När jag inte har någonting särskilt för mig brukar jag bläddra i en skatt som jag har fått med hundratals gamla svenska veckotidningar från slutet av 1950- till början av 60-talet. Eftersom publikationerna vände sig till vanliga läsare, ser jag dem som tidsdokument, en slags inscanning av ett folkmedvetande som fanns för 60-70 år sedan. Det är också den värld som jag växte upp i. För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.  

Det Sverige som speglas är ett land i endräkt; etniskt homogent, klara könsroller, en osviklig framtidstro på vad som kallades för ”blandekonomin”. Med kärnfamiljen som starkaste sammanhållande länk stävar landet vidare mot en framtid som bara kan bli bättre. Men visst, man får naturligtvis akta sig för att idealisera för mycket: det går att ana en instängdhet i kvinnovärlden, en viss nivellering och tråkighet i ett samhälle som till så stor utsträckning byggde på likhet, en storögd aningslöshet i beundrandet av Det Stora Landet i Väster.  

Tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson och hockeyhjälten Tumba Johansson placerade vårt land på världens idrottskarta och deras öden och äventyr var ständiga följetonger i populärpressen, liksom schlagersångaren Lasse Lönndahl och, i televisionens barndom, den ständigt exponerade programledaren, underhållaren och sportkommentatorn Lennart Hyland, Sverige kändis nummer ett.  

Det som fascinerar (och skrämmer) mest är att den självklarhet som då fanns i allting, idag har förvandlats till sin absoluta motsats. Förändringen kom med revolutionsåret 1968, varefter Vietnamkriget slutligen krossade den tidigare sammanhållna uppfattningen av omvärlden, generationskonflikterna blev djupare än när rock´n rolI slog igenom tio år tidigare. I vår samtid har sedan vithet blivit synonymt med strukturell rasism, och journalisterna eldar på vad de kan för att hamra in det narrativet i majoritetsbefolkningens innersta. Men på den tiden fanns ingen skuld eller skam över den västerländska civilisationens historia. Snarare sågs västvärlden som ett moraliskt föredöme för mer primitiva kulturer som inte hade kommit lika långt vad gäller att skapa välstånd och respektera mänskliga rättigheter. 

Ett exempel på detta är en artikel som jag skickade till denne sajts flitige och kunnige skribent Mohamed Omar, om vilken han sedan skrev en text om här.  

Artikeln är från Allers Familje-Journal 1960 och skildrar slavhandeln i Afrika, men knappast i en anda som skulle tilltala extremistorganisationen Black Lives Matters. Det är en text som inte heller skulle vara tänkbar idag eftersom den redogör för ett besök hos Afrikas största slavägare, som är en svart klanhövding i det land som ska komma att bli Kamerun. Nu är han rädd för att hans slavar efter utropandet av den nationella självständigheten ska ställa honom till svars för hans grymma behandling. Omar skriver: 

Afrikaner och araber ville fortsätta med slaveri. Det var vita män som avskaffade slaveriet, ofta inspirerade av sin kristna tro. När de vita ville förbjuda slaveriet i Afrika mötte de stort motstånd. En anledning till att det var så svårt att avskaffa slaveriet i islamiska områden var att islam tillåter slaveri. Människor kan ju inte förbjuda det som Allah har tillåtit. Slaveriet i Afrika och arabvärlden fortsatte långt efter att det avskaffats i Amerika. I Saudiarabien avskaffades det, efter påtryckningar från USA, på 1960-talet. 

Tilläggas kan att slaveriet lever kvar i Mauretanien i nordvästra Afrika, vilket faktiskt Sverige Radio rapporterat om bara för ett par år sedan. 

Exempel på liknande texter i dessa veckotidningar beskriver både afrikaners och arabers omfattande slavhandel i Afrika. Idag lever vi i en helt annan diskurs där den vite mannens skuld inte får ifrågasättas, utan har blivit en hörnsten i vår nationella och kulturella masochistiska identitet.  

