Min forskning har nu kommit så långt att jag vågar mig på att definiera den politiska korrektheten – eller ”wokeism” som är samma sak fast på amerikanska – och dess roll i historien.

PK-ismen är inget en gång för alla fastställt regelverk som Bibeln eller det periodiska systemet utan en flexibel och ständigt föränderlig uppsättning teser eller trossatser. Alla dessa teser – nytillkomna, etablerade och utrangerade – har två saker gemensamt.

För det första bygger de på en enhetlig människosyn av innebörd att alla människor har kapacitet att förvandlas till offer. Offerrollen uppstår när en människa blir kränkt, skadad eller förtryckt av andra människor eller av strukturer. Till exempel är ett barn som mobbas för att han bara har en iPhone 4S ett klart offer och tillika varje same eftersom vederbörandes förfäder kan ha fått sina huvudmått undersökta och registrerade av svenska statens forskare.

Det andra gemensamma draget hos PK-teserna är det som ger hela ideologin dess dynamiska kraft, nämligen att offren aldrig kan få upprättelse per automatik. Det finns ingen naturlig läkning, till exempel att barnens föräldrar griper in och får slut på mobbingincidenterna. Ej heller kan ett offer ta sig själv i kragen och reda upp sin situation. PK-lägen kan helt enkelt inte hanteras på annat sätt än genom politiska ingrepp. Om exempelvis en femtonårig flicka upplever att hon nog hellre skulle vara en pojke så uppstår ingen sådan metamorfos av sig själv. I stället krävs storartade offentliga insatser omfattade hormondoser, psykologer, kirurger, medicinska och sociala utvecklingsinsatser och så vidare.

På motsvarande sätt är det otänkbart att kvinnor, som är utsatta för ett omfattande förtryck av en struktur som kallas manlig könsmaktsordning, av egen kraft skulle kunna ta sig ur sitt dilemma. Därför krävs ett stort antal statliga myndigheter. Problemet är så stort att det behövs en särskild myndighet – Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet – bara för att hålla sig à jour med könsmaktsordningens utveckling inom universitet och högskolor.

Exakt hur stora politikerstyrda och skattefinansierade insatser som erfordras för att på varje område rida spärr mot strukturernas ständigt pågående viktimisering av oskyldiga människor med åtföljande nyrekrytering till skarorna av offer vet man inte, men att det krävs ständigt ökande resurser är otvetydigt. Klienterna hos de hjälpande, skattefinansierade instanserna blir med åren allt fler och än mer växer behovet av administratörer och experter som har till uppgift att hantera offrens belägenhet.

Som så ofta i sociala situationer, det vill säga när flera människor är inblandade, uppstår stabila komplex av samverkande intressen och det är på den punkten som, tror jag, exempelvis det svenska Skolverket, som ansvarar för Värdegrunden som är den svenska PK-ismens grundbult, skiljer sig från det amerikanska Black Lives Matter. I övrigt följer de två organisationerna den politiska korrekthetens allmänna principer.

Den svenska PK-ismen är mer organisatoriskt välutvecklad än den mer nymornade amerikanska. I Sverige har det sedan länge byggts PK-komplex med tre distinkta intressenter: offren som blivit klienter hos staten och får olika slags fördelar, oftast vård eller bidrag, politikerna som övervakar och finansierar verksamheten och därigenom utvecklar sin maktställning i takt med att strukturerna producerar fler offer samt, slutligen, systemets slutgiltiga existensberättigande, nämligen de sociala klasser som administrerar ruljangsen och därav får sin inkomst och position i samhället, till exempel genusforskarna i Göteborg.

Det är mot detta stabila system Black Lives Matter strävar och det är i det perspektivet man ska se de återkommande kravallerna i organisationens regi. För det första gäller det att mobilisera en social klass av engagerade offer. Efter polismordet på George Floyd i Minneapolis nådde känslan av kränkthet bland de svarta toppnivåer som inte anats på ett halvsekel. Ledarna för BLM fick därmed ett avsevärt samhälleligt påtryckningsmedel för att försöka skaffa fram de ekonomiska resurser som de behövde för att finansiera den kår av hjälpare och administratörer som krävdes för omhändertagandet av följena av ny- och självrekryterade offer och som, verkar det, kunde enrolleras ur organisationens egna led. Där gjorde BLM genom principen ”defund the police” en direkt koppling till de svartas främsta missnöjesanledning, nämligen upplevelsen av ett alltmer omfattande polisvåld. Idén var, i all enkelhet, att en del av polisens budget skulle avsättas till ny social verksamhet i BLM:s regi.

Samtidigt har amerikanska politiker med häpnadsväckande snabbhet och engagemang ställt om sig för att tänka och agera som normala svenska välfärdspolitiker. Många av dem har lärt sig att försöka få den nettoskattebetalande amerikanska medelklassen att skämmas för sin påstådda strukturella rasism för att göra mindre motstånd mot skattehöjningar till den växande välfärdens finansiering. Någon motsvarighet till den villighet att ta på sig tagelskjortan och piska sig på ryggen som straff för rasism som den vita amerikanska medelklassen manifesterat har knappast förekommit i Sverige. Det skulle i så fall ha varit maoistiska studenter på 1970-talet som i den kinesiska kulturrevolutionens anda fick för sig att försöka ”driva ut sin inre borgare”.

Det sannolika är nog att USA under konvulsioner genomgår den förvandling till fullt utbyggt PK-istisk välfärdsstat som det tog mer än ett halvt århundrade för Sverige att bygga upp i lugnare och mer ordnade former. Alla de tre nödvändiga komponenterna befinner sig under stark utveckling: PK-politiker, växande skaror av offer samt en växande klass av välutbildade, målmedvetna välfärdssystemsadministratörer och dito experter.