PATRIK ENGELLAU: Att skjuta på pianisten

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter och förklarar den 21 februari att vi borde vara ”förbannade” på ”den privatiserade vårdindustrin”. Varför det?

Han startar med en observation av idéhistorikern Karin Johannisson. Hon påpekade att det inte är självklart om sjukvården är till för de enskilda patienterna eller för kollektivet. (För mig är det naturligt att anta att sjukvården inriktas på de enskilda patienterna när patienterna betalar men på kollektivet när staten betalar.) Med exempel från coronapolitiken illustrerar och, som det verkar, bejakar Wiman att det hos oss handlar om kollektivets snarare individernas intressen:

… vi uppmanas att begränsa smittan i första hand för att ”vården” inte ska kollapsa, inte för att rädda individuella liv.

Det som sker är alltså vad man, i varje fall jag, borde kunna förvänta sig. Wiman tycker att upplägget är bra. ”Medicinens roll, allt sedan smitta och sjukdomar under 1600-talet blev en offentlig angelägenhet, [har] minst lika ofta gått ut på att förverkliga det som samhället för tillfället bästa har tyckt sig behöva.” Även jag tycker att det är bra att staten tänker mer på kollektivet än på individen – eller åtminstone försöker åstadkomma en rimlig balans – eftersom det vore ett ekonomiskt undergångsrecept för skattebetalarna om alla individer utan begränsning och utan kostnad för egen del kunde beställa all den vård som en kreativ, patientvänlig och vinstmaximerande sjukvårdsapparat lyckades intressera dem för.

Men hoppsan, hur ska Wiman från denna position kunna komma fram till att vi ska vara förbannade på den privata vårdindustrin? Den har knappast fått som den vill, nämligen carte blanche att producera hur mycket vård som helst. Den har veterligen inte svikit något löfte. Vad har den gjort för fel?

Här är ett mystiskt nyckelpåstående hos Wiman:

Idag har den lidande och nödställde patienten i stället blivit ”kund” – invaggad i vanföreställningen att hen har rätt att kräva friskhet av samhället.

Man anar av formuleringen att Wiman beklagar den invaggningen. Det verkar också som om Wiman menar att det är den privatiserade vårdindustrin som ligger bakom invaggningen. Det vore i så fall begripligt eftersom vårdindustrin såklart skulle tjäna mer pengar om den fick göra allt den kunde för varje individ och skicka räkningen till staten. Men är det sant? Är det Sophiahemmet och St Görans sjukhus som lurat i folk att de har rätt till hälsa till varje pris? Är det inte snarare välfärdsstaten? Det står i regeringsformen att medborgarnas hälsa ska vara en av statens huvuduppgifter: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Inte så konstigt om svenska folket tror sig ha de rättigheter som staten utlovat.

När det allmänna försökt att utföra denna huvuduppgift har den, skriver Wiman, visat ”svagheter [som] nu obarmhärtigt avslöjas av pandemin – både genom de många döda inom äldrevården och de hittills måttligt imponerande svenska vaccinationsinsatserna”.

En rimligare historiebeskrivning är för det första att välfärdsstaten i enlighet med föreskrifterna i grundlagen har invaggat medborgarna i föreställningen att deras hälsa är en statlig huvuduppgift, för det andra att staten delvis misslyckats med denna huvuduppgift samt, för det tredje, att Wiman nu vill skjuta skulden på den privatiserade vårdindustrin och förmå sina läsare att bli förbannade på en oskyldig.

I egenskap av kulturchef på Dagens Nyheter är Björn Wiman det närmaste kulturchef för Sverige man kan komma (om man inte räknar kulturministern men det kan ingen seriös bedömare rimligen göra). Det säger en del om de intellektuella vanorna i ett land att den främsta representanten för dess kultur inte kan föra ett resonemang utan speglar och rök.

Patrik Engellau