GUNNAR SANDELIN: Vänsterns tidlösa behov av brännmärkning

När jag år 2008 på DN Debatt skrev en text som ifrågasatte Sveriges avvikande höga invandring  var min tämligen naiva förhoppning, att om jag bara använde fakta och noggranna källhänvisningar, så skulle de som hade invändningar göra det med sedvanlig publicistisk respekt. På det sättet skulle läsarna kunna ta del av en angelägen debatt i en viktig samhällsfråga. 

Någon debatt blev det inte. Artikeln möttes med tystnad. Istället blev jag utsatt för personangrepp. Jag var ”mörkerman”, ”xenofob” och ”rasist”. 

Fem år senare publicerade etnologen Karl-Olov Arnstberg och jag den första av två volymer på temat Invandring och mörkläggning. Vi påstods då dela ”samma mentala landskap” som de förhatliga Sverigedemokraterna och associerades med Nordiska Motståndsrörelsen.  

Anledningen till att dessa bemötanden nu dyker upp i mitt medvetande, är några länkar som jag nyligen har fått. Det slår mig att den här typen av skändningar har mer än hundra år på nacken. Alltsedan den ryska revolutionen har kommunisterna konsekvent använt sig av agitprop (agitation/propaganda). Metoden var så effektiv att den också kom att användas emot avvikare inom de egna leden. Dessa kunde exempelvis stämplas som socialfascisterrevisionister och trotskistiska reptiler, för att bara nämna några epitet. 

Den första av de länkar som nu skakade om mig är från 1943.  

Det är ett direktiv från det amerikanska kommunistpartiet till alla sina medlemmar, en ren prototyp för vänsteraktivism, som fritt översatt lyder: 

När vissa abstrakta resonemang från era motståndare blir irriterande – sätt etiketter på dem! Stämpla dem som ”nazi”, ”fascist” eller ”antisemit”. För att smutskasta dem: använd er också av det goda rykte som anti-fascistiska organisationer, och de som förespråkar tolerans, har. Inför allmänheten ska ni ständigt associera dem som står i opposition mot oss med sådana vars namn ”luktar illa”. Denna strategi kommer, om den upprepas tillräckligt ofta, att förvandlas till sanningar i den allmänna opinionens medvetande. 

Den marxist-leninistiska stigmatiseringen av motståndare och avvikare från ”den rätta linjen” praktiserades också av den svenska sektvänster som på 1970-talet förökade sig genom delning, tills den slutligen självdog. Nu är medlemmarna antingen pensionerade eller har gått ur tiden, men dessa ideologiskt skolade politruker hamnade i statsapparaten, i ledningen på medias redaktioner och på våra lärosäten. 

Bland annat därför har PK-isterna och wokevänstern tillåtits att fortsätta med propaganda mot sina meningsmotståndare. Ett exempel från den transatlantiska akademiska världen ges i en intervju från 2016 med psykologiprofessorn Jordan Peterson.  

Intervjuaren börjar med att läsa upp studenternas anklagelser. Den är en direkt förlängning av den strategi som de amerikanska kommunisterna tillämpade mer än 70 år tidigare. Peterson anklagas för att: 

  • sprida hat mot minoriteter av olika slag 
  • inte ha täckning för sin professorstitel 
  • förneka att kvinnoförtryck kan förekomma i västvärlden 
  • skända transpersoner 
  • anklaga dem som strävar efter social rättvisa för att ha en marxistisk agenda 
  • lansera darwinistiska rasistteorier 
  • ha en plan för att förolämpa alla liberala studenter 

Det fina är Petersons svar. Man kunde ha förväntat sig att han skulle bli kränkt, hetsa upp sig och svara med samma mynt. Det är ju det hans meningsmotståndare vill – striden ska utspelas i sandlådan! Peterson behåller istället sin ödmjukhet, intellektuella skärpa och nyanseringsförmåga, redskap som är rena motsatsen till de ideologiska attacker som han blir utsatt för. Han svarar (fritt översatt): 

