PATRIK ENGELLAU: Ur en ungdomsbrottslings bekännelser

Allt som här ska berättas är sant. Det finns ingen baktanke med det jag säger. Jag vill exempelvis inte dra några slutsatser av hur ungdomsbrottslingar behandlades av rättvisan förr och nu. Men hur det kunde gå till förr i tiden därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.

Vi var fyra gymnasiekompisar i 15-, 16-årsåldern som tyckte det var kul med bilar. Ingen av oss hade visserligen körkort eller ens fyllt arton. Jo, en syssling till mig hade körkort för lätt motorcykel, men vad hjälpte det? Vi var ganska skötsamma och hade sommarjobbat och var därför stadda vid kassa. På bara några veckor hade vi köpt fyra skrotbilar, en Moskvitch, en DKW, en Pontiac (ungefär som på bilden) samt en Mercedes Benz.

En helg tog vi Moskvitchen till en av killarnas sommarstuga i Norrtäljetrakten för att supa lite. Problemet var att batteriet laddade ur. Vi lämnade det på laddning hos macken och fick ett lånebatteri. Även lånebatteriet blev urladdat och vid det laget var det natt. På den tiden var motorhuvar sällan låsta så vi öppnade resolut en huv och tog ett batteri. För att lindra den ekonomiska smällen för ägaren lämnade vi kvar vårt lånebatteri från macken.

Det räckte att macken ringde ett telefonsamtal till lokalpolisen eftersom ett antal batterier snabbt var spårade. Min farsa och en annan farsa drog i ilfart till Norrtälje för att underkasta sig rättvisan. Hur det hela gick till vet jag inte, men det blev inget straff trots stöld, minderårighet och avsaknad av körkort. Min farsa var jur kand, det hade kanske varit till nytta.

Det blev efterräkningar familjevis och bilarna måste säljas. Men underligt nog tycktes myndigheterna ha valt att lägga locket på. Min rektor sa ingenting. Ett halvår senare gratulerade han mig i stället till att ha fått ett förnämligt ettårsstipendium till en fin skola i USA. Det kändes inte precis som ett straff.

När jag kom tillbaka till Sverige som 17-åring hade jag med mig ett nytaget körkort från New Jersey med nästan ett helt år kvar till 18-årsdagen. Inget att vänta på tänkte jag och klev in på polisstationen på Södermannagatan. Får jag köra på det här? frågade jag tjänstgörande polis och visade det amerikanska körkorten. Han vred och vände på lappen och muttrade att tja, det såg ju ut som ett körkort så det var väl bara att ge sig ut i trafiken. (Ett år senare fick jag byta det amerikanska körkortet mot ett svenskt. Jag har aldrig tagit något svenskt körkortsprov.)

Sedan köpte jag egen bil och körde nästan alltid för fort. På den tiden var fortkörning ett helt annat spel än nu. Polisen hade inte så fina instrument och var tvungen att lita till sitt omdöme vilket gav utrymme för förhandlingar. Dessutom spelade det personliga stor roll. Det kunde löna sig för fortköraren att fjäska så mycket han orkade och lova bot och bättring. Man kunde till och med bli kompis med trafikpolisen. Nu är det som alla vet fullkomligt bortkastat att försöka komma med skäl och beveka poliser i fartkontroller. Den personliga maktställning polismännen tidigare hade är borta ty de måste lyda sina instrument.

Jag har funderat över dessa och andra bus och brottsligheter som jag ägnade mig åt under uppväxtåren. Jag kan inte minnas att jag fick några tunga straff. Frågan är om staten vann eller förlorade på upplägget. Att jag vann på den relativa straffriheten är uppenbart. När killar blir tjugofem tappar de ändå lusten för det kriminella. Och om Norrtäljepolisen tagit i med hårdhandskarna och satt mig i ungdomsförvar hade jag kanske snart utvecklats till en av samhällets ledande fiender i stället för en lydigt skattebetalande medelklassare.

Patrik Engellau