PATRIK ENGELLAU: Samhällskartor

En karta är en ofta grovt förenklad bild av naturen men likväl ett praktiskt hjälpmedel för vandrare och andra resenärer. Som det är med naturen så är det också med det mänskliga. Samhället, liksom naturen, är oändligt komplext och skulle inte kunna konfronteras om vi inte gjorde oss förenklade kartor av hur det är beskaffat. Jag tror att det ord som bäst förkroppsligar dessa samhällskartor är ideologi.

Samhället ändrar sig snabbare än naturen och därför, tror jag i alla fall, är det nödvändigt att uppdatera ideologierna oftare än vi ritar nya kartor. Förr i tiden, vilket betyder från industrikapitalismens genombrott fram till 1950-talet, tävlade två ideologier om herraväldet över vår förståelse. Den ena var socialismen och den andra liberalkonservatismen.

Socialismen förklarade att samhället bestod av två klasser, utsugare och utsugna. Utsugarna var kapitalisterna och de stora jordägarna och alla som underhölls av dessa såsom krigsmakten och hovet. Utsugarna var onödiga och ofta onda och skulle på sikt elimineras. De utsugna var, förutom fattiga och förtryckta, i allmänhet goda. Människans uppgift var att befria de utsugna från förtrycket och ge dem den position som tillvaron var skyldig dem. Detta höll för övrigt just på att hända ty det dånade uti rättens krater och det gamla skulle alldeles strax störtas i gruset så det fanns anledning till framtidstro. Allt skulle bli bättre, gladare och vackrare.

Liberalkonservatismen förklarade att livet är en strid och att tillvaron eller Gud hade bestämt att de flesta skulle leva i ett elände ur vilket de kunde rädda sig genom att lyfta sig i håret eller genom nåd och hjälp från de godsinta människor som redan tidigare på egen hand lyft sig i håret och sedermera, genom sin pliktkänsla och sina ansträngningar, fått olika förtjänta förmåner, till exempel Nordstjärneorden. Människans uppgift var att förkovra sig själv och att bestraffa eller kanske ömka den som inte gjorde detta. Fädernas kyrka i Sveriges land var kärast bland samfund på jorden. Ett bättre tillstånd än detta gick knappt att föreställa sig. Hegel förkunnade mycket riktigt att samhället nått sitt perfekta slutstadium, inte i Sverige kanske, men i Preussen.

Nu kanske du säger att det inte var sådär enkelt och att de stridande ideologierna tvärtom var skarpslipade och minutiöst utvecklade intellektuella instrument ungefär som en kirurgs knivschatull. Det tror inte jag. Visst, intellektuella debattörer av olika sorter kunde föra sina floretter med precision och elegans men sådant var överkurs. De flesta människor behövde inte sin ideologi till mer än att identifiera sina vänner och sina fiender och till att etablera ett allmänt stämningsläge.

Nu för tiden, det vill säga efter nittonhundratalets mitt, är de gamla ideologierna föråldrade i bemärkelsen att ingen längre tänker på det gamla viset. Men hur tänker vi då? Jag har tagit allt som sägs, sjungs, filmas, rapporteras, dansas, berättas, skulpteras, skrivs, radiodebatteras och FN-pläderas och lagt det i en stor kittel och kokat och kokat till bara essensen återstod. Den visade sig bestå av den renaste PK-ism.

Vår moderna ideologi är så ny att den knappt har ett etablerat namn. Politisk korrekthet eller PK-ism säger vi i Sverige. Wokeism är det motsvarande amerikanska begreppet. Nybildningen illustreras av att Google ger begreppet Wokeism en halv miljon träffar per idag men knappt 1 500 per för tio år sedan.

PK-ismen bygger på ungefär samma grundkoncept som socialismen. Där finns förtryckare och förtryckta och strävan efter befrielse. Men i övrigt är inte mycket likt. Den emotionella laddningen är annorlunda. Båda de gamla ideologierna hyllade mänskliga ideal och ädla strävanden. Liberalkonservatismen trodde på djärvhet, nytänkande och människans okuvliga förmåga att på egen hand göra livet bättre. Nobelpriset, som inrättades 1895, belönade dem som ”gjort mänskligheten den största nyttan”. Hjälten Amundsen som kom först till Sydpolen ärades entusiastiskt av en hel värld som hänfördes av hans äventyrlighet och dådkraft. Gud var avskaffad men personer som Einstein och Darwin var nästan som Gud.  

Socialismen hade om möjligt ännu mer uppskruvade ideal av näst intill religiös karaktär. De förtryckta, proletariatet, skulle genom sin befrielse från förtryckarna introducera en historisk förnyelse som lovade att göra livet på jorden till ett paradis, nämligen det jämlika och lyckliga kommunistiska samhället.

PK-ismen har inga sådana högtflygande ambitioner. Den drömmer inte om att mänskligheten ska förädlas, bara om att de svaga ska få ekonomiska och andra fördelar på förtryckarnas bekostnad. Förtryckarna är i huvudsak de vita männen och de förtryckta är alla andra som lyckas formulera någon mer eller mindre trovärdig berättelse om utståndna lidanden av förtryckarnas hand, till exempel att förtryckarna mätt offrens skallar med vetenskapliga instrument.

PK-ismen drivs inte av någon idealitet utan av ressentiment. Folk engagerar sig för att de är förbannade. Det är hatet, inte framtidshoppet, som inger energi. Får man inte vad man vill ha så ordnar man kravaller, krossar butiksfönster och tar vad man behöver. Karl Marx och Hjalmar Branting skulle sett med fasa på vad vår tids slödder tar sig för medan vår tid i stället slätar över, knäböjer och pladdrar om socioekonomiska faktorer.

Ideologiernas anda reflekteras i deras estetik. Vår tid eftersträvar inte skönhet eftersom den inte kan låta bli att ständigt framhäva sin bitterhet. Vår tids konst framhäver det vassa, obehagliga och skrällande. Carl Larsson målade ingen menskonst. Vinjettbilden visar den filial till Liljevalchs konsthall som ritats av den hyllade arkitekten Gert Wingårdh och för närvarande håller på att byggas på Djurgården i Stockholm. Den invaggar oss inte i harmoni. Men det är inte syftet. Meningen är att den ska förolämpa oss, oss som med våra skatter betalar för byggnaden.

PS Den fundamentala skillnaden mellan vår tids dominerande ideologi och de tidigare ideologierna är nog att folk enligt de senare hade plikter och skyldigheter, till exempel att ta hand om sig själva och sina närstående, medan folk enligt nu gällande ideologi knappt har några skyldigheter men däremot desto fler nyskapade rättigheter. Alla de nyskapade rättigheterna – som alltså skiljer sig i grunden från de gamla fri- och rättigheterna som äganderätten och yttrandefriheten – upphäver en del av de gamla skyldigheterna enligt modellen att socialbidraget lindrar den enskildes egen försörjningsplikt. Till slut får vi ett folk som lär sig att de bara har rättigheter och inga skyldigheter. Inte konstigt att människor som anser sig berövade sina rättigheter bryter sig in i butiker. Observera att dessa nya rättigheter som medborgarna fick på andra medborgares bekostnad introducerades vid mitten av förra århundradet eller närmare bestämt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna år 1948. Det var nog PK-ismens födelsedag.

Att denna galenskap tolereras beror på att galenskapen bildar grunden för politikerväldets och välfärdssystemets maktställning.

Patrik Engellau