Numera ska den vite mannen framställas som historiens värsta skurk. När vi pratar om slavar så är det ofta slavarna i Amerika vi tänker på. Men slaveriet fanns redan i Afrika när européer började skeppa slavar till Amerika.

Afrikaner och araber ville fortsätta med slaveri. Det var vita män som avskaffade slaveriet, ofta inspirerade av sin kristna tro. När de vita ville förbjuda slaveriet i Afrika mötte de stort motstånd. En anledning till att det var så svårt att avskaffa slaveriet i islamiska områden var att islam tillåter slaveri. Människor kan ju inte förbjuda det som Allah har tillåtit.

Slaveriet i Afrika och arabvärlden fortsatte långt efter att det avskaffats i Amerika. I Saudiarabien avskaffades det, efter påtryckningar från USA, på 1960-talet.

Gunnar Sandelin, som också skriver här på Det Goda Samhället, skickade mig ett nummer av tidningen Allers Familj-Journal från 1960 (nr 9/28 februari). I tidningen fanns ett reportage med rubriken ”På besök hos Afrikas störste slavägare”:

”Tillsammans med den norske missionären pastor Halvdan Endresen tas Allers Familje-Journals medarbetare emot i audiens av kung Djellani, som lovar de två skandinaverna att det inte ska bli fler slavhistorier i hans rike!”

Jag googlade på missionären Halvdan Endresen och fick veta att han ledde Norwegian Missionary Societys arbete i Kamerun i mer än trettio år och gjorde en stor insats i kampen mot slaveri i Afrika. Han var en lärd man med olika humanistiska intressen: han tog en examen i konsthistoria och läste språk vid Sorbonne i Paris. I Kamerun byggde han upp ett nätverk av vårdhem, barnhem, ett sjukhus, fler och fler barnskolor och en gymnasium.

Halvdan Endresen var också medlem i Anti-Slavery Society i London, och efter att ha avslutat sitt arbete i Kamerun ägnade han resten av sitt liv åt kampen mot slaveri i Afrika. 1967 grundade han en norsk filial av Anti-Slavery Society och var dess sekreterare fram till sin död 1973. Han publicerade flera böcker om slaveri och tog initiativet till en film om slaveri i norra Kamerun.

I reportaget i Allers beskrivs kung Djellani och hans hov som oroliga för att frigivna slavar ska hämnas på sina forna herrar. De fruktar en ny tid och de ”upplysta afrikaner” som fått en västerländsk utbildning och därmed en ny syn på människans värdighet.

Slaveri var inte den enda hemskhet som de vita avskaffade i Afrika. En annan sak var människooffren:

”Pastor Einar Folleshöy, som nu tjänstgör på den norska stationen, berättar att när han år 1947 kom till Yoko-distriktet och övertog stationen där hade människooffren ännu inte upphört. Hövdingen dog kort efter hans ankomst, och han fick sin storhustru levande med sig i graven. Ute i de avlägsnare distrikten dit de vitas makt ännu inte nått sker detta än i dag.”

I reportaget beskrivs hur slavarna i Kamerun pryglas och handlas med som boskap.

Uttrycket ”storhustru” får mig att minnas min tid i Mombasa i Kenya. Män som hade flera hustrur kallade sin första för storhustrun och de senare småhustrur, ”wake wadogo”. Jag minns hur märkligt det kändes när jag besökte en granne, en gammal man, och fick beskedet av hans barn att ”Pappa är inte hemma, han är hos lillhustrun”.

Jag har växt upp med en kenyansk adoptivfar och kan swahili.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)