Är sommaren sig själv nog? Räcker det med värmen, ledigheten och ljuset? Eller måste allt fotograferas, kommenteras och läggas ut på sociala medier för att existera? Hur påverkas vår förmåga att uppskatta det verkliga när vi lever så mycket för det återgivna? Hur påverkas vår förmåga att uppskatta det verkliga när vi lever för att konkurrera om spektakulära upplevelser? Linnea Klingström läser ögonblicksbilder i Harry Martinsons naturpoesi och reflekterar över sin egen vana att ta upp mobilen så fort hon ser något vackert.

Det rasslar i vassens vattenskog. Sommarkvällen är full av liv och små händelser. Ängen har blivit torr och gul, som en skir väv av sommarens prakt. På andra sidan sjön är det fest. Musiken pumpas ut ur ett öppet fönster och förs över den stilla vattenytan till vår sida. Jag plockar ett nästan lila grässtrå och suger på det, bläddrar förstrött i en pocket med Harry Martinsons samlade dikter. Hans lyrik smälter samman med landskapet.

En nattfjäril flyger plötsligt upp ur ängens mörker och gör en piruett framför mig. Instinktivt letar handen efter telefonen. Jag vill dela kvällens magi med världen. Fånga fjärilens sammetsvingar med kameran. Men så hindrar jag mig själv. Fjärilen har dessutom sedan länge flugit iväg över ängen. Jag känner inte att jag missar någonting. Jag är precis där jag vill vara. Jag är i en tystnad som är full av liv och ljud, ett slags närvaro i frånvaron; i det som kan kallas intet. ”Långt in i den röda solens sista rökiga lyse råmar en ko” skriver Martinson. Jag är mitt i hans poetiska landskap, mitt i nuet, och ändå – ingenstans.

Sociologen Susie Scott har forskat på de fenomen som hör till teorin ”det sociala livet och intet”. Intet, menar hon, är inaktivitet, frånvaro, tystnad eller icke-identitet, det vill säga motsatsen till det sociala livet. Idag visar vi upp det sociala livet på internet, i så kallade sociala medier. Det har skapat ett slags tillstånd där den som inte syns i sociala medier, till exempel på Instagram eller Facebook, inte heller finns. Själva frånvarandet innebär därför något för vår identitet och skapandet av den. En upplevd frånvaro kan innebära en känsla av meningslöshet och tomhet i våra liv, menar Scott. Eller en känsla av FoMo (Fear of Missing out).

FoMo är ett relativt nytt begrepp, men redan välanvänt, både inom vetenskapen och i folkmun. I början av sommaren publicerade till exempel Göteborgs-Posten en artikel med rubriken ”Varning för FoMo – så botar du din rädsla för utanförskap”.

FoMo betyder ungefär rädslan av att gå miste om något bättre, eller mer gammaldags uttryckt: rädslan för att gräset är grönare på andra sidan. Men FoMo är mer än så. FoMo är ångest över att inte vara där det händer, på den roligaste festen, det kändistätaste minglet, i händelsernas centrum. Studier har visat att människor som använder sociala medier upplever FoMo mer än andra. Flödet på Facebook och Instagram fylls ju av fester, resor, vänner och bekanta som fångar dagen.

I Göteborgs-Postens artikel om fenomenet tipsar psykologen Daniel Ek läsarna om att FoMo bäst botas genom att man försöker vara i den riktiga världen och göra ”verkliga saker”. Ett annat sätt att bota FoMo är, enligt Ek, att aktivera sinnet med mer än bilder i ett flöde. Göra riktiga saker. Äta maten och inte bara fota den. Eller, äta mat istället för att scrolla genom bilder på andras mat.

I och för sig är det väl få idag som fotar sina maträtter och lägger ut på sociala medier. Liksom solnedgångar och makrofoton på blommor är mattallrikar tagna i fågelperspektiv sedan länge blasé i de sociala mediernas dekadenta och Yolo (You only live once) – fyllda värld. Nu är det sociala sammanhang som gäller. Folk, fest, fatala katastrofer. Be there or be square. Ha alltid mobilen i handen för att kunna fånga ögonblicket.

