MOHAMED OMAR: Honey Ryder och najaden

Den första James Bond-filmen, Dr. No, hade premiär 1962. Sean Connery spelade den brittiske spionen med rätt att döda. Jag gjorde nyligen ett avsnitt om filmen för podden Tankar från framtiden.

I filmen förekommer tre ”bondbrudar”, alltså kvinnliga rollfigurer som har romantiska affärer med James Bond. Först möter vi Eunice Gayson som Sylvia Trench, sedan Zena Marshall som Miss Taro och sist men inte minst, schweiziskan Ursula Andress som Honey Ryder.

Av de tre är Honey Ryder den som blivit mest omtyckt av publiken och mest ihågkommen. Bond möter henne när hon stiger upp ur vågorna i en ljus bikini och går upp på stranden. Hon blir rädd när hon ser Bond och drar sin kniv. De befinner sig på den fiktiva ön Crab Key nära Jamaica där superskurken Dr Julius No har sitt högkvarter.

Honey Ryder är något av ett naturbarn i stil med Mowgli. Hon är föräldralös och har inte gått i skolan. Hon ägnar sig åt att samla snäckor.

När jag såg om filmen inför poddinspelningen kände jag att Honey Ryder påminde om någon jag sett i min barndom. Inte en människa av kött och blod, utan en teckning. Jag kände att det fanns en likhet mellan bondbruden och en teckning av illustratören Nils Gulliksson.

Teckningen som jag tänkte på fanns i Monsterboken I, utgiven 1985 av Äventyrsspel som ett tillbehör till rollspelet Drakar och Demoner. Den första utgåvan av Drakar och Demoner kom ut 1982 och spelets titel har i Sverige blivit synonymt med fantasyrollspel på samma sätt som titeln Dungeons and Dragons i USA.

Teckningen föreställde en najad, en slags nymf i den grekiska mytologin som håller till i floder och källor, strömmar och sjöar.

På Twitter hade jag sedan en ordväxling med Jörgen Fogelklou, SD-politiker i Göteborg. Han är en gammal rollspelsnörd och ett fan av Nils Gulliksson.

Fogelklou skickar mig en senare teckning av Gulliksson som föreställer en najad. Den var hämtad ur Drakar och Demoner-tillbehöret Monsterboxen från 1990. Jag tycker inte att den senare teckningen är lika fin som den i Monsterboken II tre år tidigare. Men den påminner ännu mer om Honey Ryder. Hon har till och med en kniv i sitt bälte!

Jag är ganska säker på att Gulliksson liksom jag upplevde en likhet mellan najaden och Honey Ryder. Antingen hade han bondbruden i åtanke redan när han tecknade den första bilden i Monsterboken (1985), och sedan förstärkte han likheten i Monsterboxen (1990), eller så blev han uppmärksam på likheten efter att Monsterboken II publicerats.

I december 2016 kom det ut en bok om Nils Gullikssons konst: Nils Gulliksson: illustrationer och skisser (2016). Tryckningen finansierades via Kickstarter, alltså frivilliga donationer från fans. Man lyckades samla in 738, 867 kronor. Viss konst behöver inte skattepengar för att överleva…

Någon kan säkert invända att Gullikssons teckningar inte är stor konst. Jag tycker dock att den är betydligt bättre än mycket av konst som politiker har köpt med våra skattepengar för att ”pryda” väggarna i offentliga byggnader. De borde skämmas, inte jag för att jag föredrar teckningar av nakna nymfer i Monsterboken, serietidningen Fantomen, Jenny Nyströms julkort och filmaffischer framför det som skapas på Konstfack.

Läs till exempel Einar Askestads artikel på Det Goda Samhället (7/4 2021) om samtidens skattefinansierade så kallade ”konst”.

Det var länge sedan jag vände sådant ryggen. Jag har liksom många svenskar lärt mig att misstro allt som kallas ”konst”.

När något presenteras som ”konst” brukar jag anta att 1) det är inte välgjort och vackert och 2) det är skattefinansierat.

I sin artikel konstaterar Askestad helt riktigt: ”Utan statens skattemedel överlever inte denna samtidens fattigdom och sjukdom en dag till”.

En fråga till dig som kommenterar på Det Goda Samhället: Vilken bondbrud är din favorit? Resultatet av undersökningen redovisas i en kommande artikel på DGS.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Mohamed Omar