PATRIK ENGELLAU: Tystnadskultur

Enligt en konsultrapport från Göteborgs kommun – som verkar ha publicerats flera gånger tidigare men det må väl vara hänt eftersom innehållet är intressant – råder en tystnadskultur i kommunen. Tystnadskulturen går ut på att kommunens tjänstemän inte törs rapportera om trakasserier de utsätts för i tjänsten, till exempel hotelser från en socialbidragstagare som blir nekad tilläggsbidrag. Tjänstemännen är rädda inte bara för att bidragstagarna ska förverkliga sina hot utan också för att tjänstemännens kommunala chefer, som inte vill erkänna problem som förnekas av ledande PK-ister, ska ta avstånd från de utsatta underlydande och förvägra dem olika förmåner i tjänsten. Ungefär så har jag förstått det.

Rädslan för att utsättas för politiskt korrekta bannstrålar verkar finnas över allt. De är inte att leka med. Journalisten Gunnar Sandelin, känd från dessa spalter, har under många år varit portad från skrivarjobb för att han tillsammans med professor Karl-Olof Arnstberg för tio år sedan skrev en i dagens ögon rätt oskyldig bok om invandringen där de exempelvis inte mörkade siffror om volymerna. Det räckte för att väcka ett samfällt raseriutbrott.

Sandelin och Arnstberg var som de första soldaterna som på D-Day klev iland på Ohama Beach. Tyskarna låg förskansade i kulsprutenästen på höjderna strax bortom stranden med fritt skjutfält. Det var nästan omöjligt att Sandelin och Arnstberg skulle klara sig oskadda genom den fällan. Det gjorde de inte heller.

Idag, påstår jag på otillräckliga grunder, är läget helt annorlunda. Stämningsläget är omkastat. De allierade, det vill säga det sunda förnuftets numerärt överlägsna trupper, har bombat ut och kanske till och med tillintetgjort den politiska korrekthetens en gång så skrämmande, välrustade och noggrant befästa krigsmakt. Numera är det knappt någon som tar PK-isterna på allvar och färre blir det för varje dag allteftersom deras politiska felbedömningar sedan många år uppdagas. (Hur kunde Sida och UD under flera decennier missförstå vad som skedde i Sveriges största biståndsmottagarland, alltså Afghanistan?)

Jo, de har fortfarande ett antal bepansrade fästpunkter varifrån ingen lyckats eller ens försökt fördriva dem. Dit hör statsmedia, Svenska kyrkan, Dagens Nyheters kulturredaktion och de mäktiga sociala inrättningarna som exempelvis just Göteborgs kommun, kort sagt det välfärdsindustriella komplexets kärna.

Min tolkning av stämningsläget i nationen är emellertid att den sunt förnuftiga medelklassen har vunnit slaget om människornas hjärtan och sinnen. Det har inträffat under de senaste två, kanske tre, åren. Det märks inte minst på att etablissemangsmedia nu släpper fram nyheter och reportage som tidigare endast kunde återfinnas i de av PK-isterna föraktade alternativkanalerna.

Det stora problemet som återstår är att den vinnande sunt förnuftiga medelklassen inte törs tro att de tyska kulsprutenästena numera är utsprängda och jämnade med marken. Det sunda förnuftets människor hukar fortfarande av skräck för vad de kan utsättas för. Jag träffar ej sällan vuxna män som efter att ha sagt något som allmänt hade ogillats för några år sedan – till exempel att muslimer verkar ha lättare att få välja etniskt anpassad sjukvårdspersonal än svenskar – och sedan förskräckt håller handen för munnen, ser sig omkring och skrämt utropar: ”ja, men sådär får man ju inte säga”. Ibland lägger de till ”i det här landet” i hopp om att det ska fungera som en extra offerkofta. De är rädda – för nästan ingenting, hävdar jag.

Jag tror att sådan öppet förevisad försiktighet till och med kan vara skadlig eftersom den kan bidra till att även andra människor skräms att sila snacket enligt det PK-istiska regelverket för tillåtet tal. Enligt min således obevisade uppfattning är sådan återhållsamhet obefogad dels eftersom den inte väcker anstöt – vilket betyder att man inte längre tar någon särskild risk genom att vara ärlig – dels, och det är desto viktigare, yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet mellan medborgare – vi som är nationens rättmätiga ägare – är en förutsättning för det goda samhället. Medborgarnas yttrandefrihet var mycket mer kringskuren för tio år sedan än idag, inte för att mobilerna var avlyssnade utan för att vi var rädda för att avslöja våra innersta tankar inför vår nästa och inför familj, barn och vänner. Jag tror, kort sagt, att toleransen faktiskt ökat. Säg till om du anser att jag har fel.

Själv tror jag att motsvarande stämningsförändring har inträffat på ett annat PK-område där det tidigare, åtminstone för män, medförde stor risk att säga fel, nämligen på feminismens slagfält. Även här kan jag ha misstagit mig. Men med lite perspektiv känns det som om metoo-kampanjen så småningom förvandlades från feministernas slutgiltiga segertåg och männens fullständiga underkastelse till vad som numera för allt fler, även kvinnor, framstår som en ganska sjaskig kvinnostrid i syfte att med påhitt, falska vittnesmål och svag bevisning kunna straffa framför allt alfahannar i framskjutna positioner som kvinnor i underordnad ställning fått anledning att reta sig på. (Jodå, visst finns det också riktiga våldtäktsmän.) Om man gjorde en opinionsundersökning skulle man nog komma fram till att det med tiden blir allt färre, oavsett kön, som tror på de ordinära metoo-anklagelserna som ändå praktiskt taget aldrig går att bevisa hit eller dit.

Nu för tiden behöver män inte ens låtsas att de tror på tesen om att de kollektivt är förtryckare. Män behöver inte längre under tystnad och för den allmänna goda stämningens skull uthärda anklagelser om att de i enlighet med den feministiska uppfinningen könsmaktsordningen är strukturella illgärningsmän.

Patrik Engellau