JAN-OLOF SANDGREN: Två osannolika demokratier

Öppnar man en historiebok inser man snabbt att diktatur varit den gängse styrelseformen för statsbildningar, ända tills den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för miljoner människor att kommunicera med varandra på ett någorlunda smidigt sätt. När telegrafen, tryckpressen och liknande innovationer blev allmängods, började världen delas upp i demokratier* och diktaturer. En uppdelning som fortfarande pågår, men grovsorteringen var i stort sett klar vid mitten av 1900-talet. 

Unga statsbildningar som Tyskland och Italien fick vandra en krokigare väg mot demokrati, än etablerade kungariken som England. Länder präglade av krig, etnisk mångfald och regionala konflikter (som exempelvis Ryssland) tog sig inte alltid över ribban utan blev kvar i det totalitära tillståndet. Sverige däremot – med sin homogena befolkning, sin mer än 100-åriga fred och 1000-åriga status som självständig nation – hade näst intill optimala förutsättningar och såg ut att förvalta dem väl. Svensk demokrati blev ett föredöme för världen. Något som mindre lyckligt lottade nationer kunde se upp till och inspireras av. 

Men analysen har luckor. Dels har den svenska modellen visat sig innehålla allvarliga brister. Dels uppstod vid 1900-talets mitt två mycket osannolika demokratier. Jag tänker på Israel och Indien. 

Att staten Israel etablerades som Mellanösterns enda demokrati, är i sig ett mirakel. Ett om möjligt större mirakel är att man efter drygt 70 år av mer eller mindre permanent krigstillstånd, fortfarande är en demokrati. Det första som brukar hända när länder hamnar i krig eller utsätts för allvarliga hot, är att demokratin stramas åt. Frihet och demokrati upplevs som alltför våghalsiga parametrar när nationens existens står på spel.  

I Sverige behövdes inte mer än ett oppositionsparti som ville omstöpa migrationspolitiken, för att delar av demokratin skulle sättas ur spel (jag tänker på December- och Januariöverenskommelsen). Det räckte med en svår influensa för att regeringen (flera månader efter att influensan bedarrat) skulle tala om en krissituation, så allvarlig att ett misstroendevotum vore direkt oansvarigt. Man kan fråga sig hur man reagerat ifall ett grannland skickat tusentals missiler över svenska städer, samtidigt som en regional stormakt hotat med kärnvapen.  

Fred och trygghet är alltså inga absoluta krav för demokrati, även om det underlättar. Så hur förhåller det sig med etnisk och kulturell homogenitet? 

Under självständighetskampen på 1930- och 40-talen fanns mycket som talade för att Indien skulle gå samma väg som Sovjetunionen, eller senare Kina. Med en yta sju gånger Sveriges, flera hundra olika språk, ett myller av etniciteter, religiösa minoriteter, världens djupaste klassklyftor och en utbredd analfabetism, var förutsättningarna för demokrati minimala. Det tidiga kongresspartiet härbärgerade ett revolutionärt avant-garde som hyste planer att ansluta Indien till Nazi-Tyskland, alternativt Stalins Sovjet. Dess karismatiske ledare Chandra Bose besökte själv Führern i Berlin 1942 – dock sedan han på hemmaplan utmanövrerats av kretsen runt Mahatma Gandhi. 

Trots de dåliga oddsen blev Indien 1949 världens folkrikaste (om än inte mest perfekta) demokrati. Så inte heller en homogen utbildad befolkning är ett absolut krav.               

Det tycks alltså finnas en faktor X, som förtjänar att läggas i den demokratiska vågskålen. Den enda gemensamma nämnare jag kan komma på mellan pyttelandet Israel och jättelandet Indien, är att bägge har en mycket lång och väldokumenterad historia. Det rör sig inte om enstaka arkeologiska fynd, utan en levande tradition som odlats under närmare 3000 år. Judar verkar fortfarande uppleva att de står på Moses axlar, på samma sätt som indiska analfabeter är väl medvetna om att de härstammar från en tid som kallades vedisk. 

Vad har då detta med demokrati att göra? Jag nämnde inledningsvis att demokrati förutsätter kommunikation mellan många människor, vilket kräver speciell teknik, till exempel tryckpressen. Inte bara för att sprida idéer, utan också för att skapa en bredare identifikation än den närmaste gruppen. Men kommunikation kan också ske i tiden, genom identifikation med människor som levt förut (eller i varje fall påstås ha levt) och representerar en bred uppsättning egenskaper. Vilket kanske bidrar till ett mer demokratiskt sinnelag. 

Hypotesen styrks av att totalitära härskare gärna inleder sin karriär med att radera just detta historiska minne. Mohammed förstörde inte bara avgudabilder och gravmonument, han förbjöd också musik och drog sig inte för att mörda poeter (än idag är det få som vågar rita honom). Som kronan på verket inleddes en ny tideräkning. De muslimer som idag är mest kompatibla med västerländsk demokrati visar sig ofta vara iranier, som i likhet med judar och indier lyckats behålla mycket av sin urgamla (persiska) tradition. 

De kommunistiska diktatorer som blev populära under 1900-talet skapade ingen ny tideräkning, men de försökte skapa en ”ny människa” vilket är ungefär samma sak. Den effektivaste tidsmaskinen av alla, den obrutna kristna traditionen, bannlystes. 

En återglans av den här ”nya människan” ser vi i Sverige, ofta i beslutande positioner. Vi lever i ett av världens äldsta kungadömen, men vår historiska horisont sträcker sig sällan längre bakåt än 1800-talet. Rättrogna socialdemokrater vill gärna tro att allt började på 30-talet, kanske för att partiet då för första gången erövrade regeringsmakten. Till och med Nordiska Muséet verkar göra sitt bästa för att tona ner betydelsen av svensk kultur. 

Vi riskerar att bli endimensionella, mindre förankrade i vår kultur och mer desperata i vårt identitetssökande. Och i förlängningen antagligen mindre demokratiska.    

*Det finns många definitioner av demokrati, men i det här sammanhanget menar jag ett statsskick med regelbundna allmänna val, fri partibildning, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.   

Jan-Olof Sandgren