Tillbaka till hembygden! Tillbaka till rötterna! Allt fler svenska barnfamiljer lämnar storstäderna och söker sig tillbaka till vår landsbygd. Linnea Klingström berättar om varför hon och hennes familj fattade ett livsavgörande beslut. I storstaden minskade livsutrymmet när våldet och oron tog större plats. På landet fanns lugnet och tryggheten. I det förflutna stod framtiden och väntade.

Slåtterängen tävlar med sin färgprakt mot den sprakande sommarhimlen. Smörblommor, midsommarblomster, gökärt och mandelblom rör sig sömnigt i den pågående skymningen, liksom vaggande till ljudet av storlommen från sjön. 

En eka bryter den stilla ytan vid Bockön och vid skogsbrynet, precis vid smultronstället, ser jag två små lintottar som rytmiskt och allvarsamt stoppar munnarna fulla med solvarma bär. De känner sig hemma här. Jag känner mig hemma här. På de urgamla stigarna har våra förfäder trampat i århundraden. I skogsbrynet har många generationers lintottar ätit sig mätta på smultron. 

Vi har återvänt, från stadens brus, till min hembygd i Dalsland. Storlommens rop från sjön är inte bara ett eko från förr, det är ljudet av hundratals, kanske tusentals svenska somrar. Från Brända berget hörs det avlägsna skallet från en hund, från campingen barnskrik och skratt. En tupp gal från bondgården på andra sidan fårhagen och luften fylls plötsligt av doften från nattviol och kaprifol. Vissa blommor doftar som starkast när det mörknar. På vägen in plockar vi med oss mynta och citronmeliss från trädgården till kvällsteet.

Det låter som en svensk idyll och det är det. Varje dag är som tagen ur en månadstavla av Kerstin Frykstrand. 

Jag läser i tidningen att en ny grön våg sköljer över Sverige. Barnfamiljer och högutbildade lämnar storstäderna. Enligt statistiska centralbyrån har Stockholm inte längre den största befolkningsökningen i landet. Det har inte hänt på 15 år. Och från Göteborgs kommun flyttade förra året 2382 fler personer ut från staden än in till den. En rörelse som vi senast sett på 1800-talet ser ut att ta sin början. Fast tvärtemot 1800-talet, när människor lämnade bondesamhället för en tryggare inkomst på städernas fabriker, tycks vi nu lämna städerna för en tryggare tillvaro på landsbygden.

I en intervju i Dagens arena säger Kjell Hansen, docent i etnologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, att orsaken bland annat beror på ett ökat miljöintresse, möjlighet att odla och en bra uppväxtmiljö för barnen.

Det senare kan jag skriva under på, det förra gör mig aningen förnärmad. Som om jag och min familj var några slags moderna hippies som vill odla potatis och lalla runt i naturen. Nu vill jag visserligen både odla potatis och lalla i naturen. Men det var verkligen inte därför vi flyttade. 

Jag växte upp på landet. Jag är övertygad om att min idylliska Barnen i Bullerbyn-barndom där jag åkte hölass, flaskmatade lammungar och tillbringade långa eftermiddagar i svamp- och blåbärsskogen lade grunden till min kärlek till den svenska naturen och kulturen. 

När jag läste Tomtebobarnen och Pelle i blåbärsskogen av Elsa Beskow kände jag igen varenda glänta, mossbeklädd sten och vårbäck. Blomsterfesten på Täppan var i min egen trädgård och när Lena Andersons Maja dansade i månskenet med Herr kanin var det mig själv jag såg på ängen med Förgätmigej på bokstaven F.  

Ändå var det inte självklart att vi skulle flytta till landet när vi fick barn. Jag hade en dröm om småbarnslivet i Göteborg. I drömmen ingick en ljus lägenhet i Vasastan, caféfrukostar i Haga och långa eftermiddagar på lekplatsen i Slottsskogen. Kanske ett glas Prosecco på någon italiensk taverna i Linné när barnen somnat i vagnen på vägen hem. 

Men så var det en skjutning i en trappuppgång i Linné prick på dagen tre månader innan min dotter föddes. Det var startskottet kan man säga för efter det gick det snabbt utför. Ett knappt halvår senare skottskadas två personer i samma område. Vasastan vågade jag inte längre besöka efter en aldrig sinande ström nattliga personrån, ofta flera stycken per natt med start redan tidigt på kvällen. Man kan skratta och kalla mig rädd. Som nybliven mamma med min dotter i en BabyBjörn på magen var jag rädd. Livrädd. Rädd för knivar, skottlossningar, glasbitar i sandlådorna, knarkare på spårvagnen och skrikande invandrargäng bakom mig på vägen hem från öppna förskolan. Jag älskade Göteborg. Men Göteborg var inte längre samma stad som när jag flyttade dit för 10 år sedan.

Så vi flyttade. För att ge barnen en bra uppväxtmiljö. Att kunna odla, bo mitt i den vackraste mest häpnadsväckande natur man kan tänka sig och få klappa grannens får blev ett plus. Vi bytte solvarm asfalt (mm den doften!) mot grusvägar kantade av smultron (den doften vinner!). Vi bytte sushi (gott) mot nyfångad abborre (ännu godare). Vi bytte staden mot landet. En växande otrygghet mot min barndoms trygghet. 

Det är tyvärr något som är få förunnat. Många svenska barn får aldrig plocka och trä solvarma smultron på ett strävt Timotejstrå. Vårt avlånga land består som sagt inte bara av idylliska Mobergska landskap med barfotabarn och hallonsnår. Den sprakande sommarhimlen skyms i allt fler städer av bilbränders rök och lommens sorgsamma rop dränks av ljudet från blåljussirener. De flesta kan inte bara flytta. 

Men att allt fler barnfamiljer ändå flyttar till landet gör mig hoppfull. Jag ser en rörelse, kanske inte en folkrörelse, men en rörelse där människor går från tanke till handling. Likt Karl Oskar och Kristina fattar de ett beslut som är svårt, men rätt, för deras barns framtid. Kanske är det att fly. Inte från ett land där barn dör av svält och slås blodiga av husbonden, men från städer som låter barn dö i gängskjutningar och slås sönder och samman i förnedringsrån på väg hem från skolan. Ja, vi kanske flyr. Men vi gör det för något bättre, för våra barns trygga uppväxt. Det är hoppfullt. 

Även här bland de blånande sjöarna och gröna åsarna finns samhällen som tampas med samma problem som storstäderna. Brinnande bilar, för få poliser och för många tjuvar och banditer. Men kanske kan vi vända trenden. Kanske kan vi fylla landsbygden med barnfamiljer och strävsamma arbetare. Människor som älskar sitt land och vill kämpa för det. Kanske kan vi vara som den lilla familjen på Korpamoen som vågade flytta och börja om. Inte i ett annat land. Men på vår vackra landsbygd, där våra förfäder en gång levde och brukade jorden.

Linnea Klingström har en masterexamen i kulturvård vid Göteborgs universitet och hyser ett stort intresse för sägner och traditioner. Just nu skriver hon på en bok om svenska spöksägner. Hon är andre vice ordförande i kulturföreningen Gimle.