MOHAMED OMAR: Richard Donner är död. Jag minns The Goonies – en film om att rädda sitt hem från förstörelse

Filmskaparen Richard Donner dog i början av juli. Han föddes år 1930 i New York och blev alltså 91 år gammal. Hans meritlista som regissör sträcker sig över 82 titlar, med början på 1960-talet.

Donners genombrott kom 1976, samma år som jag föddes, med skräckfilmen ”The Omen”. Han skapade flera filmer som har betytt mycket för mig. Självklart ”Superman” från 1978 med Christopher Reeve som Clark Kent/Superman.

Jag älskar berättelsen om pojken som kommer till jorden från en annan planet och växer upp hos sina adoptivföräldrar i den amerikanska småstaden Smallville, Kansas.

Donners 80-talsfilmer var en del av min barndom. Som fantasyfilmen ”Ladyhawke” (1985) som handlar om kärleksparet Navarre och Isabeau. Navarre är en varg nattetid och Isabeau är en hök på dagtid.

Och ”Lethal Weapon” från 1987 som handlar om den självmordsbenägne snuten Martin Riggs (Mel Gibson) och hans kollega Roger Murtaugh (Danny Glover). Jag har tidigare skrivit om ”Lethal Weapon” här (10/12 2018).

En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie ”Stranger Things” (2016 -) som det mest framgångsrika exemplet. I flera artiklar – jag började skriva dem för två år sedan – har jag återvänt till tonårsfilmerna från den tiden.

En 80-talsfilm haft påtagligt inflytande på ”Stranger Things” är ”The Goonies” (1985). Steven Spielberg skrev manus och Donner regisserade.

I båda filmerna utgörs huvudpersonerna av ett gäng unga pojkar.

I ”The Goonies” ska pojkarna rädda sin hemstad, Astoria på Oregons kust, från förstörelse. Staden ska rivas och ersättas med en golfbana.

För att stoppa projektet behöver man pengar. Av en slump hittar en av pojkarna en karta som leder till piraten ”One-Eyed” Willys skatt.

I ”Stranger Things”, vars första säsong utspelas 1983, ska pojkarna rädda sin fiktiva småstad Hawkins i Indiana från undergång. Hemska monster hotar att ta sig in i deras trygga värld.

Båda filmerna handlar alltså om hur hemmets trygghet hotas. Fruktan för hemlösheten, att kastas ut i en okänd värld, eller att den okända världen tränger sig in i och förvandlar den egna världen.

Jag tror att det kan vara en anledning till att dessa filmer tilltalar mig. Jag har alltid sökt en trygg plats som jag kan kalla hem.

Men det är allmänmänskligt. Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss i pojkarnas oro och kamp.

Ett hem är mer än en plats där man kan äta och sova och skyddas från väder och vind. Jag är säker på att pojkarna i ”The Goonies”, som verkar ha det ganska gott ställt, skulle hitta någonstans att bo efter att Astoria förvandlats till en golfbana.

Ett hem är dofter och minnen. Ett hem har en personlighet. Ett hem är en vän, ja, en familjemedlem. I ett hem är man bland sina egna. I filmen ”The Goonies” fångar man detta väl. Huset där pojkarnas ledare, Michael Walsh, hittar skattkartan på vinden har en pittoresk och älskvärd karaktär.

Michael Walsh spelas förresten av Sean Austin som även dyker upp ”Stranger Things”. Då som pojkvän till en av de unga äventyrarnas mamma.

Ett hem kan vara byggnaden där du bor. Där du växer upp med din familj. Det kan också vara något större, din stad. Som Astoria i ”The Goonies” och Hawkins i ”Stranger Things”. Och det kan också vara ett helt land.

Särskilt för oss som kommer från små länder som Sverige. Hela Sverige känns som hemma. För vi var i hundratals år ett land där folk var ganska lika varandra. Visst fanns det skillnader i dialekter och seder med mera. Men det är små skillnader jämfört med många andra länder.

Det som land som jag föddes i år 1976 genomgår en oerhörd förvandling genom massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Det finns många hyggliga invandrare. Men Sverige håller på att förvandlas till något annat. Det finns en risk att vi inte längre kommer att känna oss som hemma.

Vi som känner oss som svenskar. Vi som känner att Sveriges historia är vår historia och det svenska språket är vårt språk. Vi som, när vi möter en svensk utomlands, känner en samhörighet. Vi kan – för jag tror vi är fler än bara jag – känna en rädsla för att bli hemlösa i världen.

Ett hemland är mer än bara den yta som vi lever på. Det har en personlighet som vi brukar kalla kultur. Om det inte finns någon kultur, om det bara är en yta, då kan det bekymmersfritt fyllas med vad som helst. Det är nog därför många av dem som förespråkar fortsatt massinvandring säger att Sverige inte har någon kultur. Det finns inget av skydda, inget att oroa sig över, inget att sakna när det är borta.

Staden Astoria i ”The Goonies” kommer att finnas kvar även om det byggs en golfbana där. Ytan kommer att finnas kvar. Och namnet. Men det kommer inte att vara hemma.

I en artikel här på Det Goda Samhället, spekulerade jag om inte skaparna av ”Stranger Things” omedvetet ger uttryck för en sådan känsla, som liksom ligger i luften i hela västvärlden: ”Stranger Things och vår tids stora oro” (23/2 2018). Jag läste även in artikeln i ett avsnitt på podcasten Tankar från framtiden:

Det behöver inte betyda så mycket att filmskaparna offentligt uttrycker woke- eller pk-åsikter och alltså bejakar den stora förvandlingen av västvärlden. Konstnärer har alltid anpassat sig efter makten. Men de kan trots det i sina verk, medvetet eller omedvetet, liksom kodat, förmedla ett annat budskap till dem som kan avkoda dem.

En konstnär kan också utan att veta det själv, genom att vara en särskilt känslig människa, liksom ett medium kanalisera känslor, stämningar och tankar som finns i samtiden.

En av pojkarna i ”The Goonies” spelas av Corey Feldman. Han spelar även en av vampyrjägarbröderna The Frog Brothers i ”Lost Boys” (1987), som jag skrivit om här. Filmen var från början tänkt som pojkäventyrsfilm i samma anda som ”The Goonies”. Man skulle basera berättelsen på Peter Pan men de vilda pojkarna skulle vara vampyrer.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Mohamed Omar