PATRIK ENGELLAU: En skeptiker

En nyfiken människa med huvudet på skaft i min bekantskapskrets frågade mig häromdagen på vilka grunder jag är klimatskeptiker. Efter en kort betänketid beslöt jag att inte försöka snacka bort vederbörande genom att hänvisa till kända experter i USA som jag aldrig träffat och som också påstås vara skeptiker. (Jag är för övrigt tacksam att han inte frågade vad som menas med skeptiker eftersom schatteringarna verkar oändliga så att om det blev diskussioner på allvar skulle nog även skeptikerna fara i luven på varandra.)

Jag vet inte varför jag är klimatskeptiker, erkände jag. Men jag vet att det oroar mig att en mycket liten grupp välplacerade och beslutsamma personer har bestämt att jordens produktion och konsumtion av energi oåterkalleligen ska revolutioneras under en mycket kort period framöver.

Det är inte det att jag ogillar tekniska förändringar. Men detta handlar om oprövade tekniska förändringar. Det är som att starta en månraket med halv tank i övertygelse om att energifrågan kommer att lösa sig under vägen.

Nu hör det till saken att det inte bara är jag som inte vet varför jag tror som jag tror. Energisystemskiftesfantasterna vet inte heller varför de tror som de tror. Av hela jordens befolkning, gissar jag, är det nog inte mer än några hundra eller kanske några tusen som har rotat så djupt i materien inklusive de matematiska modellerna att de med någorlunda gott samvete kan påstå att de förstått sin materia. Och ändå. Det läggs ned hur mycket pengar som helst på cancerforskning och många kaxiga cancerforskare hävdar sig ha kommit betydelsefulla hemligheter på spåren men likafullt dör folk i cancer. Varför skulle jag tro på energiexperterna hur självsäkra de än är – särskilt som jag vet att ju fler hot och löften de presenterar desto mer gynnar det deras status och plånböcker?

Men det är inte bara matematikerna och de andra klimatexperterna med vit rock och imponerande akademiska meriter som jag inte skulle satsa morsarvet på ens till mycket höga odds. (Det vet de och det är därför de försöker skrämma mig med jordens undergång ty de inser att om jorden går under så har jag i alla fall ingen nytta av morsarvet och blir därför i motsvarande mån mindre skeptisk. Åtminstone skulle jag kunna resonera på det sättet om jag vore en högt uppsatt klimatexpert.) Ingen av dessa har ägnat de timmar eller de dagar det skulle ta för dem att övertyga mig om deras sanning. Vad skulle de ha för skyldighet att övertyga mig om någonting alls? Ingen – annat än möjligtvis att jag är en av dem för vilka de existerar och som finansierar deras liv – men varför skulle jag lita på deras så svårtillgängliga sanningar? Man kan tolka hit och dit, fråga är till slut bara vem som ska bestämma, sa ägget Humpty Dumpty till Alice under hennes besök i Underlandet.

När jag gör en lista över alla de grupper som har visat sig angelägna att med olika påtryckningar försöka övertyga mig och alla andra i sakfrågan hjälplöst okunniga människor att det är klokt att fylla landet med vindsnurror för att det annars kanske – kanske! – kan bli lika varmt i Sverige som på vikingatiden så inser jag att alla dessa delar ett gemensamt drag, nämligen att de har något att vinna på en klimatomställning. Frön har såtts under lång tid, företag har investerat i teknologier, statsfinansierade entusiaster har vässat sina argument och bedrivit missionsverksamhet, hela frågan har blivit statens angelägenhet. Att saken blir tekniskt irreversibel är för de flesta av entusiasterna en klar fördel eftersom det inte finns någon väg tillbaka när projektet börjar rulla. Det går inte att ångra sig. Om saker och ting inte fungerar och det drar ut på tiden och budgetar hela tiden överskrids – har du hört talas om andra alternativ när staten och dess intressentkollektiv ska satsa på utveckling? – så betyder det bara mer pengar och fria händer.

Förstår du? frågade jag honom med huvudet på skaft. Han jävade sannerligen inte min bedömning. Visst, sa han, det är aldrig någon som frågat dig om något, du som är huvudpersonen, brukaren och finansiären. Du har förstås rätt. Du kommer att sitta fast i ett monopolsystem som nu etableras inför dina ögon och som motiveras med att allt sker för att skydda just dig. Det här är inte demokrati. Demokrati är att du själv ska få bestämma även om du inte begriper något (och vet om det). Diktatur är att någon annan ska bestämma därför att han har övertygat dig om att du ska lyda just för att du inte begriper något. Vi tror att diktaturer är farliga för att de är onda och illvilliga. Det är en missuppfattning. De är farliga för att de vill oss väl.

Den skafthövdade sa att nu när han genom min bekännelse fått en så mycket säkrare inblick i hela klimatfrågan nog själv kunde tänka sig att ansluta sig till skeptikernas skara. Finns det en vänförening? frågade han. Går det att få statsbidrag?

Patrik Engellau