PATRIK ENGELLAU: En svår fråga

Den svåra frågan är egentligen två: går välfärdsstaten att bevara och, om ej, hur kan den avvecklas?

Välfärdsstaten är ett lokalt projekt, en utvidgning av familjen. Socialdemokraten och sedermera statsministern Per Albin Hansson beskrev år 1928 i sitt linjetal om Folkhemmet hur han tänkt sig att det svenska samhället -personifierat av den offentliga sektorn fast han inte sa detta uttryckligen – skulle bli ett ”medborgarhem”.

Det går att föreställa sig en sådan ordning om människornas värderingar är som i den traditionella svenska familjen (eller kanske som i den traditionella irakiska klanen, det kan jag inte bedöma). Men det är svårt att tänka sig ett Folkhem där några är besatta av luthersk arbetsmoral och andra drömmer om ett katolskt, italienskt dolce farniente, en ljuv sysslolöshet. Eller en somalisk ljuv sysslolöshet. Per Albin Hansson kunde nog inte föreställa sig konsekvenserna av vad han gjorde. På bilden demonstrerar han för Sveriges frihet och oberoende. Sedermera skulle hans stoltaste politiska projekt, folkhemsvälfärdsstaten, lägga landet öppet och näst intill försvarslöst inför världen och hota att förvandla Sverige till Folkhemmets motsats.

Den svenska välfärdsstaten byggdes som ett nationellt projekt men har plötsligt upptäckt – ”vi såg det inte komma” – att det förvandlats till ett internationellt projekt. I praktiken betyder detta att varje människa i hela världen ska betraktas som potentiell medlem i varje svensk familj.

Det är den ordning vi har. Alla som vill kan ta sig till Sverige och om de lyckas göra troligt att de har problem hemmavid så kan de bli medlemmar i det svenska Folkhemmet och därmed berättigade till allt som Folkhemmet enligt Per Albins modell kan erbjuda.

Det är svårt att tänka sig att den svenska välfärdsstaten, som med tiden blivit alltmer internationellt inkluderande, kan gå att bevara. Så vad gör vi då?

Det finns tre lösningar. Den första är att avveckla Folkhemmet för alla som inte är svenskar. Den lösningen är svår att administrera eftersom man inte riktigt vet vem som ska räknas som svensk och eftersom brutala förändringar i bidragssystemet skulle skapa svåra konflikter. Hur ska folk försörja sig om inte på bidrag? Räkna med ökad brottslighet.

Den andra lösningen är att skära ned Folkhemmets möjligheter för alla, såväl nyanlända som genuina svenskar som anser sig ha rättigheter på grund av deras anfäders ansträngningar och diverse egna tillkortakommanden. Det är också svårt. Tänk dig själv vilken ilska som skulle uppstå om svenska folkets rättigheter till olika slags ekonomiska bidrag skulle begränsas.

Den tredje lösningen är den som för närvarande försvaras av alla kända politiska partier. Den är att inte göra någonting alls. Att inte tala om problemet, att blunda för det, att hålla tummarna för att någon oväntad fördelaktig utveckling plötsligt ska manifesteras inför våra överraskade ögon. Det går så länge det går.    

Patrik Engellau