MOHAMED OMAR: Den vite araben

När jag gick på högstadiet ville jag vara med på de arabisktalandes hemspråksundervisning. Jag ville ta denna möjlighet att lära mig ett språk som intresserade mig – gratis. Jag dök upp den första lektionen, men läraren gjorde snabbt klart för mig att jag inte fick vara med.

Det var väntat. Arabiska var ju inte mitt hemspråk.

Senare i livet, särskilt då jag var muslim, bedrev jag självstudier i arabiska. Jag kan alfabetet och har memorerat ett antal kapitel ur Koranen. Jag behärskar fortfarande, trots att det var ett decennium sedan jag lämnade islam, konsten att recitera Koranen.

Som muslim blir man automatiskt något av en ”halvarab”. Man lägger sig till med arabiska ord och uttryck, ofta även minspel och gester. Dessutom består ju islam till stor del av gammal arabisk tro och gamla arabiska seder, till exempel vallfärden till det gamla arabiska templet i Mecka. Västerländska konvertiter tar ofta arabiska namn.

Det finns ett ord på engelska, ”whigger”, som beskriver en vit person som lägger sig till med afroamerikansk jargong och kultur. På samma sätt skulle kanske de västerlänningar som imiterar allt arabiskt kunna kallas för ”wharabs”?

Jag älskar gamla pojkböcker! För ett tag sedan hittade jag en rolig pojkbok på loppis i Uppsala: Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika.

Boken skrevs av den mycket produktive engelske pojkboksförfattaren Percy F. Westerman, och översattes till svenska av Styrbjörn Melander. Tryckt i Stockholm 1934. Originalet, The White Arab, publicerades 1933.

På omslaget till Den vita araben syns en europeisk yngling i arabisk mundering uppsutten på en vit springare. Det skulle kunna vara Lawrence av Arabien, och det är förmodligen han som är förebilden. Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan:

Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.

Mig veterligen talas inte swahili i Sudan. Tyvärr är det inte det enda faktafelet i den här boken. Hur som helst väljs Hornby ut på grund av sina speciella kunskaper och skickas på ett uppdrag till Sudan. ”Mr. Hornby, ni måste tala, tänka och leva som en arab”, blir han tillsagd. Och det lyckas han med:

Denis såg fullkomligt ut som en arab. Ingen rakkniv hade fått vidröra hans ansikte på nära två månader, och resultatet hade blivit ett tjockt svart skägg. I sin fladdrande vita dräkt liknade han, där han skred fram med högburet huvud, en scheik eller beduin av högre klass.

I romanen pågår en tävling om inflytande i Sudan mellan Storbritannien och Sovjetunionen. Ryska spioner smugglar in vapen och försöker uppvigla muslimerna i regionen till jihad, det vill säga heligt krig, mot engelsmännen. Det blir Hornbys uppgift att stoppa dem:

Om allt ginge efter den uppgjorda planen, skulle snart revolutionen utbryta i Afrika för så vitt intet gjordes för att hindra den olagliga importen av vapen och kanske den ännu farligare propagandan.

Den unge hjälten är nära att avslöja sin arabiska förklädnad när han ligger i feber och talar i sömnen på engelska. En vän, även han förklädd till arab, häller i honom opium för att han ska tystna. När man undrar vad det är för underligt språk han talar – är det måhända de otrognas språk? – skyller vännen på att en engelsktalande djinn, en ande, som bemäktigat sig honom.

I Den vita araben beskrivs muslimernas föreställning om jihad, det heliga kriget, på ett enkelt och konkret sätt. Och det är just så många muslimer genom historien har uppfattat det. Jihad är ett krig för att utbreda islam. Den som faller blir martyr och kommer till paradiset där han får njuta av vin, god mat i stora lass och sköna jungfrur. När man läser profeten Muhammeds egna yttranden om jihad, så är det inte särskilt komplicerat eller filosofiskt, utan ungefär som i den här barnboken.

Muslimerna i Sudan drömmer om ”ett mäktigt islamitiskt kejsardöme”, ett kalifat med andra ord. Och de tror att kommunisterna kan hjälpa dem att förverkliga drömmen. Ungefär som islamisterna i väst idag, som, trots att de har helt andra mål, samarbetar med vänstern när det främjar deras intressen.

Ett ganska underhållande stycke är när en konflikt uppstår på grund av att de ateistiska ryssarna inte visat islam tillbörlig respekt, vilket kommer i vägen för en allians mellan den rättrogna ”wadeshistammen” och kommunisterna.

Redan då var det känt att det är riskfyllt att kränka muslimernas heliga känslor.

Läsen även artikeln: ”En skotsk sufi” (2/6 2021)

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar