Egentligen borde ingen vara förvånad, allra minst Klas Granström som är chefredaktör och ansvarig utgivare på Expressen. Det är väldokumenterat att Alexandra Pascalidou har en fallenhet för att utnyttja situationer för att själv få glänsa i sin glittrande glammiga antirasism. Och det är inte svårt att räkna ut att det var därför Expressen anlitade just henne att för att bevaka den här historien från första början. Man anade sannolikt ett scoop om strukturell rasism, eftersom den försvunna flickan inte var svensk, och vem skulle väl bättre kunna förmedla detta budskap än just Alexandra Pascalidou?

Det var också det som var henne infallsvinkel från första början, något som jag skrev om här på Det Goda Samhället i början av mars. Hon anklagade polisen för att inte bry sig om den försvunna flickan eftersom hon är afrikansk och letade systematiskt upp personer som var villiga att hjälpa henne bekräfta den tesen.

Det var inte särskilt övertygande. Uppenbarligen var det inte heller sant. Men Pascalidou är inte främmande för lögner, det har hon visat genom att plagiera andras texter och publicera dem som sina egna.

Att det blir så här, gång på gång, beror på den egendomligt upphöjda position som Alexandra Pascalidou har fått i den svenska medievärlden. Hon anlitas av allt och alla, för de mest högprofilerade uppdragen, och i skydd av de mäktigaste plattformarna kan hon agera nästan hur som helst utan att det får några konsekvenser. Hon är helt enkelt så överprivilegierad att hon uppvisar ett närmast grandiost förhållningssätt till omgivningen.

Det är hon är inte ensam om. Det här blir ett allt vanligare fenomen bland journalister och framför allt bland kvinnliga. Idag ses det som ett värde i sig i att vara en ung eller hyfsat ung kvinna, som sådan förmodas man bekänna sig till rätt värdegrund och besitta en allmän godhet. Det spelar ingen roll vad man säger eller hur man uttrycker sig – de misstag man begår hanteras utifrån idén om att det onda (vita) patriarkatet är orsaken. Därför är det ingen som avkräver dem ansvar, och därför tror de också själva att de kan göra som de behagar.

Det var därför som Expressens Magda Gad kunde häva ur sig att svenska folket önskar livet ur afghanska barn, utan att chefen tog henne i örat. Och det var förstås också därför som SVT:s Carina Bergfeldt startade en insamling till förmån för Afghanistan trots att hon mycket väl visste att en public service-anställd inte får ta öppet ställning i sådana frågor. Det är okej när vi gör det, liksom.

I sin upphöjdhet kunde hon förmodligen inte ens föreställa sig att det skulle få några konsekvenser. När det faktiskt fick det tog den barnsliga förtrytelsen snabbt överhanden. ”Nu ska jag återgå till att aldrig ens berätta om min favoritkorv, som en sann SVT-arbetare” kunde man läsa i ett bittert fjortisinlägg på hennes Instagram.

Den här sortens överprivilegierade journalister är ett stort problem eftersom de saknar förmågan att rapportera sakligt och konsekvent. De rapporterar det de känner och eftersom de är hyfsat unga kvinnor är deras känslor alltid rätt.

Det är dock ett problem som snabbt skulle kunna lösas om de stora medieplattformarna tog sitt ansvar genom att sluta hålla gräddfilen öppen. Då hade Alexandra Pascalidou aldrig fått möjlighet att posera på bilder tillsammans med en dysfunktionell familj och därefter hänga ut en bekymrad privatperson som rasist.

Bitte Assarmo