Den svenske författaren och debattören Fredrik Segerfeldt kom för några år sedan ut med boken Den svarte mannens börda. Där vänder han upp och ned på de så kallade antirasisternas världsbild. Han konstaterar att det var fler vita – européer och amerikaner – som var slavar i Afrika än det fördes afrikanska slavar till USA. Ofta uppges att runt tio miljoner afrikaner föll offer för den transatlantiska slavhandeln, men det var bara knappt en halv miljon av dessa som kom till USA. Den förkrossande majoriteten hamnade i Karibien eller på den sydamerikanska kontinentens plantager, rancher eller i dess gruvor.  

Vad som däremot är mindre känt är att nordafrikanska pirater mellan 1500- och 1800-talen kidnappade över en miljon västerlänningar, däribland svenskar, som sedan såldes på slavmarknaderna i Afrika. Detta kallades korsarslaveriet och ledde till att USA och de europeiska länderna, däribland Sverige, till slut förklarade krig för att få nordafrikanerna att sluta förslava deras sjömän. Slaveriet upphörde emellertid inte förrän fransmännen koloniserade Algeriet på 1830-talet. Segerfeldts bok har satt myror i huvudet på flera recensenter. ”Bör svarta be om förlåtelse för slaveriet?” frågade sig exempelvis Svenska Dagbladet i en ledare. 

Att skriva kritiskt om kultur och religion i Afrika och Mellanöstern är mer eller mindre tabubelagt för svenska journalister idag. Det strider mot värdegrundsdoktrinen att ingen civilisation ska vara förmer än någon annan. Sådana föreställningar fanns inte i dåtidens journalistik. Det skrevs visserligen om lyckliga primitiva paradis i olika övärldar i ”Söderhavet”, och det fanns även en social journalistik som upprördes över ”negerlynchningar” i den amerikanska Södern. Men det rubbade aldrig föreställningen att leva i den västerländska civilisationen var liktydigt med att leva i den bästa av alla världar. 

Ett reportage i Allers från 1958 (nummer 2) har rubriken ”De trodde att jag var jude och torterade mig” (se bilden ovan, foto: Roland Palm). Det handlar om den 37-årige norrmannen Otto Helleren som återkommit hem till en sjukhusvistelse i Kristiansand efter att ha setat i fängelse i Syrien ”under vilken han har varit med om nästan ofattbara grymheter”. Helleren ville se sig om i världen, köpte en moped och körde iväg från Norge till Syrien. En syrisk militärpatrull tog honom för jude, fängslade och torterade honom, innan norska UD efter fyra månader till slut kunde få loss honom.  

”I detta land bedrevs förföljelse mot judarna som tidigare i Tyskland”, konstaterar reportern Arne Larnéus om det dåtida Syrien. Han skriver att Helleren ”påminner om en före detta tysk koncentrationslägerfånge”. Allers är stolta över att ha varit den enda tidning som fått en intervju med den brutne mannen. Detta eftersom det mediala intresset från andra skandinaviska tidningar var mycket stort.  

Jag undrar vilket svensk tidning som idag skulle skildra den genomgripande antisemitismen i Syrien, och i övriga Mellanöstern på samma självklara sätt? Offren i medierna idag är så gott som alltid icke-svenskar. Ingen kan väl heller tro att det skulle ha skett en förbättring av de mänskliga rättigheterna i Syrien sedan artikeln skrevs? Trots ”IS-återvändare” och trots att Sverige har haft en nettoinvandring på närmare 200 000 syrier under 2000-talet, så har svenska journalister en helt annan profil än vad deras kollegor hade för 63 år sedan. Helst ska antisemitismen skyllas på svenskar, som tidigare skinheads, nynazister, diverse ”högerextrema” eller NMR.  

I detta historiska perspektiv blir den förljugna journalistik som i årtionden har härskat i våra konventionella och politiskt korrekta medier tydlig. I det etniskt homogena Sverige kunde journalisterna utan ideologiska skygglappar förmedla hur de uppfattade verkligheten, eftersom läsekretsen förstod vad som menades. Den möjligheten saknas i den demokratur som Sverige har blivit. Nu ska folket istället uppfostras till rätt värdegrund. Ett ord som inte fanns på kartan då.