Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren kom ut 1859, och, liksom en annan bok som kom ut samma år, Darwins Om arternas uppkomst, känns den fortfarande angelägen. Romanen hade en stor betydelse för sin tids intellektuella liv har bidragit till att forma vårt moderna, sekulära samhälle.

Det finns en grundläggande motsättning som går igen i alla tider och på alla platser. Det är motsättningen mellan ”reaktion” och ”progression”, det vill säga mellan bakåtsträvande och framåtsträvande krafter. Det är den konflikten Rydberg har försökt gestalta i sin roman.

Romanen, som utspelas under antikens slutskede, skildrar hur den nya kristna religionen tränger undan den hellenistiska kulturen. Rydberg låter kristendomen representera ”reaktionen”, vilket var kontroversiellt i vissa kretsar i den tidens Sverige, och hellenismen ”progressionen”. Den rollfigur som står författarens ståndpunkt närmast är förmodligen Krysanteus, kallad ”ärkehedningen”, som förvaltar det hellenistiska filosofiska arvet.

Men bilden är inte helt svartvit. Det finns också en ”progressiv” tendens inom kristendomen, som representeras av prästen Teodoros. Han är intresserad av filosofi och förespråkar trosfrihet. Hans motsats är den fanatiske prästen Petros, som inte skyr några medel i sin strävan att öka kyrkans, och därmed sin egen, makt.

Romanen kan betraktas som ett inlägg i debatten om statskyrkans ställning som pågick på Rydbergs tid. Väckelserörelserna utmanade statskyrkans religionsmonopol. Baptisterna var emot barndop eftersom de ansåg att tron var ett individuellt val. Det hände att statskyrkans präster tvångsdöpte baptisternas barn.

Det förekommer också ett tvångsdop i romanen, en grym och gripande scen. De kristna fanatikerna döper ”ärkehedningen” Krysentaus dotter Hermione mot hennes vilja. Flickan gör hårt motstånd, men kyrkans män starkare. Hon tar sitt liv, ”ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i sin barm”, hellre än att låta sig kränkas. Presbyteren som genomförde dopet berättar:

”Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne med en duk, som stoppades i hennes mun.”

Rydberg betecknar ”det reaktionära” som ”det orientaliska” och ”det progressiva” som ”det västerländska”. Kristendomen är enligt hans synsätt en ”orientalisk” religion som inför ”reaktionen” i det ”progressiva” Hellas. Den ”mörka medeltiden” blir så ”orientalisk”, medan renässansen och upplysningen återupplivar ”det västerländska”.

”Finns ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras – en orientalisk och en västerländsk?” frågar Rydberg retoriskt. ”Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressiva lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall röja rent.”

Rydberg medger dock att man som oriental kan vara ”västerlänning”, det vill säga ”progressiv”, och att man som västerlänning kan vara ”oriental”, det vill säga ”reaktionär”. Han räknar till exempel jesuiterna till den ”orientaliska typen”.

Det rör sig alltså framför allt om psykologiska typer eller mentaliteter, inte om rastyper. Han tillstår vidare: ”Men orientaler födas födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren.”

Rydberg framställer Julianus Avfällingen (331-363), kejsaren som avföll från kristendomen, som en upplyst furste, som förespråkar tolerans och trosfrihet, i motsats till den reaktionäre Konstantinus, som styrde genom prästvälde. Julianus är därtill lärjunge till filosofen Krysanteus.

”Han har offentligt avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen.”

De kristna fanatikerna i romanen, som förstör antika tempel, ”djävlanästen” och krossar bildstoder, påminner om de puritanska och ikonoklastiska muslimer i vår tid.

Författaren förklarar i förordet att ”reaktionen” karakteriseras av ”from undergivenhet” medan ”progressionen”, i detta fall hellenismens idéer, vill göra människan ”myndig”. Denna ”hellenism” ser han som drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita på sitt eget förnuft i stället för att bara underordna sig auktoriteter. Hon värdesätter också livet i den här världen – hälsa och skönhet – i stället för att späka sig i hopp om belöning efter döden.

”Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är deras bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse.”

Här kan det passa att påminna om att hårdföra revolutionärer i Frankrike också ägnade sig åt en slags ikonoklasm då de slog sönder kyrkor och andra saker som förknippades med l’ancien régime.

Romanen slutar med ett hoppingivande löfte om att ”progressionen” kommer att segra över ”reaktionen”, upplysningen över mörkret.

”Några få år efter Krysanteus död rullade folkvandringens böljor redan över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och Roms portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid – den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivlat, utan med segervisshet.”

I boken Julianus Affällingen. En bild från den döende antiken (1884) av Julius Centerwall hittar jag detta vackra stycke är den hedniske kejsarens ”Tal till konungen Solen”:

”Ända sedan min barndom brann jag af kärlek till den gudomliga solens strålar. Redan i min första ungdom lyfte jag mina tankar mot himlens ljus; ej blott om dagen ville jag fästa mina blickar derpå, utan jag lemnade allt, för att under klara och molnfria nätter få betrakta himlavalfvets skönhet, utan att förstå hvad man sade mig derom eller hvarför jag gjorde det. Min uppmärksamhet var så spänd, jag var så fördjupen i åskådningen af himlen, att man kunde taga mig för en ursinnig astrolog, ehuru jag knappt hade skägg på hakan. Och likväl, jag svär det vid gudarne, hade ingen bok i detta ämne fallit i mina händer, och jag hade ej läst något som handlade derom.”

BILD: 1. Viktor Rydberg, 2. ”Pandora ask”. Målning av Charles Edward Perugini (1839-1918)

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon