PATRIK ENGELLAU: Kulturpolitik

Kulturpolitik betyder att politiker beskattar medborgare och använder en del av dessa pengar till att lite snålt försörja olika slags konstnärer som skriver, målar, skulpterar eller tonsätter saker som politikerna vill höra. Det vet vi väl lite till mans och kvinns att statens och troligen landstingsregionernas och kommunernas kulturpolitik utgör en del i den allmänna politiskt korrekta propaganda som formulerar den PK-istiska statsideologin.

Det är klart att man som konstutövare kan känna sig strypt av propagandakraven. Vem har inte träffat en bidragsberoende kulturperson – jag tror att alla nästan kulturpersoner utom möjligen Dolly Parton är bidragsberoende och har nog varit det i alla tider – som har klagat över att de i Sverige måste bre tjocka lager feminism, antirasism, klimatalarmism och hbtq-rättigheter över sina verser, klanger och pannåer för att komma ifråga för den offentliga frikostigheten?

Under Kulturdepartementet visar sig sortera en ganska ny myndighet med tolv anställda som heter Myndigheten för kulturanalys. Myndigheten har just presenterat en 316-sidig rapport – rapport 2021:1 – som handlar om ”den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten”.

Utredningen kommer fram till att det faktiskt finns politisk påverkan som inskränker den konstnärliga friheten och därmed konstnärernas yttrandefrihet: ”Konstnärer och kulturskapare påverkas på ett sätt som inte är i enlighet med idealet om konstnärlig frihet”. Myndigheten anser att detta är ett problem och kommer med ett antal rekommendationer varav följande verkar vara den viktigaste:

Att regeringen i större utsträckning låter idealet om konstnärlig frihet vara vägledande i styrningen av de statliga bidragsgivarna på kulturområdet. Kulturanalys rekommenderar att regeringen tydliggör att statliga bidragsgivares uppdrag att integrera och arbeta med olika horisontella perspektiv inte avser bedömningar eller värderingar av konstnärligt innehåll. Kulturanalys rekommenderar också regeringen att avstå från styrning som kan tolkas som att särskilda perspektiv ska främjas eller uppmuntras i konstnärligt och kulturellt innehåll.

Dagens Nyheter faller i trans över detta:

Felet är tanken att politiker ska ta sig rätten att detaljstyra kulturen, gå in i konstskaparens huvud. Kulturen måste få vara spretig, bråkig, konträr – framför allt måste den vara ett självändamål… Må rapporten från Myndigheten för kulturanalys innebära att denna genompolitiserade mardröm för den fria konsten är över.

Som så ofta tidigare får man anledning att undra om det finns några vuxna i rummet. På något vis måste det finnas någon som ska avgöra hur ett konstverk ska gestaltas. Huvudmetoden har hittills alltså varit att den som betalar, alltså politikerna, har bestämt att konstverken ska stå i samklang med det politiskt korrekta tänkandet.

Huvudskälet till detta kan nog vara det propagandistiska. Staten betalar för konsten och därför bestämmer staten att konsten ska artikulera idéer som staten gillar. Men ett annat skäl kan vara det byråkratiska. Det finns ett stort antal offentliga nämnder och kommittéer som faktiskt ska dela ut pengarna. Hur skulle de göra om det inte fanns några regler alls? Lotta ut anslagen? Ett år bara ge anslag till svarta konstnärer, nästa år bara till homosexuella? Jurymedlemmarna skulle antagligen gräla varandra till vansinne, gå in i väggen och sjukskriva sig om de inte fick någon vägledning i ett välformulerat byråkratiskt regelverk. I vilket fall som helst skulle de, vad de än kom fram till, kritiseras i bitar av alla konstnärer som missar bidrag utan angivna skäl.

Det största tokeriet är emellertid det som Dagens Nyheter tycks representera, nämligen att konsten måste få vara spretig, bråkig, konträr och ett självändamål. Mådä? Jag vill också vara ett spretigt och stundom bråkigt självändamål, men har du lust att utfärda in blanco-checker för att ge mig den möjligheten? Troligen kan nog de flesta medborgare tolerera att några andra medborgare är spretiga och konträra men de har nog inte lust med att betala för att de spretiga ska kunna vara konträra på heltid på skattebetalarnas bekostnad.

Dagens Nyheter tycks förespråka ett konstnärernas drömparadis. De ska bli kravlöst försörjda. Men världen ser inte ut på det sättet. Där det finns gratisresurser blir efterfrågan alltid större än utbudet och det blir nödvändigt att inrätta något ransoneringsförfarande. Det slutar med att konstnärerna inrättar någon hackordning för fördelning av skattebetalarnas pengar som inte alls garanterar att de stora genierna blir omhändertagna utan bara att de starkaste får först i kön.

Själv tror jag på naturmetoden när det gäller försörjning av konstnärliga genier, det vill säga den metod som tillämpades innan politikervälden uppstod och började styra över konstidkarnas uppehälle. Det gick normalt till så att skickliga konstnärer vars verk folk gillade sålde verken till den som ville betala. Tänk på Anders Zorn. Men det fanns förstås även konstnärer som inte var sådana omedelbara publiksuccéer. De kunde underhållas av mecenater som de kanske etablerat en personlig relation till och som särskilt uppskattade deras verk.

Patrik Engellau