Det finns en mycket enkel logik i två steg enligt vilken demokratin troligen gör slut på sig själv.

Det första steget börjar med att allmän rösträtt införs. Om man ställer upp hela den röstande befolkningen efter ekonomisk ställning – ja, jag vet att det är ett komplicerat begrepp, det kan betyda inkomst eller förmögenhet eller andra saker, men strunt i det nu – så kommer det alltid att finnas 51 procent som har det sämre ställt än de andra. Före den allmänna rösträtten fick dessa 51 procent höra att de gärna fick bli rikare men då skulle det ske genom att de jobbade mer, utbildade sig och fick bättre jobb eller blev framgångsrika företagare. I vilket fall som helst fick de greja sina framsteg på egen hand bäst de kunde.

Rösträtten erbjöd ett enklare alternativ. Genom val kunde de 51 procenten ta makten över staten och beskatta de rikare 49 procenten, förslagsvis i första hand de allra rikaste. Men så blev det ju inte! säger du uppbragt till demokratins försvar. Jo, det blev det visst det, svarar jag. Se följande graf (Institutet för Näringslivsforskning, Working papers 2013, The Evolution of Swedish Labor Income Taxation in a 150-year Perspective):

På tjugo år steg den högsta marginalskatten från tio till över sjuttio procent och sedan till nästan nittio procent på ytterligare fyrtio år. (Sedan gick marginalskatterna ned då de makthavande politikerna upptäckte att de höll på att såga av den gren de satt på. Med konfiskatoriska marginalskatter skulle folk sluta jobba. Skattesystemet rekonstruerades så att pengar i stället hämtades med hjälp av moms och sådana proportionella skatter.)

Redan innan marginalskatterna nått sin topp inleddes det andra steget enligt den ”oligarkins järnlag” som jag skrivit om några gånger, till exempel här, och som innebär att medborgarnas ombud i politiken, alltså politikerna, tar makten över medborgarna. Gradvis utvecklade sig politikerna till en kår av yrkespolitiker som också med tiden fick smak för maktutövning och därför inte nöjde sig med att beskatta de fyrtionio procenten utan i allt högre utsträckning även de övriga femtioen. Diagrammet visar att även låginkomsttagare fick marginalskatter kring femtio procent.

Om Sverige varit Kongo så hade politikerna kunnat sätta pengarna på egna konton i Schweiz men Sverige är inte Kongo så det gällde att dela med sig och därmed säkra det fortsatta maktinnehavet. Eftersom alla röstberättigade har en röst oavsett ekonomiska förhållanden förstod politikerna att de kunde få flera röster genom att dela ut förmåner som alla fick del av, inte bara de rika. Så uppstod det svenska välfärdssystemet. Alla som på ett eller annat sätt hade hamnat i tillfälliga eller permanenta svaghetstillstånd fick generös hjälp.

Ett av skälen till att Sverige inte är Kongo är att svensken sedan urminnes tider varit besatt av föreställningen att han ska stå på egna ben och inte, som det uttrycktes, ”ligga andra till last”. Framför allt skulle man inte ligga staten till last. Det gjorde att folk drog sig för att utnyttja välfärdssystemet. Därför kunde välfärdssystemet byggas ut för att kunna hantera alla upptänkliga slags svagheter till en beundrande omvärlds häpnad.

Här grep en helt ny och oplanerad social dynamik in vars konsekvenser blir alltmer besvärande och sannolikt kommer att undergräva demokratin. Denna nya dynamik bygger på att två olika men samverkande krafter har uppstått till följd av välfärdssystemets blotta existens. Två nya, mäktiga samhälleliga styrkor har uppstått som genom sin allians med de styrande politikerna faktiskt kontrollerar Sverige.

Den ena sociala kraften är välfärdssystemets administratörer. De har hög utbildning, ganska låg lön och ett starkt patos av innebörd att de står för det rätta och gör de goda. (Var tror du alla vänsterpartister och miljöpartister kommer ifrån? Varför tror du liberalerna håller på att gå i kras när ledningen kanske tolererar att bli hopkopplade med sverigedemokraterna?)

Den andra sociala kraften är välfärdssystemets klienter. Dessa består dels av svenskar som frigjort sig från den uråldriga svenska fördomen mot att ligga andra till last, dels av nya svenskar som aldrig haft någon sådan opraktisk föreställning.

Mellan dessa två grupperingar, alltså mellan dem som sköter leveransen av statens förmåner och dem som åtnjuter dem, finns ett växande skikt som nog tillhör båda vilket betyder att de både delar ut förmåner och lever av dem. Dessa är de personer som engagerar sig i olika offentligfinansierade frivilligorganisationer, så kallade NGO:er. De har sämre lön och anställningstrygghet än de offentliganställda välfärdsadministratörerna men å andra sidan ännu renare uppsåt och ädlare avsikter. De tillhör nog de godaste människor man kan hitta i Sverige, kanske i världen. Exempelvis oroar de sig man- och kvinnogrant för klimatet.

Detta nya organisationskomplex som demokratin gett upphov till är inte hållbart. Det försörjer sig till sista kronan av vad politikerna lyckas krama ur övriga medborgare i skatt. Eftersom det hela tiden strävar efter att expandera når Sverige sannolikt en punkt där det blir för tungt för resten av landet att bära. Det betyder rimligtvis demokratins slut.