Gästskribent LINNEA KLINGSTRÖM: Ritualer för att hålla smittan borta är inget nytt

Människan har alltid levt med farsoter och epidemier. Restriktioner för att hålla smittan är inget nytt. Så ej heller ritualer som på något magiskt sätt ska rädda oss från att bli sjuka. Linnea Klingström har tittat på hur människor i äldre tider försökte skydda sig från både pest och kolera. Idag håller vi avstånd och hostar i armvecket. Det är kanske bättre än att hänga fläsk på gärdesgårdar eller kasta delar av en smittad människa i en norrgående bäck.

Efter att under lång tid ha levt så gott som isolerad ska jag nu åka tåg med min dotter för första gången på över ett år. Det känns ovant att vistas bland så mycket folk på Melleruds lilla tågstation. Jag rör mig osäkert på perrongen och känner mig som en främling bland de vana resenärerna. Inget är riktigt sig likt sedan jag var här sist. Människor håller avstånd. Några bär ansiktsmasker, andra har handskar på sig trots att sensommarsolen steker och får den svarta asfalten att ånga. Tåget är sin vana trogen försenat. Skönt att något är som det brukar.

Jag håller dottern hårt i handen och iakttar människorna som väntar på perrongen. Det är som att de utför små diskreta ritualer. När en man harklar sig vänder sig de andra automatiskt bort. När min dotter och jag går förbi tar de mekaniskt några steg bakåt. Kragar dras upp över näsa och mun, våtservetter prasslar, handtag torkas av. Kanske hade jag inte lagt märke till allt detta om jag inte hade varit isolerad så länge. Kanske är jag en del av det. Jag ber min dotter att inte röra vid något och när hon sätter det hon dricker i halsen kommenterar jag högt: ”Oj! Satte du i halsen nu?” så att ingen ska missta henne för att vara smittad.

Redan när historiens hittills värsta pandemi, digerdöden, härjade på 1300-talet visste man att smitta, som fenomen, existerade. Utan kunskap om virus och bakterier tänkte den medicinska vetenskapen att smittan fanns i luften, mer specifikt, i lukten. En pestsmittad person spred en hemsk odör omkring sig, och därför antogs dålig lukt vara synonymt med smitta. En medicinsk rekommendation under digerdöden var att hålla sig undan illaluktande föremål och människor. Andra rekommendationer var att sätta sjuka i karantän, spärra av vägar, förbjuda samfärdsmedel och att hålla sig på sin gård i avskildhet.

För att undvika den luftburna, illaluktande smittan hängde man ut fläskstycken på gärdesgårdarna. När pesten svepte in över byn färgades fläsket svart; ju mer pest luften förde med sig, desto svartare blev fläsket. Man antog att köttet drog till sig sjukdomen, och på det sättet skulle människor räddas från att angripas.

En annan folklig föreställning i Sverige under 1300-talet var att pesten uppenbarade sig i människogestalt och då framför allt i form av två barn: en flicka med en räfsa och en pojke med en kratta. Säkert låg det viss sanning i detta. Många barn lämnades föräldralösa där digerdöden dragit fram och tvingades gå från gård till gård för att tigga. Rädslan för att tiggarbarnen skulle bära med sig smittan var till viss del befogad. Med lite fantasi försågs barnen med trädgårdsredskap. Man trodde att där pojken krattade skulle bara några få dö, men där flickan räfsade, skulle alla stryka med.

För en pestsmittad fanns det i folkmedicinen få eller inga botemedel. Däremot fanns föreställningen att epidemin i dess helhet kunde stoppas genom magiska riter. En sådan botemetod var bortsättning. Genom att kasta sju eller nio delar av en smittad människa, till exempel hår, naglar, kläder osv i en norrgående bäck eller vägkorsning trodde man att sjukdomen skulle försvinna från bygden.

Man kunde också försöka ”binda” sjukdomen. Med hjälp av ett hårstrå från den smittade bands sjukdomen till ett gammalt träd – ofta en enbärsbuske – i hopp om att sjukdomen skulle stanna där. Samma metod användes vid både tandvärk och engelska sjukan.

Fungerade varken bortsättning eller bindning fanns det ännu ett alternativ: Smittan kunde dödas. Den vanligaste metoden för att försöka döda pesten var att begrava den levande. Eftersom pesten ofta gestaltades i form av två fattiga barn var det också enligt folktraditionen barn som skulle begravas levande. I Sverige finns ett hundratal sägner nedtecknade om fattiga tiggarbarn som ska ha blivit levande begravda och som på så sätt tagit pesten med sig ned i jorden.

En spridd sådan sägen berättar om hur två vandrande tiggarbarn kommer till en by. Deras föräldrar har dött av epidemin och de ber om något att äta. Folket i byn går genast samman och ger dem varsin smörgås. Barnen placeras därefter i en grop och medan de hungrigt slukar sina smörgåsar börjar byborna skyffla igen gropen. Pojken frågar gråtande varför de kastar jord på hans smörgås. Men byborna fortsätter tills barnen är begravda. Sedan den dagen fanns farsoten inte längre i byn.

Om sägnerna är sanna vet vi inte. Men de säger oss något om hur långt människor kan gå, åtminstone i fantasin, för att försöka stoppa en dödlig smitta. När varken ritualer eller mediciner biter tar desperata människor till likaledes desperata åtgärder.

Norden har hemsökts av pestepidemier många gånger. På 1700-talet dog ungefär 15 procent av Sveriges invånare i pesten. Andra farsoter som tyfus, kolera, dysenteri och spanska sjukan har hållit skräcken och ritualerna vid liv.

Det pratas ibland om ”det nya normala”, som om ytterligare en pandemi skulle förändra Sverige i grunden. Sanningen är att smitta och sjukdom har präglat människans historia, och att restriktioner, ritualer och rädslor var lika mycket våra förfäders vardag som vår. Med ritualer i vardagen försöker vi skydda oss från covid-19, precis som våra förfäder försökt skydda sig från digerdöden och alla andra smittsamma sjukdomar som svept över vårt land och över världen. Vi håller avstånd, håller andan och håller fast vid små nästan omärkbara mönster och ceremonier, precis som vi alltid har gjort. Låt oss hoppas att vi kommer att framställas som kloka och barmhärtiga när våra barnbarn berättar sägnerna om oss.

Linnea Klingström har en masterexamen i kulturvård vid Göteborgs universitet och hyser ett stort intresse för sägner och traditioner. Just nu skriver hon på en bok om svenska spöksägner. Hon är andre vice ordförande i kulturföreningen Gimle.