MOHAMED OMAR: Kulturell appropriering

Jag ska berätta om något jag upplevde på ett yogapass förra veckan. Innan passet började och vi skulle göra våra övningar bad läraren oss att sluta ögonen och vara stilla. Sedan läste hon ett mantra på sanskrit.

Men, innan hon läste sitt mantra, försäkrade hon oss att detta inte skulle uppfattas ”kulturell appropriering” utan om respekt. Det var ett sätt att visa respekt för de gamla yogalärarna.

Vår lärare gjorde alltså skillnad på välsinnad och illasinnad imitation av främmande kulturer. Hon menade att eftersom hennes ”appropriering” var välsinnad var den godkänd.

Endast illasinnade imitationer bör beskrivas som ”kulturell appropriering”.

Att läraren överhuvudtaget kände ett behov att förklara detta innan hon läste sitt mantra antyder att hon tidigare blivit klandrad för att ha gjort sig skyldig till ”kulturell appropriering”.

Det finns ”antirasister” överallt i samhället som övervakar vad vi säger och gör. De ser det som sitt ansvar att bekämpa varje tecken på så kallad ”rasism”.

Indier skryter gärna med att yogan är en inhemsk lära med mångtusenårig historia. Men jag läste en artikel, ”The Myth of Yoga”, som säger något helt annat. Artikelförfattaren lägger fram bevis och argumenterar väl. Hans slutsats verkar rimlig, även om jag är okunnig på området.

Slutsatsen är att det som idag kallas yoga, med de bekanta kroppsställningarna och töjningsövningarna, till stor del är hämtad från västerländsk gymnastik och cirkuskonst.

BILD: 1) Illustration ur boken The Anatomy of a Contortionist (1889) av den amerikanske forskaren i anatomi Thomas Dwight (1843–1911), och 2) Den indiske yogaexperten B. K. S. Iyengar (1918-2014). Fotografi från 1966.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.