Gästskribent LINNEA KLINGSTRÖM: Blev du provocerad nu?

Finns det något mer provocerande idag än en svensk kvinna som väljer att leva som hemmafru? Karriären ska gå före allt! Friheten! Oberoendet! Men hur fria är egentligen alla de kvinnor som inte ens äger friheten att kunna vara hemma några år på heltid med sina egna barn? Och hur blir det med livskvaliteten när dagarna ska ägnas åt arbete på jobbet och kvällarna åt arbete i hemmet? Det talas ibland om en “kvinnofälla”. Vilka är det som går i den?

Jag är hemmafru.

Blev du provocerad nu?

Jag delade inte ens föräldradagarna med min man. Jag var hemma själv. Lägg sedan till att jag älskar att laga mat, att jag syltar och saftar. Ibland öppnar jag Bibeln. Vågar jag skriva att jag gör allt detta det iförd klänning?

Varför är det så provocerande att en kvinna vill ta hand om sin familj? Varför blir människor upprörda över att jag städar undan stöket efter en heldag med barnen och gör mig fin för min man innan han kommer hem från jobbet? Varför blir de upprörda över att jag ger min man en avslappnande fotmassage?

Begreppet “hemmafru” myntades på 1920-talet. Tidigare hade hela alla i familjen arbetat tillsammans på gården. I och med industrialiseringen minskade sysselsättningen inom jordbruket och unga par lämnade landsbygden för en framtid i städerna. Medan männen fick jobb på industrierna stannade kvinnorna hemma med barnen. Någon barnomsorg fanns inte. De far- och morföräldrar som förr hade delat ansvaret för småbarnen blev kvar på landsbygden. Då hade många familjer inget annat val än att låta mamman stanna hemma med barnen. Idag är problemet det omvända: Många föräldrar, även högavlönade akademiker, kan inte välja – tycker de – att vara hemma med sina barn mer än tolv månader trots att de egentligen skulle vilja. Föräldraförsäkringen betalas ut i drygt ett och ett halvt år, men det sista halvåret är ersättningen låg och då blir det ingen vinstaffär att vara ledig från jobbet.

När jag nämner på sociala medier att jag är hemmafru haglar hatkommentarerna. Min livsstil väcker ilska hos feminister och karriärkvinnor. Jag kallas för saker jag inte kan benämna här. Kontentan är att jag är självisk och att min make är en mansgris som förmodligen är otrogen och dessutom planerar skilsmässa. Varken middag, massage eller äktenskapslöften kan rädda mig från mitt öde.

Titt som tätt delar någon lustigkurre en bild, en meme eller ett filmklipp på tjänarinnorna i den dystopiska HBO-serien The Handmaid’s Tale i min inkorg. Ni vet de där vithättade och förtryckta, men fertila kvinnorna som måste föda barn i det totalitära hittepålandet Gilead. Barnen överlämnas sedan till en av Gileads övreståndsfamiljer och tjänarinnan slussas vidare för barnalstrande i nästa överklassfamilj.

De mer sofistikerade döljer sitt förakt bakom syrliga råd. De vill hjälpa mig. Eller till och med rädda mig. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste tänka på pensionen. Detta mantra: “Tänk på pensionen! Tänk om ni skiljer er!” Ja, tänk om. En sak är säker, nämligen att ingenting i livet är säkert. Vad som helst kan hända. Ändå måste vi våga tro på det som är rätt och våga kämpa för det vi tror på. Jag tror att mitt äktenskap kommer att hålla. Det måste jag tro. Och jag kommer kämpa för det. Att jag är hemmafru, hemmamamma, lagar alla middagar och ger min man och mina barn så mycket kärlek och omtanke jag kan är mitt sätt att göra det på. Än så länge har det varit ett vinnande koncept.

“Men om din man dör då?”, frågar den omtänksamma feministen. “Vad gör du då?” Skulle min man gå bort får jag såklart söka jobb. Jag har både utbildning och arbetserfarenhet. “Men det är inte så lätt att få jobb om man varit frånvarande från arbetsmarknaden”, heter det då. Detta får jag höra från samma vänsterfeminister som tror att analfabetiska och djupt religiösa kvinnor i burka som aldrig någonsin satt sin fot på den svenska arbetsmarknaden ska få jobb bara de sätter sin barnaskara på förskola.

Samtidigt som jag skriver detta jäser en plåt kanelbullar under en handduk i köket. Ett kycklingskrov puttrar i en kastrull på spisen med lök och morötter. Långsamt, långsamt ska allt lösas upp till en värmande buljong. Det är fortfarande augusti, men höst i luften. Barnen har fått i uppdrag att ta upp potatis ur potatislandet. Förhoppningsvis ska det hålla dem sysselsatta tills jag skrivit klart. Jag kan se dem från verandan, jordiga upp till armbågarna. Huset doftar underbart. Jag längtar efter att få duka fram middagen när min man kommer hem.

Man kan köpa doften av både nybakat och hemlagat på sprayburk. För 49:90 får du bulldoft på burk redo att sprayas i hemmet. Tricket sägs vara vanligt på lägenhetsvisningar. Allt för att skapa en känsla av hemtrevnad. En känsla av hemtrevnad? Känslan av att någon, kanske en hemmafru, precis tagit ut en plåt med nybakade kanelsnurror ur ugnen? Kanske till de där osynliga barnen som ska hämtas efter jobbet? För en 50-lapp får du doften av kärnfamilj, doften av tid för dina barn och tid för bullbak.

Vi lever alltså i en tid då många är villiga att betala för doften av kanelbullar, men inte för tiden det tar att baka dem. Vi lever i en tid då många låter karriär och tidig inskolning på dagis trumfa barnens behov av tid, trygghet och kärlek. Då det är mer respektingivande att satsa på karriären än på familjen, att städa andras hus, göra sig fin för andra män, laga andras mat och ta hand om andras barn. Hur kunde det bli viktigare att tjäna pengar på omvårdnad av andra än att ta hand om sin man och sina barn?

Om det finns en kvinnofälla är det knappast jag som har gått i den. Snarare de kvinnor som slutar amma efter sex månader (trots att det känns fel i hela kroppen) eftersom det är pappans tur att vara hemma med barnet. Snarare de kvinnor som delar lika på föräldraledigheten och tror att det är rättvist att mamman får vara hemma några månader med ett skrikande kolli medan pappan får en välbehövlig ledighet från jobbet tillsammans med ett barn som vill upptäcka världen från sin sittvagn. För så blir det ju ofta: Mamman inleder föräldraledigheten med ett sovande och skrikande spädbarn medan pappan tar över när det går att gå ut på café och muséer. Kom igen tjejer, det är ju ni som påminner om tjänarinnorna i The Hand Maid’s Tale. Inte jag. Jag får ju faktiskt njuta frukten.

Karriär må vara en färskvara, men det är småbarnsåren också, och till skillnad från arbetstillfällena så kommer de aldrig åter.

Linnea Klingström har en masterexamen i kulturvård vid Göteborgs universitet och hyser ett stort intresse för sägner och traditioner. Just nu skriver hon på en bok om svenska spöksägner. Hon är andre vice ordförande i kulturföreningen Gimle.