Dessa studenter är besatta av ideologiska demoner, allt de säger är förutsägbart. Efter 20 år som klinisk psykolog med tusentals samtal vet jag att alla människor innerst inne är otroligt intressanta, att de lever liv som skulle kunna vara grunden för stora romaner. Allt intressant är personligt, det ordinära är bara en fasad. Alexandr Solsjenitsyn lärde mig om ideologisk besatthet i Stalins Gulag-läger. Även de som var fångar var smittade med ideologiska dogmer. De var besatta av idéer. Därför är det helt omöjligt för den radikala vänsterns anhängare att föreställa sig att någon som har en annan ståndpunkt kan vara förnuftig eller resonlig, eftersom det skulle innebära att de själva inte är det. Istället måste de placera alla som tycker annorlunda längst ut på den högerextrema skalan.  

USA:s president Joe Biden tillämpar samma stigmatiserade retorik som Jordan Petersons vänsterorienterade studenter. Han har kallat Ungerns konservative, kristne och nationellt sinnade premiärminister Victor Orbán för gangster (thug) och totalitär diktator, trots att Orbán med sitt parti Fidesz fick nära hälften av rösterna i valet 2018.  

Detta är skändningar som Biden också riktar mot övriga ledare för de forna östeuropeiska satellitstaterna. Dessa, som minns hur det var under Moskvas stövelklack, vill inte böja sig för EU och den globala vänsterliberala elitens krav på öppna gränser och mångkultur i en tid när de flesta så kallade flyktingar är välfärdsmigranter. Detta är anledningen till att de amerikanska liberalerna, paradoxalt nog, backar upp en koalition mellan kommunister och det antisemitiska partiet Jobbik, inför det ungerska valet i april 2022. 

Den tredje av de länkar jag fick handlar är en intervju som Fox News ankare Tucker Carlson gör med Victor Orbán i Budapest. Carlson ville få Orbáns syn på den demonisering som denne regelmässigt utsätts för i västvärldens medier. 

Victor Orbán förklarar att han är ”EU:s svarta får”, eftersom han stängde landets gränser under asylkaoset 2015. Han demoniseras därför att han har värderingar som tidigare varit självklara: att värna sitt folk och lands traditioner. Det är inte någon mänsklig rättighet att få asyl eller uppehållstillstånd i Ungern, menar han, och tillägger att ungrarna inte vill ha ett ”post-kristet” samhälle. Ett inflöde av ett stort antal muslimska migranter är ett samhällsexperiment som vi, utifrån vad som händer i andra europeiska länder, vet inte kommer att sluta väl.  

Victor Orbán anser att Bidens brännmärkning av honom som ”gangster” ska bemötas ”artigt, även om det är ett påstående som också förolämpar det ungerska folket”. Ungern respekterar den amerikanska demokratin och kulturen och har bra relationer på alla nivåer ”utom till liberalerna i Washington”. En annan orsak till att stigmatisera Orbán och Ungern, anser han, är att det ungerska samhällsbygget är grundat på andra fundament än länderna i väst. De västerländska liberalerna vägrar att acceptera att det inom deras civilisation finns ett nationellt, konservativt alternativ, som har lyckats bättre än vad de själva har gjort. 

Han spår också en intensifierad politisk kamp mellan de vänsterliberala och nationella krafterna i Västeuropa inom den kommande framtiden, eftersom så många människor är missnöjda med samhällsutvecklingen. Det går till och med flyttlass från Väst- till Östeuropa, därför att människor inte är trygga i sina hemländer. Victor Orbán utesluter inte en ökad sådan tillströmning i framtiden. 

Det intressanta är att både Jordan Peterson och Victor Orbán tycks argumentera på en liknande våglängd. De brännmärks och brunkletas av den aktivistiska vänstern med dess politiska och mediala företrädare, men ger inte tillbaka med samma mynt. Eftersom de inte bygger sina resonemang på framtida utopier, utan har markkänning och kontakt med det förflutna, behöver de inte bli yviga och attackerande. Är det inte ett sådant ledarskap som vi behöver, istället för utopister med hybris, som i efterhand ”inte såg det komma”? 

Gunnar Sandelin