De små vardagliga händelserna är dessutom ofta flyktiga och svåra att fånga på bild. En blåvinges vingslag i skymningen, glittret när en tärna dyker i havet, björklövens skuggspel på stigen. Det kräver en naturfotografs tålamod att fånga vardagsmagin runt oss. Lättare då att fota Champagneglas och Pradatofflor på Sture Hof. Och därmed lättare att som mottagare av bilden drabbas av FoMo. Ångesten över att inte vara där. Vad är väl barnens skratt på en studsmatta jämfört med en bild på ölen i handen?

Samma känsla appliceras dessutom på negativa händelser. Terrordåd, olyckor, skjutningar. Jag har hört mer än en gång hur folk suckat ”fan, jag var där fem minuter för sent!” och inte syftat på att de kunnat hjälpa till, utan på att de inte hann ta en bild. Ingen bild, inget bevis för att du var där.

Jag är inte bättre själv. Hur många gånger har man inte grämt sig för att man inte fått upp mobilen i tid? Hur många fantastiska ögonblick har inte förmörkats av den malande ångesten ”om jag bara hade hunnit ta en bild också?”

Alla människor bevarar i sitt minne en rad av bilder från livet de levt. Men är det verkligen mobilbilderna vi vill minnas? Från de spektakulära festerna, middagarna, olyckorna? Hur många ögonblick har inte gått oss förbi för att vi letat efter något att fota med våra mobiler, något att lägga upp, något som säger att jag är här just nu och det är ni som missar något, inte jag.

Harry Martinsons dikter skildrar det där som kan kallas intet. Det som sker hela tiden, i tystnad, när vi är ensamma, det som vi iakttar och upplever utan att visa upp. Författaren Carl Fries skriver, angående Martinsons skildring av sommaren, att denne ”tyr sig tillbaka till mark och vatten, till färger och dofter, något som rör sig i tystnaden, ljud som har tystnaden omkring sig”. Han menar att Martinsons dikter är som en tavla som ”står stilla men är full av liv. Ett ögonblick räddat ur tiden”.

Där på ängen tar jag till sist tvångsmässigt upp mobilen ur fickan. Trots det närmast sagolika landskapet runt mig scrollar jag i telefonen. Jag vill inte missa något. Mina vänner och avlägsna bekanta fyller flödet med händelser. Det är något sorgligt över mitt eget handlande.

Jag befinner mig i en sommarsaga omgiven av gröna kullar, betande får, en himmel hög av svalor. Kanske är jag en fånge i tiden. Jag dras mellan Martinsons beskrivningar av ett gammalsvenskt landskap, det magiska nuet, och rädslan för vilka bilder jag tar med mig in i framtiden. Är den här kvällen ens värd att minnas? Doften av gräs och den avlägsna musiken från sjön? Missar jag något? Ska jag ta en bild ändå? För att bevisa att jag är här, att jag är med om något, att jag finns.

Tänk om Harry Martinson haft Instagram och Facebook. Hade han lagt upp bilder på nattfjärilar och björkdungar då? Eller hade han drabbats av FoMo och fått skrivkramp?

Martinson var resvan. Han kallade sig själv nomad. Och han skrev ner sina upplevelser från de många resor han företog. Hade han levt idag hade han säkert haft både blogg och Instagram. Men det han delade med sig av var inte festerna, middagarna, de stora händelserna.

Han fick Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Han hade förmågan att fånga det lilla i det stora. De små händelserna som bildar mellanrummen i livet, eller fogen för den delen. Tystnaden som är full av ljud om man bara stannar upp och lyssnar. Det som kanske mest av allt är livet.

Låt oss stanna upp denna sommar, om så bara för en kväll. I känslan av att vara här och nu, och just därför, för att vi är här och nu, i känslan av att inte missa någonting.

Låt oss till sist läsa Harry Martinsons dikt ”Sommarspel”:

Här gick sommarens gröna bana.
Solen i fältet vecklade ut
Vallmons bomma, opiets fana.
Gräshoppan spelade stycket till slut
Trots alla vintermyrornas varning.

Nu är hon liksom vallmon död,
Men där de levde sitt korta liv
Där var sommarn hos sig.
Var hon sig själv i sitt eget liv,
Var i sitt gröna hem.

BILD: Fotografi av författaren.

Linnea Klingström har en kandidatexamen i globala studier och en masterexamen i kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon är andre vice ordförande i Kulturföreningen Gimle.