Gästskribent RUNE LANESTRAND: Det vill jag fira på midsommar

Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån eller på kvällen cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd. Men vi hade väldigt kul också. Nästan varje kväll tränade vi fotboll på Lanevallen eller i någon beteshage sedan vi skyfflat bort korukorna. På vintrarna åkte vi skidor och spelade bandy när isen lagt sig på översvämmade mader. 

Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist och postboxar i väntrummet i Väne-Ryrs lilla järnvägsstationen. Där man kunde hämta ut paket med spännande saker från Clas Ohlson och tågen stannade. Man kunde till och med kliva på sovkupén direkt till Stockholm. 

I dag är allt detta historia. Tågen rusar förbi. Strax innan stationen revs målades huset om. Jag glömmer aldrig repliken från en gammal ärrad konduktör när han såg målarna: ”Då ska de nog fan riva kåken”. Det dröjde bara ett halvår så var stationshuset borta. Lantbrevbäraren får inte längre, på grund av rånrisken ha pengar, inte ens paket med sig när han numera bara kommer varannan dag. 

Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick tillsammans och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen före tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagården och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder fingrarna på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt. 

De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen.  

Med exemplet vill jag visa att här också fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytarsystem inom jordbruket. Som småbrukare inte har råd med. Det storskaliga har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” stordriften och globaliseringen har tagit över. Ensamheten breder i dag också ut sig på landsbygden. 

I dag är den vanliga bilden att en eller flera sönderstressade unga jordbrukare arrenderar eller med statens hjälp köper upp gårdarna och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. Till exempel spannmål eller potatis. Det övriga ligger i EU-träda. 

Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker som tyckte om sitt land. Det var innan Sverige hade en tanke på att kriga ihop med NATO och USA och EU öppnade upp för islamister och östeuropeiska stöldligor som också härjar på landsbygden. Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF, lantbrukskooperationen och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lura bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel och förstörda jordar. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever i fyra klasser i ett trångt vedeldat klassrum fanns ingen som var allergisk. 

Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände på skolor eller tiden då lärare inte behövde vara rädda för sina elever. Innan knivdåd, skjutningar, mord och våldtäkter blev dagliga inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det olidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje nummer i varje vrå av landet. 

Flaggan är hissad på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid där vi gemensamt kan återupprätta den självtillit och gemenskap som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns. 

Rune Lanestrand är tidigare redaktör för Småbrukaren och grundare av Sveriges Småbrukare. Politisk redaktör för Älvsborgs-Posten. Initiativtagare till Sjukvårdspartiet och tidigare ledamot av regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen. Var med i den grupp på fem personer som startade KRAV vid ett möte i Geijersgården i Värmland.

Rune Lanestrand