Det svenska samhället håller på att förändras till oigenkännlighet. Våra värderingar, som vi ärvt sedan generationer bakåt och som en gång skapade ett hållbart och solitt samhälle med ett stort mått av moral, luckras upp allt mer. Och det märks inte bara på de ständigt ljugande politikerna, de självrättfärdiga myndighetspersonerna eller de snobbiga ledarskribenterna på Söders höjder – det märks till och med i fotbollsstudion.

Jo, jag erkänner. Jag är en sån där trist, förutsägbar person som, varje gång det vankas fotbolls-VM eller fotbolls-EM, bänkar mig i soffan för att se varenda match, från gruppspelet till finalen. Jag älskar fotboll och det har jag gjort så långt tillbaka jag kan minnas.

Delvis skyller jag denna kärlek på min far. Jag var nog inte mer än tre år första gången han tog med mig till klassiska Stora Valla för att se Degerfors, som då spelade i de lägre divisionerna efter att storhetstiden i Allsvenskan tagit slut. Och även om jag under de första åren var mer begiven på slang med halka, inköpt i det lilla korvståndet vid planens ena kortsida, än på själva spelet lärde jag mig med tiden också älska det vackra spel som kallas fotboll.

Denna kärlek har bestått genom åren och den har gett mig mången ljuvlig såväl som förfärlig fotbollsupplevelse. Jag skulle kunna räkna upp ett antal fantastiska fotbollsmatcher och fotbollsmål och lika många förskräckliga fotbollsmissar från de mästerskap och ligamatcher jag beskådat under åren, men jag låter bli det eftersom många läsare säkert redan känner hur fotbollen står dem upp i halsen efter en dryg veckas EM-sändningar.

Vad som däremot blir alltmer plågsamt för varje år är de studiosändningar som är obligatoriska under mästerskapen. Trista och förutsägbara analyser är en sak – och de är fler än man skulle önska – men värre är de små men tydliga exempel på den allmänna moraluppluckringen.

Nu kan man självfallet diskutera hur moraliskt det överhuvudtaget är med fotboll i dessa dagar då fotbollsspelare köps och säljs för miljardbelopp och då mästerskap spelas i länder där mänskliga rättigheter inte ens ingår i regionernas ordförråd. Men det har ändå alltid funnits vissa företeelser som den samlade fotbollsvärlden haft svårt att fördra. En sådan företeelse är filmningar.

Filmningar har förmodligen förekommit lika länge som det har spelats fotboll, men även om många domare sett mellan fingrarna med dem (särskilt om skådisen är en av de riktigt kända spelarna) så har det alltid funnits ett förakt för dem hos oss andra.

Så är det inte längre, i alla fall inte att döma av kidsen i SVT:s EM-studio. Ja, jag kallar dem kidsen även om ett par av dem förmodligen närmar sig min egen ålder, för vad ska man annars kalla människor som påstår att filmningar är något lite charmigt som liksom hör fotbollen till?

Jodå, så gick snacket häromdagen, och i studion fnissades det som på ett pyamasparty för nioåringar när den ene efter den andre av de närvarande erkände att de inte alls störde sig på sådant som generationer fotbollsälskande sett som en styggelse.

Moralisk uppluckring är naturligtvis den enda förklaringen. Vi är så vana vid lögner, fusk och fulspel, på alla nivåer i samhället, att det inte längre verkar särskilt fel att försöka filma sig till en frispark eller en straff om en motspelare råkar nudda vid en. Kan man så får man, är budskapet.

Okej, vi pratar om fotboll nu och det kan väl tyckas som en bagatell. Men den här moraliska uppluckringen stannar inte vid ett gäng fnissiga fjortisar i en fotbollsstudio – den finns överallt i samhället. Och om man tycker att det är okej att filma på fotbollsplanen så kan man säkert ha överseende med att vissa kör för fort eller struntar i väjningsplikt och stoppskyltar.

Vad får vi höra härnäst? Att programledarna i morgonstudion bagatelliserar stöld och häleri? ”Jag tycker egentligen inte det är särskilt upprörande om man köper en stulen cykel, fniss fniss”? Den som lever får se.